I detta inlägg berättade jag om ett ett intressant möte med en spännande kvinna under förra årets vandring. Här tänker jag berätta om mötet med en spännande man under årets tur.

Min helikopter från Staloluokta var försenad med över 30 minuter. Jag blev övertygad om att jag nu skulle missa bussen österut från Ritsem. Nu visade det sig att samordningen helikopter/buss bara fungerade på morgonturen. Även om helikoptern hade avgått i rätt tid så hade jag inte hunnit med någon buss. Det kändes som om detta var planerat. Då skulle man bli tvungen att övernatta i Ritsem. Jag blev lite tvär vid denna tanke och började helt sonika vandra mot Kebnats – en sträcka på mer än 6 mil. Det är klart: Jag hoppades på lift.

…

Två timmar senare (4 bilar hade passerat) var jag både mör och svettig. Då kom bil nummer fem. Den stannar. Det är folkabuss av gammal modell. När jag öppnar dörren på passagerarsidan ligger där en hög med ved (skogspinnar av olika storlek och form) på golvet. Jag ser att ryggsäcken inte kommer att få plats vid mina fötter och säger till föraren att jag slänger in den där bak. När sidodörren glider upp ser jag en mycket provisorisk inredning i form av en dubbelsäng. Inget mer.

-          Aha! Du har byggt om bussen till en campingbil.

-          Sorry! You have to speak English or German with me.

Det var det första Sven sa. Han heter så. Sven, en genuin tysk taxichaufför från Berlin. Men det var sannerligen inte det sista. Han berättade och berättade och berättade…

För femte året i rad åkte han ensam – det var det som var det viktiga – genom Norge och Sverige på sin semester. Lite oväntat – med tanke på hans svada – var att den främsta orsaken till hans vistelse här var… tystnaden.

Jag frågade honom om han brukade ta upp liftare för att ha någon att prata med.

-          Aldrig. Jag gjorde det någon gång vid min första resa här, men de ville bara prata om sig själva och det var ganska ointressant. Sedan dess… aldrig!

-          Men…? Nu? Jag?,… Du plockade upp mig… Varför?

-          Jag kunde inte motstå frestelsen. Min nyfikenhet blev för stor. Här går en man som inte är någon ungdom längre. Han färdas längs en väg som bara går åt ett håll. Han har en stor ryggsäck på ryggen… Varför? Jag MÅSTE stanna. Så… berätta nu.

-          Men… du gillar ju inte liftare som bara talar om sig själv…

-          Jag gör ett undantag. Berätta.

Så jag berättade och försökte göra min story så intressant som möjlig. Jag berättade om min kärlek till fjällen, om min längtan efter ensamhet, glädjen i att komma till en plats jag hittat med hjälp av kartstudier, behovet(?) av att få visa fjällen för andra, mina val av medvandrare… och avslutade med några händelser från den tur jag just nu var på hemväg från.

Han avbröt mig inte, stack bara in några följdfrågor här och där. Han verkade genuint intresserad… men sedan tog han över.

Jag var mer eller mindre livrädd hela bilfärden. Samtidigt som Sven körde bilen hanterade han tre olika kartor som han använde för att visa mig var han varit och vart han skulle. Han förklarade med hela kroppen (eftersom han inte klarade av det på engelska) att något var fel på bilen – något med växlarna – men att han lagat det provisoriskt. Han var inte orolig. Visserligen gick inte bilen att starta på ettan, men det var ju ingenting mot den gången inte heller tvåan fungerade. Då var han tvungen att stanna bilen i nerförsbackar…

Sven pratade oavbrutet till han släppte av mig vid Kebnats, men han åkte inte sin väg förrän han fått visa mig hur hans provisoriska lagning såg ut.

Sven - vilken skön man!