Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

Och sen då...? Om döden.

Födelse - liv - död. Varats tre aggregationstillstånd. De fascinerar mig. Två händelser i mitt liv kommer jag aldrig att glömma: 1) När min morfar dog av en hjärtattack på golvet i mitt pojkrum försommaren 1963. 2) Mitt livs lyckligaste ögonblick när min äldste son föddes en tidig oktobermorgon 1978. (Jag hade feber och fick ej närvara vid min andra sons födelse.)

Ska sanningen fram så var jag betydligt mer handfallen vid det senare tillfället än vid det förra. 1963 gjorde jag vad jag kunde - rensade luftvägar, framstupa sidoläge, mun-mot mun....

Nej... inte mun-mot-mun... Jag var en mycket "välutbildad" 11-årig scout, och egendomligt nog blev jag inte rädd. Jag gjorde vad jag lärt mig. Jo, jag hade min läromästare och scoutledare i samma rum... min far... Men - och det har fastnat mycket tydligt i mitt minne - han var handfallen.

1978 grät och skrattade jag om vartannat, men någon nytta gjorde jag knappast. Oavsett vad jag gjorde eller inte gjorde så gick det som det gick vid båda tillfällena... dvs bra. Bra? Min morfar dog ju! Visst. Men han levde ett rikt och mycket aktivt liv och han dog knall och fall. Ingen sjukdom. Inget lidande. Lyckost!

Jag var inte rädd då och jag är inte rädd nu - för döden alltså. Men, det beror inte på att jag är trygg i någon förvissning om ett liv efter detta - tvärt om. Jag "vet" att livet tar slut när det tar slut. På min fars begravning för ett par år sedan sa prästen ungefär: "Oavsett vad vi tror så hoppas vi på ett liv efter detta..." Och han återkom till att "Hoppet finns".

Jag satt där och blev förbannad. Jag hoppas INTE på ett liv efter detta. Tvärt om. Jag hoppas INTE på ett liv efter detta. Jag skulle bli grymt besviken om jag har fel. Jag lever mitt liv så gott jag kan. Jag försöker leva ett innehållsrikt och spännande liv. Jag försöker se till att åtminstone min närmaste omgivning får del av det jag kan bidra med för att göra livet lite lättare, lite bättre, lite drägligare.

Vad jag än gör i detta liv så vill jag absolut inte få evigt liv! Är jag knäpp som helt enkelt vill dö? Jag tror till och med att jag kommer att längta efter döden en dag. Jag vet att en dag kommer jag att känna att jag har levt färdigt.

Och då ska jag begravas... och det var egentligen hit jag ville komma. Jag är "bara" 56, men funderar en del på död och begravning. Eller - det har jag egentligen gjort i massor av år. Några av mina allra bästa vänner och största förebilder har "dött ifrån mig" i alldeles för unga år. Så döden har funnits närvarande... Ända till ganska nyligen har jag vetat att jag allra helst skulle vilja få min aska spridd någonstans i fjällvärlden. Det har dock aldrig gått så långt att jag tagit reda på möjligheter till detta, men en önskan har funnits...

Så - helt plötsligt - i samband med min fars död och begravning - ändrades min inställning helt och hållet. Vem tusan är jag att bestämma över mina efterlevande - hur de ska agera? Hur och var de ska sörja och minnas? Jag "vet" ju att jag är död - inget liv efter döden. Varför då inte låta dem som lever få bestämma allt?

Så där är jag just nu. Fast... visst vore Luohttolahko en mysig plats...

 

Postat 2008-05-31 17:46 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

I Sarek med syrran - del 1: Det är besluten som avgör! Placerad på karta

Jag växte upp i ett scout- och friluftshem. Eller rättare sagt - jag hade en far som var drivande inom dessa områden. Detta spillde över på mig - mellansonen - men nästan ingenting på min yngre bror, och min fyra år äldre syster - Åse - träffades inte av en droppe. Hon blev... tja... som storasystrar väl blir?

Åses man Christer hade följt med mig och en kompis på en vandringstur genom Sarek sommaren 1999. Den vandringen är - hittills - den jävligaste jag gjort. Den finns dokumenterad här på Utsidan i min blogg. Läs den nerifrån och upp. http://www.utsidan.se/blogs/majjens/index.htm?tag=34

Trots att den vandringen till stor del blev en pina för Christer, med tandvärk och stor trötthet, så hade han i varje fall lyckats förmedla till Åse att det var en fullständigt makalös upplevelse han varit med om. Han ville för allt i världen inte ha vandringen ogjord. Det hade blivit en oförglömlig upplevelse på mer än ett sätt. Han måste ha varit övertygande...

 

Året är 2002. Min syster är snart 54 år och tämligen överviktig när hon släpper bomben: - Kan inte jag få följa med på en fjällvandring? (?????) Jo, tanken hade funnits länge och en önskan att få uppleva fjällvärlden "inifrån" hade sakta mognat fram. Hon ville ha ett tydligt mål att se fram emot för att känna sig motiverad att börja träna.

Jag ställde mig först en aning tveksam till idén. Det närmaste Åse kommit friluftsliv tidigare var antagligen någon tur med motorbåten vid stugan på Västkusten. Och "träna", det var för henne att börja promenera. Och det gjorde hon. Först helt vanliga promenader, senare med kängor och ryggsäck - tyngre och tyngre. Åse blev med tiden lite av en kändis i Linköpingstrakten, där hon letade upp de få uppförsbackar som finns och passerade dem om och om igen med vattendunkar i ryggsäxken.

Säga vad man vill, men envis var hon. Jag vet inte om - eller hur mycket - hon gick ner i vikt, men hon blev starkare och tåligare. Framför allt tror jag dock att hon skaffade sig en mental förberedelse på vad som komma skulle.

Och visst - vi planerade en Sarektur. "Vi" - det är jag och Livskamraten. Men varför Sarek? kanske någon undrar. Det finns ju så många mer lättvandrade områden. Svaret är ganska enkelt. Det var av samma anledning som jag valde Sarek när svågern Christer ville följa med. Jag misstänkte starkt att detta skulle bli den enda gången de kom upp till fjällen, och då ville jag visa det bästa som erbjuds.

 

Tisdagen den 29 juni 2004 började Åses fjälläventyr - för ett äventyr blev det. Det hon varit mest orolig för inför vandringen var vaden. All min tidigare erfarenhet från Sarek gällde sensommartid. Även så sent på året kan man ju ibland använda snöbryggor över vissa jokkar. Alltså tänkte jag: Tidigare på året - fler snöbryggor - färre vad. Fel - fel - fel! Fler vad! Mer vatten! Mer om det i kommande del.

När vi kom upp till Ritsem visade det sig att det kanske inte skulle kunna bli någon båtfärd över till Änonjalme på grund av den hårda vinden. Prognosen var dessutom att vinden skulle tillta. Så småningom dök det dock upp en same som var villig att ta över ett lass. Tyvärr hamnade vi för lång bak i den kön och kom inte med. Värden på fjällstationen i Ritsem antydde dock - lite kryptiskt - att om vi bara väntade en stund så skulle det hela troligen lösa sig, bara den första båten gett sig iväg. Lösningen visade sig vara Alexander - en bror till den skeppare som just lämnat bryggan. De verkade stå i något slags konkurrensförhållande till varandra.

Överfärden blev minnesvärd på två sätt:

Dels är det själva båtresan jag minns. Det blåste hårt. Vågorna gick stundtals skyhöga och Alexander var tvungen till 100 % koncentration på manövrerandet för att inte båten skulle kantra. Enstaka gånger vräkte vågor in i båten.

Dels minns jag det skrikande samtal Alexander och jag periodvis hade i båtens akter. Han frågade oss förstås vilken väg vi tänkte ta - och jag berättade givetvis. Bland annat berättade jag att jag varit i telefonkontakt med Per Kuhmunen i Rinim angående båtfärd över Sitojaure - något som blivit tradition vid de flesta av mina Sarekvandringar. Då plirade Alexander på mig och sa: - Jasså... du känner Pehr Kuhmunen... ... ... Den mannen är shaman... ... Det är en man som alla samer har respekt för... ...

När jag då ville stoltsera med fler av mina samiska kontakter och berättade att jag var bekant med Acke och Siv Kuoljok samt Ackes far i Pietsaure, nära Saltoluokta, då plirade Alexander än mer med ögonen och sa: - Ja, ja. Men den mannen är inte shaman...... Han är bara religiös...  

En sak till minns jag från vårt samtal. Han sa ungefär:

- Upplevelen av Sarek beror inte på hur fort du vandrar, hur långt du går, hur tungt du bär eller hurdant vädret är. Upplevelsen av Sarek beror på alla de beslut du fattar.

Och så är det förstås...  

(Positioneringen gäller Ritsem.)

(Jag har valt att inte lägga ut någon bild till denna första del av berättelsen. Den enda passande bilden skulle förstås vara en på Alexander, men det bär mig emot eftersom han inte är tillfrågad.)

Postat 2008-05-20 10:40 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Bästa julklappen

Inför julafton 2007 sa våra söner att vi inte behövde skriva ner någon önskelista. De hade nämligen bestämt sig för att ge oss en gemensam upplevelse. Livskamraten och jag spekulerade en del: Bowlingkväll alla fyra? Bjudna på extra lyxig mat och gott vin hemma hos någon av dem? Paintball? (Jo, tanken slog oss faktiskt.)

Svaret blev: En långhelg på Stora Karlsö tillsammans med båda sönerna. Jag måste gå mycket långt tillbaka i tiden - om någonsin - om jag ska hitta en julklapp som överraskade och gladde så mycket.

Kristhimmelfärdshelgen tillbringade vi där i fantastiskt väder, mestadels solsken och tämligen svag vind.

Det finns ett antal olika möjligheter till boende på Stora Karlsö, men valet hade varit självklart: Fyrområdet, precis på stupkanten där tusentals sillgrisslor och tordmular var våra närmaste grannar.

 

Vi fyra delade på den lilla stugan som ligger precis på stupkanten, till vänster på bilden ovan.

Själva fyrbyggnaden är en mycket imponerande byggnad, sammanbyggd med fyrmästarens bostad. Fyren är en av tjugo i landet som utvalts att fortsätta sända ut ljus nattetid.

Givetvis gjorde vi ett besök i själv fyren. "Vår" stuga syns på bilden nedan.

 

Stränderna - vid de få ställen där man får vistas - vimlar av fossiler av olika slag. Ingenting får föras bort från ön, vilket innebar en stor prövning för min stensamlande livspartner. Hon "lånade" ett par fossiler som hade i fickan hela vistelsen, men som hon - lydigt - lämnade kvar vid hemfärd.

 

Livskamraten vid stupen intill vår stuga.

 

Borta vid överhänget ligger grottan Stora Förvar, som varit bebodd i omgångar sedan stenåldern. Vi befinner oss i Norderhamn, dit båten anländer. Här finns de enda två fiskarstugorna som är bevarade.

 

Om man vågar luta sig över kanten kommmer man mycket nära såväl sillgrisslor som tordmular. Här finns tusentals par av varje sort. När man sticker näsan över kanten överraskas man av doften. Odören, skulle nog många säga. Den är... tydlig.

Sillgrisslor

Där fanns många fler intressanta fågelarter än alkorna ovan. De mest iögonenfallande var givetvis de två havsörnarna, men bland rovfåglarna gladde jordugglan mest. En hel del intressanta småfåglar fanns också på plats. Ortolansparv och svart rödstjärt är två exempel. Tyvärr lyckades jag inte varken se eller höra halsbandsflugsnapparen som precis hade anlänt. Komplett artlista avlutar texten.

 

Visserligen var vårt främsta mål att få se en mängd olika fågelarter, men Stora Karlsö har mycket mer att erbjuda både när det gäller djur och växter.

Den här lilla vackra skalbaggen - riddarskinnbaggen - fanns överallt på ön. Största ansamlingen fanns på väggen utanför toan i Norderhamn. Ett annat djur vi stötte på vid varje promenad var de mycket orädda skogshararna.

 

Växtligheten var fantastisk. Asken här ovanför är mitt favoritträd på våren, innan lövsprickningen börjat. De mörkt chokladbruna - ibland nästan svarta - knopparna är för mig sinnebilden av Boyes Visst gör det ont... När sedan knoppen verkjligen brister, så formligen väller bladen ut. Hur har de fått plats? Det måste göra ont... Men det var knappast askknoppar Karin själv tänkte på när hon skrev dikten...

 

Den fantastiskt prunkande våradonisen lyser så här vackert under en mycket kort tid på våren. Vi hade tur att pricka rätt. Andra fantastiska blomster var slån, förgätmigej, Adam och Eva, fältsippa med flera.

 

En av dagarna var det ett svagt soldis, vilket gjorde det svårt att urskilja horisonten. Himmel och hav hade exakt samma blåa nyans. Mitt i detta ljusblåa svävade några kobbar med gott om fåglar. Det kändes som att titta på en jättelik fondvägg. Fotot ovan kan tyvärr inte göra verkligheten rättvisa.

 

Vi hade alltså ett fantastiskt väder. När vi satt och väntade på att båten skulle komma och hämta oss rullade emellertid dimman in och till slut kunde man inte se mer än 20-30 meter framför sig.

Vi hade i sanning valt rätt tid att avnjuta vår julklapp.

GOD JUL!

 

Artlista:

Knölsvan, vitkindad gås, gravand, ejder, alfågel, svärta, knipa, kricka, snatterand, småskrake, storskarv, havsörn, fjällvråk, strandskata, större strandpipare, rödbena, roskarl, tofsvipa, skrattmås, fiskmås, silltrut, gråtrut, silvertärna, sillgrissla, tordmule, tobisgrissla, skogsduva, jorduggla, sånglärka, ängspiplärka, skärpiplärka, sädesärla, rödhake, rödstjärt, svart rödstjärt, buskskvätta, stenskvätta, koltrast, rödvingetrast, taltrast, ärtsångare, törnsångare, svarthätta, lövsångare, hussvala, kråka, blåmes, talgoxe, stare, bofink, grönfink, hämpling, gulsparv, ortolansparv.

Glömt någon? Min fågelskådande son får redigera vid tillfälle.

Postat 2008-05-17 20:57 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Jag vann!! Placerad på karta

1969 vann jag en LP med Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick and Tich på min inträdesbiljett till en pop-gala. Sedan dess har jag inte vunnit ett smack. Förrän nu!!! Jag vann andra pris en naturkunskapstävling här på Utsidan. Priset blir boken En linje över Kina.

Är det fult att bli så jäkla nöjd över en sådan skitsak??

Positioneringen gäller platsen för pop-galan. Intressant, va?

Postat 2008-05-13 18:54 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Sarektur med "edgepal"

Thomas - eller edgepal som han kallar sig här på Utsidan - är garanterat en av de mest fjällvana personerna som stundom häckar här. Då och då har jag stött på hans namn. Han är ingen flitig skribent, men när han skriver något så sticker det oftast ut på något sätt. Han har t ex endast startat en enda tråd. Läs den.

För ett tag sedan dök han upp i en tråd om sevärdheter i Sarek. Hans text var både ovanlig och intressant och jag bad honom publicera den någonstans där den inte försvinner så lätt som i en tråd. Han svarade mig att han inte tänkte göra det, men gav mig tillåtelse att lägga in texten i min blogg. Så här kommer den:

 

"Det finns massor av saker att se – det hela handlar mera om vad det är du vill se och uppleva.
Jag har aldrig haft något ärende att uträtta uppe på fjälltoppar så dom är jag ganska dålig på. Några har jag varit på när jag haft ärende dit, men det är inga kända toppar skulle jag tro.

Men, från Aktse skall du naturligtvis gå upp på Skerfe, äta lunch innan du går upp på toppen och middag när du kommer ned från toppen. Däruppe tycker jag att du skall sitta med kikare och studera deltat under dig, titta på älgarna som betar i deltat som skuggor och dagrar. Det är en mina favoritplatser, jag har varit där ca 75 gånger under årens lopp. Det är en utsikt jag aldrig tröttnar på eftersom färgskiftningarna är så enorma i deltat. Det tilltalar mig.

Från Aktse följer du alltså leden upp till Skerfe. På vägen går du förbi ett stort kluvet klippblock som folk brukar ha som toalett samt kasta skräp i – det är en gammal offerplats. Där kan du studera dina medmänniskors respekt för andra religioner (som fortfarande är i bruk på sina håll). Det tycker jag är en lärorik sak att se, sorglig, men lärorik.

Från Skerfe tycker jag att du har två vägar att välja på, du kan gå över Passåivie, eller följa västra sidan och hålla höjden något så när. Passåivie är ett heligt fjäll, passe betyder heligt/farligt, (samma ord har gett namnet till Pastavagge = ”Passevagge”, där bodde Bieggolmai, vindarnas Gud, och därifrån kom alla stormar).
På toppen hittar du en upphöjning med lite stenar runtomkring, det är också en offerplats, men den här är ren och fin eftersom det mycket sällan vandrar någon just här.

Väljer du att hålla höjden och följa västra sidan av Passåivie så kommer du till en annan offerplats som är utmärkt på kartan. Den offerplatsen skall du behandla med respekt, ungefär som om du gick i din egen kyrka, den var i bruk bara för några år sedan, kanske fortfarande. Om du tittar på fjällkartan så ser du att det finns en hel del offerplatser runt omkring Passåivie, det är alltså ingen tillfällighet. Det var här man offrade till fjället. Det var bara Nåjden som gick upp på fjället. Det finns fler offerplatser i området än de som är utmärkta - men dom får du leta efter själv om du är intresserad.

Västerut, på anda sidan jokken finns en blockterräng med mörka stenblock. Där finns en hel del lämningar från den gamla Samiska nomadtiden, förrådsgrottor och annat. Här hände det ofta att man lastade om från akja och pulka till klövjning av renarna. Normalt skedde detta lite längre österut nere i björkskogen, men detta var en alternativ plats. Gå omkring lite här om du är intresserad men rör ingenting, titta med ögonen, inte med händerna.

Från denna offerplats går du rakt ned mot den spets som bildas av gränsen till Sarek vid Abmojokk. Där kan du börja leta efter ytterligare en bäck, en liten en, oftast torr i mitten av juli, som rinner söderut mot den jokk som ansluter till Abmojokk. Där finns en liten dal mellan kullarna, där finns grönt gräs och det är en perfekt tältplats, slät och fin. Lagom mjuk för en trött rygg, vatten nära intill österut. Där har jag sovit många, många gånger. Är du där i kvällningen så kan du höja dig sakta västerut så att du kan se ut över Jokkotjkaskalako, ligg lågt och använd kikare, det brukar löna sig – under förutsättning att vinden ligger därifrån och om du inte syns eller hörs.

Jokkotjkaskalako betyder högfjällsplatån mellan bäckarna och det är precis vad det är. Här rör sig en del djur, här finns det olika rovfåglar och här växer en hel del hybrider av olika slag, bland annat finns här upp till 5 blommor på en Isranunkel som bara skall ha en blomma, dessutom har dom lite fel färg, det är bara att leta.

Du kan välja mellan att gå rakt över platån och in söder om Valak. Går du upp mot punkten 1075, där jokkarna börjar, kan du hitta en liten ”sjö” eller vattensamling, i dess västra ända ligger tre kluvna stenblock, sa 2 meter höga, även detta är en gammal offerplats. Under det största stenblocket finns en liten grotta som ibland är bebodd av diverse djur. Du får själv fundera ut vilka.
Det är också en bra tältplats, lite stenigt men du hittar flera bra tältplatser omkring dessa stenblock som ger bra vindskydd.
Abmojaur och Njetterjaur är värda ett besök om du väljer att följa platån på andra sidan Abmojokk.

Om du går mot Valak och håller höjden ser du snart en mörk, nästan svart sten vid foten av Valak, den ser ut som Skerfe, gå till den, håll höjden och följ Valaks sluttning och gåca 2 km och håll ögonen öppna så ser du ett stenblock, ca 1 kbm stort lite drygt som står ”uppe i luften”. Det vilar på tre punkter, två av dessa punkter är två stenar av en knytnäves storlek, den tredje punkten är två stenar i samma storlek på varandra som stödjer klippblocket. Här har alltså stenblocket legat inne i inlandsisen som smält och lagt ned det på en grusbädd. Gruset har spolats bort av smältvatten och dessa stenar ”klickade” fast när det sista gruset spolades bort. Klippblockat har alltså stått där i ca 10.000 år – så var snäll att låt det stå kvar, försök inte knuffa ned det…. Efter 10.000 år trycker jag att det har rätt att stå kvar. Det är inte speciellt stort – men ändå tycker jag att det är ett litet monument över istiden.

Fortsätt, håll höjden och du kommer fram till gröna Fläcken döär det också står en renvaktarstuga (låst). Bra tältplaster här.

Härifrån kan du välja väg, in mot Sarek via Vassjavagge för att se även det övre Rapaselet i ”Rapevalley” som vi sa på den tiden. Du kan också välja att gå ned mot Sitojaure (det är brant nedåt) och ta dig till Rinim. Du kan gå dit (jobbigt men fullt genomförbart) eller åka båt dit, elda på stranden rakt nedanför, där finns en gammal boplats med en torvkåta (säkert förfallen numera), vid stranden finns ett stort stenblock ut i vattnet, elda på det när du hör en båt så svänger båten in till dig.

Ja, du vet väl att om du eldar på en strand så är det en ”nödsignal” eller signal att du behöver båttransport. Eldar du en bit från stranden är det bara en lägereld bland andra och ingen båt svänger in till dig.

Väljer du att gå till Rinim så innan du kommer dit passerar du ett vattenfall till vänster om dig. Intill fallet, på västra sidan, finns en liten platå som vattnas av dimman från fallet, där finns det över 60 olika arter fjällväxter, sevärt - om du gillar fjällväxter.

Från Rinim kan du gå västerut och gå via Pastavagge in mot Pielaslätten.

Vid Rinim, som är en mycket gammal plats där människor rört sig i tusentals år, finns fångstgropsystem och även en ”gärsgård” byggd av stenar upp mot fjällsluttningen av Takartjåkkå, det är en ganska unik sak. Gärdesgården är alltså en fortsättning av det staket som fanns mellan fångstgroparna och som styrde renarna ut över groparna.

Vid ingången till Pastavagge finns ett stort stenblock, javisst, du har rätt, en offerplats även detta. Gammalt tillbaka gick man inte in i Pastavagge eftersom Bieggolmai bodde där. Denna sida är ingen bra tältplats när det blåser östlig vind, alltså från Pielaslätten in mot Pastavagge. Blåser det 20 m sek där, så vid rätt vind (fel vind) så kan det blåsa 40 sek m eller mer i Pastavagge och i denna ändan av dalen kan det ibland låta som om ett expresståg körde genom dalen – och det är vinden du hör. Många tält har blåst sönder just här.

Det här var en liten guidning på bara några få mil. Jag har bara tagit med några få av de saker som finns i just det här området, resten får du leta efter själv beroende på ditt intresse.

Någon annan kan ge dig beskrivningar om andra vägar att gå.

Thomas"
Det är bar att buga och tacka för guidturen.
Tråden som texten är hämtad ur: http://www.utsidan.se/forum/showthread.php?t=49038

Postat 2008-05-11 11:45 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera
Sida: 1 2 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in

Tips!