Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

Stockvindskydd mittemot varandra i Kilsbergen?

Jag fick en förfrågan i min gästbok: 

"Har du stött på något ställe i Kilsbergen där det finns två vindskydd ställda mot varandra?"

Svaret är egentligen ganska enkelt: Nej. Men om man är ute efter att hitta platser med vindskydd nära varandra så finns det några intressanta ställen.

Småsjöarna: Om man tar stigen runt Södra Ånnabodasjön motsols ska man leta upp avfart nr 2 (efter ca 1 km) mot Falkasjön. Efter ett par hundra meter på denna stig ligger Småsjöarna inne till höger. ”Anläggningen” här består av två stugor – 2 x 2,5 m – varav en med högt till tak. Denna kan låsas. Utanför finns ett dass med hänglås samt en eldstad. Det finns en nästan uttorkad bäck i närheten. Det är svårt att komma åt vattnet i sjön. Denna lilla ”by” ägs ju av någon, men jag har inte lyckats få reda på vem. Koordinaterna är N59°20.042   E014°55.634

Falkasjön: (Ej att förväxla med Falkalägret som ligger på en ö i sjön. Där kostar det pengar att boka och dra sig över på en färja.) Dessa två vindskydd ligger också på en ö, men hit finns en lite bro. De ligger som en lite avstickare från Bergslagsledens tionde etapp, drygt 2 km från Ånnaboda. Koordinaterna är N59°20.005   E014°55.128. Kortaste vägen att gå (1km) får man om man parkerar bilen mellan Falkasjön och Björktjärn. Här finns soptunna och eldstad, men ingen toa och ingen ved. Omgivningen är mycket vacker med bergstup ner i sjön.

Lisselängen: Denna plats är ett känt fikaställe när man åker skidor längs Kilsbergsspåret. Sällan besökt sommartid. Koordinaterna är N59°23.949   E014°56.623. Från Klockhammar kör man vidare till Bocksboda. Därifrån tar man skogsvägen västerut. Efter knappt 2 km går en mindre väg in till vänster. Följ denna ett par hundra meter och spana åt höger. Där finns två stora vindskydd. De är av en mycket  öppen modell och därmed känsliga för regn. De är rejält slitna och i behov av upprustning. Där finns  ingen färdig ved, men i skogen kan man hitta ris. Här finns dock ingen riktig eldstad och inte heller något vatten.

Ett likadant vindskydd finns till höger om fotografen.

Stenbäcken: Detta är en friluftsgård i privat regi. Vid och i närheten av gården finns inte mindre än sex vindskydd. Tre av dessa ligger nära gården med dryga hundratalet meter mellan. Dessa vindskydd måste hyras. http://outdoorexperience.se/ Trevligaste vindskydden passeras längs Bergslagsleden och heter Lillsjön respektive Lillsjöbäcken. De ligger dock inte grannarutan med ca 400 m avstånd.

Vindskyddet vid Lillsjöbäcken

Klunkhyttan: Detta är också en privatägd friluftsgård. Här finns två vindskydd - ett inne på gården och ett nere vid bäcken. Avståndet mellan dem är ca 100 m. Här vet jag att vandrare har rätt att utnyttja skydden om de inte är bokade. Om man googlar Klunkhyttan får man uppfattningen att det är Örebro kommun som är ägaren. Så är inte fallet längre.  Bokning: www.storstenshojden.se

Det nedre vindskyddet.

Gårdsjölägret: Detta läger består av tre vindskydd som ligger lite utspridda på en udde i Gårdsjön, 4-5 km norr om Ånnaboda. Även denna lägerplats kan bokas, men får användas fritt om den är ledig. Bokning: www.storstenshojden.se.

Falkalägret: Ännu ett privat läger. Man når det via en (låst) dragfärja från norra sidan av Falkasjön. Där finns tre vindskydd. Bokning: www.storstenshojden.se.

Sixtorp: Naturskola och friluftsgård vid nordöstra delen av sdjön Multen, norr om Mullhyttan. Där finns två små vindskydd i närheten av varandra. Bokningar går först, men man får använda dem för övernattning.

Det andra vindskyddet är inrett med bord och bänkar. Tre personer kan sova där.

Larssjön: Detta är en fiskesjö som ligger mellan Närkes Kil och Pershyttan, strax norr om Rammsjön. Runt sjön finns tre vindskydd och en koja. I mån av plats får dessa utnyttjas till övernattning.

De två trevligaste vindskydden vid Larssjön.

Postat 2014-05-12 07:26 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Vi firar 1:a maj med ett kärt återseende

Hela familjen ger sig ut på jakt...

...efter...

...vaddå?

Framme. Ser ni den? Alltså klumpen i björkens grenklyka på bilden nedan?

Nu då? Mm. Men vad är det?

Just det. En ruvande lappugglehona!

Hon är tillbaks! Förra året fick jag vara med om det allra första mötet med en lappuggla med ungar i Närke. Hon är tillbaka i år.

I detta blogginlägg kan man läsa om mitt första möte med denna lappuggla. Där finns också sonens fantastiska bilder.

Postat 2014-05-01 21:20 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Abisko - Nikkaluokta via omvägar Del 4: Slutet. Vi ringer polisen från Singi

Under natten exploderade en förkylning i min kropp. Huvudet var som en spärrballong. Det rann ur både ögon och näsa och jag drabbades av rejäl näsblod. Givetvis sov jag mycket dåligt. När jag vaknade (för vilken gång i ordningen?) vid sjutiden så bestämde jag mig för att det var dags att börja förbereda dagens färd. Jag kände att jag skulle kunnat sova mycket länge till.

Bekvämt att packa inomhus.


Skidvädret var bra. Höga moln täckte solen mesta tiden.

Strax innan vi kom fram till vindskyddet Kuoperjåkka så hände något mycket ovanligt. Anders stannar plötsligt - nästan mitt i steget - och står alldeles stilla. Han står så i säkert trettio sekunder. Sedan utbrister han i den längsta och grövsta svordomsramsa jag någonsin hört från hans mun. (Han har nästan alltid ett mycket vårdat språk.) Det visar sig att han har glömt sin kameraväska i Sälka. I den finns ett teleobjektiv, men allra värst - hans mycket fina kikare. Efter en del dividerande bestämmer vi oss för att åka till Singi och hoppas att det därifrån går att få kontakt med Sälka. Kanske skulle det komma någon därifrån under eftermiddagen som skulle kunna ta med hans kameraväska...

(Glöm det, tänkte jag i mitt stilla sinne.)

Efter lunchpausen i raststugan hade temperaturen stigit till plussidan och detta fick påtagliga konsekvenser - främst för Anders. Han skidade många kilometer i "högklackat".

Trots att vi båda två var frustrerade på var sitt håll (förkylning respektive kameraväska) så lyckades vi njuta av färden och vår omgivning. I något bättre före (eller med hjälp av lite valla) måste denna färd vara ljuvlig i det svaga utförslutet. Nedan ses bron som leder över till Neasketvággi.

Framme i Singi berättade Anders direkt för stugvärden vad som hänt och fick givetvis beskedet:

- Nej, jag kan inte få kontakt med Sälka. Men jag har kontakt med polisen i Gällivare och DOM har kontakt med Sälka.

Anders följer med stugvärden medan jag installerar mig i en av stugorna. Klockan är nästan ett och jag har svårt att tro att någon som vill ta sig till Singi från Sälka inte redan har gett sig iväg...

Efter cirka tjugo minuter kommer Anders in till mig - strålande glad.

- Den är på väg!

Han hade alltså ringt polisen i Gällivare och förklarat vad som hänt. Polisen ringer upp Sälkas stugvärd och berättar samma sak. Stugvärden går direkt ut till stugan vi sovit i och letar. Ingen kameraväska. I stugan finns ett ungt tyskt (belgiskt?) par. Stugvärden frågar om de sett en kameraväska. 

- Javisst. Vi har packat ner den i vår packning för att ta med den till Singi. Vi såg i gästboken att de som bodde här var på väg dit.

Hur osannolikt är inte detta?

Påskstämning i Singi.


Så nu var det bara att vänta. Den ena gruppen efter den andra kom till Singi - bland annat våra vänner från Alingsås- men utan Anders kameraväska. Till sist - ungefär klockan fem - kom det unga paret och Anders fick tillbaka sina dyrgripar. Anders frustration var nu som bortblåst. Min förkylning fanns emellertid kvar. Inga mirakel där inte.

Vi satte på oss vår utrustning och skidade någon kilometer i riktning mot Kebnekaise fjällstation. I lä bakom en kulle satte vi upp vårt tält för sista gången under denna tur, skulle det visa sig.

Tro det eller ej, men det kändes faktiskt befriande att lägga sig i tältet igen.

Morgonsolens första strålar i öster - riktning Kebnekaise.


Det regnade en del i natt. Framåt morgontimmarna upphörde regnandet och det blev kallare. När vi så småningom klev ur tältet upptäckte vi att stora delar av tältduken var klädd i ett ispansar. Detta vållade inget större problem. Värre var det med pulka och skidor som var alldeles knottriga av små isbubblor. Det tog sin tid att få bort allt.

Färden mot Kebnekaise fjällstation var lättsam. Föret var bra även om det var mycket isigt bitvis. Vi hade vinden i ryggen. Nedan det vackra Tuolpagorni.

Vi hade ursprungligen tänkt att passera fjällstationen och fortsätta upp till Tarfala för att tälta där. Ett alternativ hade förstås varit att tälta vid fjällstationen och göra en dagstur upp till den högt belägna dalgången. Nu fick vi emellertid reda på att det skulle blåsa mycket hårt uppe i Tarfala. Och det har man ju hört: Om det blåser hårt i Tarfala... då blåser det hårt!


Vi bestämde oss direkt för att strunta i Tarfala denna gång. Detta medförde att vi plötsligt hade två dagar "över". Vi bestämde oss för att boka om våra tågbiljetter. Detta visade sig vara lättare sagt än gjort. SJ hade ju stängt ner sin telefonservice över påskhelgen. Vi blev tvungna att via ombud i Stockholm (tack igen, Malin!) ordna ombokningen som sedan kom med sms till min mobil.

Nu rann all frluftsentusiasm av oss mycket snabbt. Vi hade inga som helst problem med att acklimatisera oss till hotellmiljön med trerätters påskmiddag med god dryck samt sömn i sköna sängar. Dagen därpå tog vi dessutom snöskotertransport till Nikkaluokta utan att skämmas det minsta.

Vi var många som blev transporterade. Bland annat alingsåsarna. 

Utsikt i Nikkaluokta

När vi klev ur slädarna efter skotrarna hittade jag en klarblå schweizisk fickkniv på marken. Den såg lockande ut att behålla. Jag bestämde mig dock för att "fråga runt" om det var någon som saknade den. Det gjorde ingen av dem jag frågade. Då kan ju jag behålla den, eller? Nej, samvetet gnagde lite mer. Jag gick fram till disken vid kafeterian och bad att få sätta upp en lapp om mitt fynd. Sedan satte jag mig och tog en fika.

Efter en stund dyker alingsåsarna upp och en av dem - min namne Håkan - undrar om det är jag som har hittat en fickkniv. Han beskriver den och berättar att det är ett mycket kärt minne som varit med på flera äventyr.

Det gladde mig enormt att få lämna över kniven som jag först tänkt behålla för det kändes verkligen att det var ett mycket kärt återseende. Det blev ett mycket minnesvärt slut på en omväxlande och spännande vintertur.

Tack Anders för ett fantastiskt äventyr - igen.

Postat 2014-05-01 16:02 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Vandring längs Nittälven 10: Långtjärn, Långtjärns öga och Långtjärnsröven Placerad på karta

Helgen som gick besökte jag området väster om Nittälven och norr om Kolbron. Kartstudier hade lockat mig dit. Där ligger ett antal långsmala eller runda sjöar med smala åsar mellan. Jag gissade att här skulle kunna vara intressant att vandra. Nu vet jag.

Den smala åsen som börjar uppe vid Långtjärns öga, fortsätter ner mellan Långtjärnen och de båda sjöarna Ljustjärns öga och Ljustjärnen - ja, den är en helt fantastisk vandrings väg. Den avslutas med den lilla gölen Långtjärnsröven nere i en liten gryta.

Helt säkert kommer detta att bli min färdväg när det blir dags för denna tur.

Bilderna gör givetvis inte verkligheten rättvisa men de vinner förstås på att förstoras.

Posotioneringen gäller Långtjärnsröven.

Åsen mellan Långtjärnen och Ljustjärnen

Långtjärnsröven

Postat 2014-04-29 22:09 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Abisko - Nikkaluokta via omvägar Del 3: Vind - dimma - belöning

Hela kvällen och natten hörde vi hur vinden brakade ner genom dalgången, men - egendomligt nog - kände vi knappast av den. Vi måste ha träffat exakt rätt med vår tältplats. Det kändes overkligt att höra hur vinden tog i uppifrån passet och hur den rasade förbi vårt tält utan att ruska om det mer än obetydligt, och sedan fortsätta neråt dalen.

Vi började färden ner mot Vistasstugan med vinden i ryggen och ganska högt i tak. Snön var trögåkt och vi hade inga vilostunder vilket vi hoppats på.

I Vistas träffade vi två trevliga lulebor samt stugvärden Emma. Emma och jag har haft en del kontakt på Utsidan (hon är i besittning av ett Frippes fall-diplom med det låga numret A3!) och vi har träffats en kort stund vid Gorsavaggestugan för några år sedan.

En av de första frågor hon ställde var hur vi hade klarat kvällens och nattens blåst. Vid stugan hade det blåst mycket hårt och hon hade nästan ramlat omkull i vindstötarna.

Vi frågade förstås om hon kände till någon prognos. Det gjorde hon. Hård västlig vind på kalfjället var vad som väntade. Efter ett par timmars samvaro fortsatte vi vår färd: Det handlade om nio kilometer i uppförsbacke - västerut, rakt mot vinden - till Nallo.

Det är lika bra att erkänna det på en gång: Utan Anders hade det inte gått. Han drog pulkan nästan hela vägen till Nallo. I början var det så brant och så tungt före att han valde att ta av sig skidorna. Ovanför varje nytt krön tog vinden i mer. Det kändes som att gå i en vindtunnel i allt hårdare vind ju högre upp vi kom.

Molnen sänkte sig sakta, men turligt nog lät de solen skapa underbara ljustunnlar och reflexer i både liggande och yrande snö. Det var en oerhört vacker och oerhört jobbig eftermiddag. De nio kilometrarna upp till Nallo tog fyra och en halv timme.

Jag hade mycket svårt att välja vilka bilder som skulle få illustrera vår färd mot Nallo, så jag tog med lite väl många...

Nallonålen är magisk...

Mot slutet bytte jag av Anders med dragandet. Den korta bit jag drog var för mig den jobbigaste på hela färden. Vår hastighet minskade markant den sista biten.

I närheten av Nallostugan fanns förberedda tältgropar med uppbyggda snömurar. Vi förbättrade en av dem och slog upp vårt tält. Givetvis mojnade vinden nästan helt den natten...

Det enda bestämda målet vi haft under denna skidfärd var bastun i Sälka. Mycket kunde jag tänka mig att missa, men inte den. Från Nallo till Sälka är det inte mer än nio kilometer, så vi planerade in att göra en avstickare upp till raststugan i Unna Reaiddavaggi.

Morgonen visade sig emellertid vara mycket mjölkig, och värre skulle det bli framåt dagen. Bilden ovan är det enda fotot denna dag som visar några som helst naturformationer. I övrigt gick dagen i ett vit-grå töcken.

Av den lättåkta färden ner till bastun i Sälka blev intet. Motvind och trögföre sinkade oss rejält.

Tjaa... Var är vi?

Redan efter ett par kilometer blev sikten så dålig att vi blev tvungna att gå efter kompass. Det ska sägas att det är svårare att gå efter kompass när man inte har några referenspunkter. Ganska snart viker man av åt endera hållet. Detta gör att man måste kolla riktningen ofta - mycket ofta. Och det sänker förstås farten. 

Till vår heder ska sägas att vi prickade Sälka exakt. Men... dessa nio kilometrar tog lika lång tid - fyra och en halv timme - som gårdagens.

Det blåste rejält nere i Sälka. Vi skyndade oss att slå upp tältet i lä bakom en av stugvärdarnas stuga och sedan var det dags för den ljuvliga bastun med tillhörande snörullning. Belöning!

Vi hade det riktigt gemytligt. Bland annat träffade vi några trevliga alingsåsare som vi pratat med redan på tåget upp.

När vi kom tillbaka från bastun fick emellertid en smärre chock. Vinden hade tilltagit och dessutom vridit. Den tog nu vårt tält rakt från sidan. Vi gjorde ett par försök att flytta tältet i lä, men ganska snart gav vi upp. Det skulle behövas MYCKET grävande och det hade vi helt enkelt ingen lust med. Denna natt sov vi inomhus.

Postat 2014-04-27 14:07 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
Sida: Första Föreg. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 62 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in

Tips!