Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

Abisko - Nikkaluokta via omvägar Del 4: Slutet. Vi ringer polisen från Singi

Under natten exploderade en förkylning i min kropp. Huvudet var som en spärrballong. Det rann ur både ögon och näsa och jag drabbades av rejäl näsblod. Givetvis sov jag mycket dåligt. När jag vaknade (för vilken gång i ordningen?) vid sjutiden så bestämde jag mig för att det var dags att börja förbereda dagens färd. Jag kände att jag skulle kunnat sova mycket länge till.

Bekvämt att packa inomhus.


Skidvädret var bra. Höga moln täckte solen mesta tiden.

Strax innan vi kom fram till vindskyddet Kuoperjåkka så hände något mycket ovanligt. Anders stannar plötsligt - nästan mitt i steget - och står alldeles stilla. Han står så i säkert trettio sekunder. Sedan utbrister han i den längsta och grövsta svordomsramsa jag någonsin hört från hans mun. (Han har nästan alltid ett mycket vårdat språk.) Det visar sig att han har glömt sin kameraväska i Sälka. I den finns ett teleobjektiv, men allra värst - hans mycket fina kikare. Efter en del dividerande bestämmer vi oss för att åka till Singi och hoppas att det därifrån går att få kontakt med Sälka. Kanske skulle det komma någon därifrån under eftermiddagen som skulle kunna ta med hans kameraväska...

(Glöm det, tänkte jag i mitt stilla sinne.)

Efter lunchpausen i raststugan hade temperaturen stigit till plussidan och detta fick påtagliga konsekvenser - främst för Anders. Han skidade många kilometer i "högklackat".

Trots att vi båda två var frustrerade på var sitt håll (förkylning respektive kameraväska) så lyckades vi njuta av färden och vår omgivning. I något bättre före (eller med hjälp av lite valla) måste denna färd vara ljuvlig i det svaga utförslutet. Nedan ses bron som leder över till Neasketvággi.

Framme i Singi berättade Anders direkt för stugvärden vad som hänt och fick givetvis beskedet:

- Nej, jag kan inte få kontakt med Sälka. Men jag har kontakt med polisen i Gällivare och DOM har kontakt med Sälka.

Anders följer med stugvärden medan jag installerar mig i en av stugorna. Klockan är nästan ett och jag har svårt att tro att någon som vill ta sig till Singi från Sälka inte redan har gett sig iväg...

Efter cirka tjugo minuter kommer Anders in till mig - strålande glad.

- Den är på väg!

Han hade alltså ringt polisen i Gällivare och förklarat vad som hänt. Polisen ringer upp Sälkas stugvärd och berättar samma sak. Stugvärden går direkt ut till stugan vi sovit i och letar. Ingen kameraväska. I stugan finns ett ungt tyskt (belgiskt?) par. Stugvärden frågar om de sett en kameraväska. 

- Javisst. Vi har packat ner den i vår packning för att ta med den till Singi. Vi såg i gästboken att de som bodde här var på väg dit.

Hur osannolikt är inte detta?

Påskstämning i Singi.


Så nu var det bara att vänta. Den ena gruppen efter den andra kom till Singi - bland annat våra vänner från Alingsås- men utan Anders kameraväska. Till sist - ungefär klockan fem - kom det unga paret och Anders fick tillbaka sina dyrgripar. Anders frustration var nu som bortblåst. Min förkylning fanns emellertid kvar. Inga mirakel där inte.

Vi satte på oss vår utrustning och skidade någon kilometer i riktning mot Kebnekaise fjällstation. I lä bakom en kulle satte vi upp vårt tält för sista gången under denna tur, skulle det visa sig.

Tro det eller ej, men det kändes faktiskt befriande att lägga sig i tältet igen.

Morgonsolens första strålar i öster - riktning Kebnekaise.


Det regnade en del i natt. Framåt morgontimmarna upphörde regnandet och det blev kallare. När vi så småningom klev ur tältet upptäckte vi att stora delar av tältduken var klädd i ett ispansar. Detta vållade inget större problem. Värre var det med pulka och skidor som var alldeles knottriga av små isbubblor. Det tog sin tid att få bort allt.

Färden mot Kebnekaise fjällstation var lättsam. Föret var bra även om det var mycket isigt bitvis. Vi hade vinden i ryggen. Nedan det vackra Tuolpagorni.

Vi hade ursprungligen tänkt att passera fjällstationen och fortsätta upp till Tarfala för att tälta där. Ett alternativ hade förstås varit att tälta vid fjällstationen och göra en dagstur upp till den högt belägna dalgången. Nu fick vi emellertid reda på att det skulle blåsa mycket hårt uppe i Tarfala. Och det har man ju hört: Om det blåser hårt i Tarfala... då blåser det hårt!


Vi bestämde oss direkt för att strunta i Tarfala denna gång. Detta medförde att vi plötsligt hade två dagar "över". Vi bestämde oss för att boka om våra tågbiljetter. Detta visade sig vara lättare sagt än gjort. SJ hade ju stängt ner sin telefonservice över påskhelgen. Vi blev tvungna att via ombud i Stockholm (tack igen, Malin!) ordna ombokningen som sedan kom med sms till min mobil.

Nu rann all frluftsentusiasm av oss mycket snabbt. Vi hade inga som helst problem med att acklimatisera oss till hotellmiljön med trerätters påskmiddag med god dryck samt sömn i sköna sängar. Dagen därpå tog vi dessutom snöskotertransport till Nikkaluokta utan att skämmas det minsta.

Vi var många som blev transporterade. Bland annat alingsåsarna. 

Utsikt i Nikkaluokta

När vi klev ur slädarna efter skotrarna hittade jag en klarblå schweizisk fickkniv på marken. Den såg lockande ut att behålla. Jag bestämde mig dock för att "fråga runt" om det var någon som saknade den. Det gjorde ingen av dem jag frågade. Då kan ju jag behålla den, eller? Nej, samvetet gnagde lite mer. Jag gick fram till disken vid kafeterian och bad att få sätta upp en lapp om mitt fynd. Sedan satte jag mig och tog en fika.

Efter en stund dyker alingsåsarna upp och en av dem - min namne Håkan - undrar om det är jag som har hittat en fickkniv. Han beskriver den och berättar att det är ett mycket kärt minne som varit med på flera äventyr.

Det gladde mig enormt att få lämna över kniven som jag först tänkt behålla för det kändes verkligen att det var ett mycket kärt återseende. Det blev ett mycket minnesvärt slut på en omväxlande och spännande vintertur.

Tack Anders för ett fantastiskt äventyr - igen.

Postat 2014-05-01 16:02 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Vandring längs Nittälven 10: Långtjärn, Långtjärns öga och Långtjärnsröven Placerad på karta

Helgen som gick besökte jag området väster om Nittälven och norr om Kolbron. Kartstudier hade lockat mig dit. Där ligger ett antal långsmala eller runda sjöar med smala åsar mellan. Jag gissade att här skulle kunna vara intressant att vandra. Nu vet jag.

Den smala åsen som börjar uppe vid Långtjärns öga, fortsätter ner mellan Långtjärnen och de båda sjöarna Ljustjärns öga och Ljustjärnen - ja, den är en helt fantastisk vandrings väg. Den avslutas med den lilla gölen Långtjärnsröven nere i en liten gryta.

Helt säkert kommer detta att bli min färdväg när det blir dags för denna tur.

Bilderna gör givetvis inte verkligheten rättvisa men de vinner förstås på att förstoras.

Posotioneringen gäller Långtjärnsröven.

Åsen mellan Långtjärnen och Ljustjärnen

Långtjärnsröven

Postat 2014-04-29 22:09 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Abisko - Nikkaluokta via omvägar Del 3: Vind - dimma - belöning

Hela kvällen och natten hörde vi hur vinden brakade ner genom dalgången, men - egendomligt nog - kände vi knappast av den. Vi måste ha träffat exakt rätt med vår tältplats. Det kändes overkligt att höra hur vinden tog i uppifrån passet och hur den rasade förbi vårt tält utan att ruska om det mer än obetydligt, och sedan fortsätta neråt dalen.

Vi började färden ner mot Vistasstugan med vinden i ryggen och ganska högt i tak. Snön var trögåkt och vi hade inga vilostunder vilket vi hoppats på.

I Vistas träffade vi två trevliga lulebor samt stugvärden Emma. Emma och jag har haft en del kontakt på Utsidan (hon är i besittning av ett Frippes fall-diplom med det låga numret A3!) och vi har träffats en kort stund vid Gorsavaggestugan för några år sedan.

En av de första frågor hon ställde var hur vi hade klarat kvällens och nattens blåst. Vid stugan hade det blåst mycket hårt och hon hade nästan ramlat omkull i vindstötarna.

Vi frågade förstås om hon kände till någon prognos. Det gjorde hon. Hård västlig vind på kalfjället var vad som väntade. Efter ett par timmars samvaro fortsatte vi vår färd: Det handlade om nio kilometer i uppförsbacke - västerut, rakt mot vinden - till Nallo.

Det är lika bra att erkänna det på en gång: Utan Anders hade det inte gått. Han drog pulkan nästan hela vägen till Nallo. I början var det så brant och så tungt före att han valde att ta av sig skidorna. Ovanför varje nytt krön tog vinden i mer. Det kändes som att gå i en vindtunnel i allt hårdare vind ju högre upp vi kom.

Molnen sänkte sig sakta, men turligt nog lät de solen skapa underbara ljustunnlar och reflexer i både liggande och yrande snö. Det var en oerhört vacker och oerhört jobbig eftermiddag. De nio kilometrarna upp till Nallo tog fyra och en halv timme.

Jag hade mycket svårt att välja vilka bilder som skulle få illustrera vår färd mot Nallo, så jag tog med lite väl många...

Nallonålen är magisk...

Mot slutet bytte jag av Anders med dragandet. Den korta bit jag drog var för mig den jobbigaste på hela färden. Vår hastighet minskade markant den sista biten.

I närheten av Nallostugan fanns förberedda tältgropar med uppbyggda snömurar. Vi förbättrade en av dem och slog upp vårt tält. Givetvis mojnade vinden nästan helt den natten...

Det enda bestämda målet vi haft under denna skidfärd var bastun i Sälka. Mycket kunde jag tänka mig att missa, men inte den. Från Nallo till Sälka är det inte mer än nio kilometer, så vi planerade in att göra en avstickare upp till raststugan i Unna Reaiddavaggi.

Morgonen visade sig emellertid vara mycket mjölkig, och värre skulle det bli framåt dagen. Bilden ovan är det enda fotot denna dag som visar några som helst naturformationer. I övrigt gick dagen i ett vit-grå töcken.

Av den lättåkta färden ner till bastun i Sälka blev intet. Motvind och trögföre sinkade oss rejält.

Tjaa... Var är vi?

Redan efter ett par kilometer blev sikten så dålig att vi blev tvungna att gå efter kompass. Det ska sägas att det är svårare att gå efter kompass när man inte har några referenspunkter. Ganska snart viker man av åt endera hållet. Detta gör att man måste kolla riktningen ofta - mycket ofta. Och det sänker förstås farten. 

Till vår heder ska sägas att vi prickade Sälka exakt. Men... dessa nio kilometrar tog lika lång tid - fyra och en halv timme - som gårdagens.

Det blåste rejält nere i Sälka. Vi skyndade oss att slå upp tältet i lä bakom en av stugvärdarnas stuga och sedan var det dags för den ljuvliga bastun med tillhörande snörullning. Belöning!

Vi hade det riktigt gemytligt. Bland annat träffade vi några trevliga alingsåsare som vi pratat med redan på tåget upp.

När vi kom tillbaka från bastun fick emellertid en smärre chock. Vinden hade tilltagit och dessutom vridit. Den tog nu vårt tält rakt från sidan. Vi gjorde ett par försök att flytta tältet i lä, men ganska snart gav vi upp. Det skulle behövas MYCKET grävande och det hade vi helt enkelt ingen lust med. Denna natt sov vi inomhus.

Postat 2014-04-27 14:07 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Abisko-Nikkaluokta via omvägar Del 2: Strålande väder och stor ilska

Vi hade ursprunglingen tänkt färdas genom Sarek denna vår. Det var vi glada att vi hade ändrat på. I Sarek finns inga möjligheter till att fylla på sina förråd, men det gör det ju här. Anders är - för det mesta - en mycket lugn och sansad man. Problem som han inte själv förorsakar tar han med jämnmod. 

Strax efter upptäckten av min stora fadäs så upptäckte jag ytterligare en fadäs av något mindre rang: Jag hade fått med mig fel liggunderlag. Jag trodde att jag tagit med mig ett uppblåsbart med lite värmefyllning i, men det visade sig att mitt liggunderlag helt saknade fyllning. Trots att natten inte varit speciellt kall - några få minusgrader - så hade jag frusit en del. I fortsättningen klarade jag nätterna genom att sova ovanpå en del kläder.

Dagen artade sig till något utöver det vanliga. Himlen klarnade snabbt upp och vinden var svag. Vi följde vinterleden söderöver och när vi kom fram till sjön färdades vi lätt och snabbt med en lätt medvind. Målet var givetvis stugan vid Abiskojaure. Stugvärden var bussig och öppnade sin bod trots att den egentligen skulle vara stängd, och vi fyllde på våra förråd. Visserligen hade han inte mina hemtorkade rotfrukter och min hemrorkade köttfärs, men vi hittade ersättningsvaror.

Under hela färden såg vi inte många småfåglar - mest talgoxar - men vid Abiskojaurestugan hoppade en snösparv runt.

Fram tills nu hade jag dragit pulkan, men inför den kämpiga Kieronbacken bytte vi dragare.

Jag var inte helt opåverkad av de minnen som dök upp när vi klättrade upp ovanför trädgränsen. För två år sedan råkade en av mina söner ut för en allvarlig olycka här. Se denna artikel - mot slutet.

Anders vilar ut vid en meditationsplats ovanför branten.

Zig-zag-mönster upp mot Tjåmuhas.


Dansande fjällbjörk.

Fjällväder modell A

Jag tror inte att jag någonsin hört så många ripor som under denna färd. I Kieronbacken var det mycket tydligt att vi tog höjd. Från början hördes enbart dalripor. Efter hand dök fjällriporna upp och ovanför backen var det enbart dem vi hörde.

Snön var helt fantastisk - fast och fin i spåren och lätt och fluffig vid sidan om. Järvspåren ovan var absolut pinfärska. Vinden hade inte hunnit sudda ut den minsta detalj. Vi stod länge och studerade fjällsidorna efter en rörlig fläck, men allt var stilla. Den befann sig i troligen i björkskogen. En stund senare passerade vi ytterligare ett spår.

Vårt mål med dagen var att komma ovanför Kieronbacken och vi tältade ganska nära leden där dalgångarna möts, strax innan sjöarna. Vädret var fortfarande fantastiskt - klart och ganska kallt samt i det närmaste vindstilla. Vi misstänkte att natten skulle kunna bli kall.

Trots att vinden var mycket svag skottade vi upp lite snö över tältduken i vindriktningen. Därefter grävde ur absiden så att vi kunde sitta bekvämt när vi lagade mat.

Natten var förtrollande. Dessa bilder är tagna mellan nio och tio. Vid tvåtiden vaknade jag av ljuset. Jag var tvungen att gå ut och titta. Aldrig tidigare har jag sett månen lysa på detta vis. Den var som en halogenstrålkastare som gjorde att varje föremål kastade tydliga skuggor i olika blå nyanser. Nej... tyvärr inga foton. Eller... kanske det är bra. Upplevelsen skulle ändå inte göra sig på bild. Det var ett ögonblick med fler sinnen inblandade än synen.

Natten var kall. Hur kall vet vi inte, men denna plastflaska hade vi fyllt med ljummet vatten på kvällen.

Vi fortsatte vår färd längs Kungsleden, men ju närmare vi kom Alesjaure desto längre österut drog vi oss. Dagens mål var att ta oss in i övre delen av Vistasvagge.

Även idag fick vi se järvspår, fast av annat slag.

När vi fick Alisjavri sameviste inom synhåll siktade vi rakt på det. Där bakom ligger uppfarten till Vistasvaggi. Det var nu dags för en första lunch, så vi tänkte oss en plats i lä av någon vägg. Vi stötte på tre män som höll på att bygga ut en stuga. Vi hejade glatt och småpratade med en av dem innan vi fortsatte fram till en liten stuga i närheten. Den var obebodd. Det syntes på snön framför dörren. Vi slog oss ner på var sitt trappsteg och plockade fram termosen med blåbärssoppa. Då hörde vi en mycket ilsken mansröst skälla på oss efter noter. Det var en av männen som vi sett alldeles nyss som högröd av ilska undrade vad vi gjorde på hans privata område. Han skulle minsann aldrig sätta sig på en främmandes trappa... Inte sedan jag var grabb har jag blivit utskälld på detta vis av en vuxen person.

Jag hade ett par lämpliga svar på tungan, men valde att svälja ner dem. Vi packade lugnt ihop, bad om ursäkt och flyttade oss ett par tiotal meter upp till en sten med plats för två.

Vi hade varit nöjda om vi tog oss fram till passhöjden i Vistasvagge så att vi kunde börja nästa dag med en lång utförsbacke. Men vi orkade längre än så och bestämde oss för att fortsätta. Detta skulle visa sig vara ett av de klokare besluten vi tog under denna tur.

Ett par kilometer efter passhöjden kommer man fram till en rejäl brant. Jag var tvungen att ta av mig skidorna och gå ner med pulkan framför mig. Vädret hade nu ändrat sig radikalt. Det hade börjat blåsa - medvind - och ibland skymde snöbyar sikten, men inte störande mycket. Vi kände tydligt av dalgångens mäktighet.

Vi siktade ner mot björkskogen och bestämde oss för att det var dags att leta upp en tältplats. Skogen tätnade efter hand och vi hittade en liten sänka som såg ut att ligga väl skyddad.

Postat 2014-04-25 17:40 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Abisko - Nikkaluokta via omvägar Del 1: Hinder

Det har sina sidor att ge sig iväg på skidtur i mitten av april. Våren hade anlänt till Hallsberg där min resa började. Både jag och pulkan kände oss aningen obekväma i väntan på att få gömma oss i vår kupé.

I Stockholm anslöt Anders. Han hade med sig ett par öl och en hel del samtalsämnen som hann avhandlas innan vi somnade in.

När vi så småningom kom fram till Abisko nästa dags eftermiddag gjorde vi bara ett kort stopp vid turiststationen innan vi satte på oss utrustningen och började följa Kungsleden söderut.

Vädret var skapligt med höga moln. Dagens tur var inte tänkt att bli särskild lång - bara så att vi kände att vi var på väg. Det var jag som drog pulkan. Jag böjde på nacken och började borra mig fram i den småkuperade björkskogen. Anders åkte bakom mig. Han är en ståtlig man och kan lätt titta över mitt huvud för att se framåt. Och det gjorde han...

- Håkan.

- Håkan!

Då stannade jag och lyfte blicken. Mindre än tjugo meter framför oss stod två älgar. En stor ko och en fjolårskalv var vår gissning. Vi gjorde många och helt fruktlösa försök att vifta, ropa, skrämma bort dem. Vi fick bara något enstaka ögonkast. I övrigt kändes det bokstavligen som om vi inte existerade. Lite senare upptäckte vi att det stod en stor älgtjur lite längre bort...

Vi insåg att vi måste göra en omväg. Anders stack iväg först. Detta verkade ha väckt älgtrions intresse, så när det var min tur - med en hindarnde pulka på släp - hade jag tre par ögon blängande mot mig. Jag kände mig som ett lättfångat offer.

Efter drygt fem kilometer hittade vi en bra tältplats och började packa ur pulkan. När tältet var på plats och vi började inreda "köket" steg min puls avsevärt... Var fanns...? Jag letade och letade igen. Neej. Sakta insåg jag var det fanns... I en papperskasse bredvid sängen i vårt gästrum i Örebro fanns två mål torkad köttfärs med tillhörande nudlar, två förpackningar med torkade rotfrukter som vi skulle ha till den dubbelmarinerade fläskfileten (som jag hade med), tre förpackningar med potatismos som vi skulle ha till tjälknölen (som var med) samt två mål med tortellini.

Det kändes lagom kul att berätta detta för Anders den första kvällen i tält...

Postat 2014-04-23 16:32 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera
Sida: Första Föreg. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 62 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in

Aktuellt: Glidsnöskor