Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

I väntan på Livskamraten Placerad på karta

(Vandringskompis T håller på att bli exhibitionist. Från början ville han inte figurera med namn och nästan inte på bild heller. Efter hand tyckta han nog att det var OK att jag publicerade hans fagra nuna, och nu... nu frågar han mig varför jag kallar honom vandringskompis T. Alltså: Tommy heter han. Nästa år kommer jag nog att publicera efternamn och mobilnummer... Här på Utsidan kallar han sig Labben.)

Tommy och jag har känt oss övergivna ett längre tag. Våra respektiven har nämligen tillbringat i det närmaste tio dagar i fjällen, närmare bestämt i området väster om Vaisaluokta. (Tack vare Utsidanbekantingen Anders Nordvalls text.)

Vi har hjälpts åt att få tiden att gå, turats om att bjuda varandra på middag till exempel. Och helgen som nyss passerade bestämde vi oss för att ligga över i något av Närkes alla vindskydd. I min ambition att dokumentera dessa har jag förstås stött på ett par som sticker ut. Ett av dessa var vårt primära mål - Kråksjön strax söder om Laxå.

Primärt mål? Ja... både jag och Tommy njuter av att elda och laga mat över öppen eld. Vi tycker dessutom om att vara för oss själva. Vi känner oss nämligen så oändligt kloka när det bara är vi två som resonerar, speciellt efter en god middag med vin samt en kaffe med starkt. Alltså vill vi komma till ett vindskydd med gott om ved och utan sällskap.

Vindskyddet vid Kråksjön är ett fantastiskt vindskydd. Det har "altantak" och med inbyggd kamin. Det gör det mycket bekvämt även vid ruggigt väder. Det ligger dessutom på en udde ut i sjön och har relativt badvänlig botten. Dessutom fanns där ganska gott om ved.

Jag badade och Tommy tog en tupplur. Var och en roar sig på sitt sätt.

Men... sedan kom det fler personer och la in grejer i vindskyddet. Hmmm... jag känner mig som en riktig surmule när jag berättar detta, men vi valde då att förflytta oss till ett annat vindskydd. Strax norr om Laxå ligger ett av våra favoritställen - Grönsjöbäcken (eller Bäckelid som det också kallas). Där är alltid gott om ved och dessutom finns en suverän kallkälla strax intill.

Grönsjöbäcken är det bäst utrustade vindskyddet längs Bergslagsleden. Det är OK Djerf i Karlskoga som sköter stället. Suveränt!

Det är ett av få ställen längs leden som inte har utrustats med de nya järnspisarna. Men det gör absolut inget. Den här fungerar utmärkt.

Vedförrådet var faktiskt aningen mindre än vid tidigare besök, men där fanns ändå en hel del både osågat/ohugget och eldningsfärdigt.

Kallkällan var lika fräsch som vanligt: iskallt och gott vatten.

Tvåhundra meter norr om vindskyddet finns en kolarkoja som är en av de mest välskötta i Närke.

Ett par personer kan mycket väl sova här.

Positioneringen gäller vindskyddet vid Kråksjön.

Vindskyddet i Grönsjöbäcken är positionerat här. Där finns också fler och bättre bilder på såväl kolarkojan som vindskyddet.

Postat 2011-08-31 18:56 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Harpasset - Frippes fall - Abisko: Abisko - för sista gången? 5 Placerad på karta

Både år 2004 och 2005 passerade jag Harpasset (övergången från Guoblavagge till Latnjavagge) utan att uppfatta det som något annat än en stenig och besvärlig brant. Två år senare var jag i trakterna för tredje gången. Jag och vandringskamrat Tommy var på väg från Låktatjåkkastugan till branterna ovanför Kärkevagge för att njuta av den fantastiska utsikten ner till Trollsjön och dalgångens stenlabyrinter. När vi närmade oss de högsta delarna av Guoblacorrus norra utlöpare (1391) sätter vi oss ner för att ta en paus. Vi låter blickarna vandra österut, över Guoblavagge och vidare in bland bergen på andra sidan...

- Titta! Där är ett tält, säger Tommy. Det tar ett tag innan jag hittar det, för jag letar helt enkelt på fel ställe. Jag VET ju nämligen att det inte kan finnas någon tältplats där.

Nästa dag ska vi vandra vidare till Latnjavagge, så vi försöker memorera tältplatsens läge. Den verkar ju ligga precis där vi tänkt gå - vid Harpasset. Och det gjorde den! Mot alla odds har där bildats en liten men helt fantastisk tältplats, lite undangömd, så man ser den inte från leden. Det passade inte tidsmässigt att övernatta där den gången, men jag  visste att någon gång... Sedan dess har jag passerat Harpasset på alla mina vandringar i området, men inte någon gång har det passat... förrän nu...

Det var onekligen med ett visst vemod vi lämnade Kärkevagge. Gårdagens upplevelse satt fortfarande i magen när vi letade upp den östra stigen och följde den norrut. När vi stötte på stigen som leder upp till Låktatjåkka följde vi den upp till stugan. Vädret var fantastiskt, men precis när vi kom upp till fjällstationen drev dimman in.

Vi kostade vi på oss två våfflor var med västerbottenost kompletterat med en god IPA. Eftersom vi bara hade 2-3 km kvar till Harpasset, stannade vi ganska länge och njöt av miljön i stugan.

Vandringen söderut mot Harpasset blev mycket behagligt. Molnen kom och gick. Efter en knapp timme stod vi högst uppe på Harpasset och mina båda medvandrare stirrade sig storögt omkring. Var skulle vi tälta? Svaret var: Cirka 50 meter härifrån. Inom synhåll men ändå osynligt.

Stenmur mot vinden, eller kanske mot insyn.

Mjukt underlag och en liten bäck inom räckhåll.


Utsikt över Guoblavagges sjöar.

 

Efter att med stor häpnad ha upptäckt vilket litet paradis i miniatyr som dolde sig helt nära, utbrast Fotografen:

- Det här har du planerat bra, farsan.

Jag tror att den kommentaren innefattade allt från utsikterna från Gorsacohkka via Gorsavaggi, Kärkevagge och god mat i Låktatjåkka till denna underbara lilla tältplats ovanför Guoblavaggi.

 

Nästa dag följde vi stigen ner genom Latnjavaggi, men strax innan kanten till Gorsavaggi - precis där stigen gör en plötslig sväng västerut, över vattendraget - svängde vi österut och följde till en början kanten ner mot Gorsavaggi. Vädret var behagligt att vandra i - ganska svalt och med moln som kom och gick.

Nästa mål var givetvis Frippes fall. Det ligger mellan de två små sjöarna 1 km SV Latnjacorrus östliga utlöpare 1297. Vädret var dock sådant att någon dusch inte var aktuell. Det blir med andra ord enbart B-diplom till mina båda medvandrare.

Frippes fall

Efter lunch vid fallet vandrade vi vidare österut och rundade Slåttatjåkka. Av någon anledning kom vi alldeles för lågt och var tvungna att klättra en hel del för att komma fram till Linbanan.

Nedfärden började i moln och dimma, men ganska snart hamnade vi under molnen och kunde njuta av nedfärden.

Trots att vi nu var nere i civilisationen väntade fortfarande en av vandringens riktigt stora överraskningar på oss. Precis när vi svänger på gårdsplanen framför fjällstationen reser sig minst 150 personer och applåderar oss. Flera fotoblixtar ljungar! Vilket mottagande! Det tog en kort stund att förstå vad som hände... Fjällräven Classic! De trodde vi var deltagare. En gentleman försökte ganska envist och kraftfullt leda in oss i någon sorts sekretariat, och det blev en liten dragkamp innan vi lyckats övertala honom att vi inte ville dit.

En rolig avslutning på en magisk vandring.


Positioneringen gäller INTE tältplatsen i Harpasset. Den får man leta upp själv. Givetvis gäller den Frippes fall.

Ytterligare ett inlägg är att vänta om denna vandring. Det kommer att handla om en del av de växter och djur vi såg på färden.

Postat 2011-08-28 17:13 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Drömdalarna Gorsa & Kärke. Abisko - för sista gången? 4 Placerad på karta

Först: Datorn har kraschat vilket gör att delarna i denna vandringsberättelse kommer med en viss oregelbundenhet.

Genom att följa de små sjöarna mellan topparna 1223 och 1300 norrut, kommer man fram till det ultimata området för nedstigning i Gorsavagge. Men då menar jag inte den lättaste platsen att ta sig ner, för den hittar man längre österut, där den föreslagna färdvägen från Abiskojaure till Gorsavagge är utritad på kartan. Nej, det jag pratar om är det vackraste området.

Först öppnar sig dalgången österut... 

(Gorsavaggestugan syns tv.)


...och när man sänkt sig ner ett par hundra meter så öppnar den sig västerut...

Detta är den vackraste plats jag känner till. Att stå uppe på Darfalcorru och blicka ut över Kebnekaisemassivet är kanske mer dramatiskt och utsikten från Skierfe är... ovanlig och mäktig, men ingen plats jag känner till är mer inbjudande än just denna.

Man siktar ner mot stugan, men får vara beredd på att man tvingas svänga längre västerut då och då.

Ingenstans i den svenska fjällvärlden finns ett halare vad än det vid Gorsavaggestugan. Det är varken djupt eller strömt, men fyllt av stenar med såphalt glaciärslam.

Vi slog läger bara ett par hundra meter väster om stugan. Bilden gör sannerligen inte platsen rättvisa.

Vi vaknade i solgass. Inte bra. Vi skulle vandra längst in i Gorsavaggi och sedan höja oss 600 meter precis väster om Guoblacorru. Under den stigningen har man oftast inte tillgång till vare sig vatten eller skugga. Jokken ligger svåråtkomlig nere i en ravin.

Bajimus Gorsajavri i bakgrunden


När man kommit en bit upp i slänten öppnar sig Gorsajökeln med dess hajtänder.

De allra sista höjdmetrarna är besvärligast, men när man väl kommer upp blir man rikligt belönad. Den namnlösa sjön - ofta delvis istäckt - och den vackra jokken som rinner över och runt härliga stenhällar, inbjuder till lunchpaus och kanske ett bad. Man är VARM när man kommer upp.

Efter lunch var det dags att söka sig mot Gearggevaggi (i fortsättningen Kärkevagge). På min första vandring i dessa trakter slumpade det sig så att jag gjorde ett vägval som ledde mig fram till vad som måste vara en av de häftigaste platserna för att titta ner i Kärkevagge. Om man lyckas välja "den rätta vägen" så kommer man fram till en fyrkantig sten - cirka en kubikmeter stor. Precis bakom den börjar sydbranten ner i vaggen. Utsikten kommer mycket plötsligt och man blir helt förstummad av allt det vackra och storslagna.

Flera gånger sedan dess har jag letat efter samma väg utan att finna den... förrän nu! Nyckeln ligger i att hålla höjd. Det är lockande att ta närmaste vägen till vaggen, men då kommer utsikten sakta krypande närmare och man hinner vänja sig. Om man istället tar en lite omväg och försöker hålla 1320-metersnivån mot VSV så väntar en fantastisk överraskning.

Här planerar Fotografen och Skribenten nedfärden. De står strax till höger om den sten man ska sikta mot. Detta blogginläggs positionering gäller den ungefärliga platsen för stenen.

På min första vandring i dessa fjäll hade jag bestämt mig för att ta mig ner i Kärkevagge. Det lyckades, men blev den mest dramatiska upplevelsen jag haft i de svenska fjällen. Ni kan läsa om den nedstigningen här.

Ända sedan dess har jag varit fast besluten att göra nedstigningen igen - men på ett säkert sätt. Vid tre tillfällen har jag stått på kanten och funderat över om jag skulle ta mig ner, men samtliga gånger har vädret satt käppar i hjulet. Detta är inget man ger sig på i dimma eller regnväder.

Men i år fanns inga hinder - och vi lyckades.

Nyckeln till framgång är att man gör nedstigningen i två långa etapper. Den första delen handlar om att gå på skrå på sjöns östra sida, från vaggens sydöstra spets ner mot den bergsknalle som finns rakt norr om sjöns nordöstra spets. Hör börjar del två i och med att man gör "helt om" och sänker sig vidare söderut.

Bergsknallen syns tydligt på kartan. På bilden nedan syns den snett upp till höger om sjöns högra vik.

På bilden nedan syns bergsknallen i bildens högerkant. När man sänker sig ner mot knallen ska man inte sikta på dess topp utan på basen. På bilden nedan ser man tydligt det grönområde som man sickar och sackar sig igenom ner till sjön.

När man har tagit på sig ryggsäcken och är i färd med att starta nedstigningen så ser det ut som om man får svårigheter på en gång. Till höger syns nämligen en mycket stenig ravin. Den innebär dock inga stora problem om man bara håller ordentlig höjd. Man ska vara så långt från kanten att man inte ser sjön.

När man sänkt sig så här långt ska man sikta rakt mot bergknallens bas. "Rakt mot" innebär dock inte att man slipper sick-sackande.

MÅNGA människor vandrar in i Kärkevagge på någon av de båda stigarna norrifrån. Relativt få står nog och tittar ner i vaggen från sydost. Ännu färre är givetvis de som dessutom få njuta av att befinna sig "in beteween". Att det var väl värt de trötta knäna var såväl Skribenten som Fotografen överens om. Utsikten och nedstigningen ner i Kärkevagge var denna vandrings höjdpunkt.

Nere i dalgången valde vi snart att lämna stigen och söka oss ner till jokken. Den följde vi till strax norr om forskningsstationen, där vi slog upp vårt tält.

Vädrets makter hade varit med oss - igen.

Positioneringen gäller den ungefärliga platsen för den perfekta utsiktplatsen.

Postat 2011-08-21 12:23 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Nya platser & vyer. Abisko - för sista gången? 3 Placerad på karta

Två gånger tidigare har jag vandrat norrut från Valfojåkka och mellan Stuor Doaresoaivi och Unna Doaresoaivi. Båda gångerna var tanken att göra en sväng österut i akt och mening att dels titta på de rengärden och eventuella byggnader som är markerade på de äldre versionerna av BD 6:an mellan Dotnjaranjavrrit och den kilometerstora sjön västerut, och dels nära Satnjarascorrus topp 1180. Av olika anledningar blev inte detta av. Men i år skulle det äntligen bli av. Jag blev något förvånad när jag betraktade min nyinköpta tyvekkarta över området. Där fanns inga markeringar om samisk verksamhet mellan de båda sjöarna. Uppe på Satnjarscorru fanns emellertid FLER markeringar än på den gamla BD 6:an.

 

 

Detta år var det bara att kliva över jokken som rinner i norsydlig riktning ner till Valfojåkka. Förra året blev det skobyte.

 

Vackert ljus i söder.

När vi svängde in mellan Dotnjaranjavrrit och den stora sjön i väster, såg vi först detta skjul och sedan mycket långa rester av stenlagda renhagar. Här har det slitits! 

 

I samband med en lunchrast i detta område började molnen sänka sig och sikten blev allt sämre. Detta gjorde att vi kände oss nödsakade att strunta i de eventuella lämningarna uppe på Satnjarascorru, så istället för att svänga ytterligare österut styrde vi våra steg mot nordväst och slank ner i Hoiganvaggi öster om Jorba Gearbil.

 

 

Nere i vaggen kom vi under molnen ett tag. Vi vadade jokken precis vid utloppet i Hoiganjavri. Förra året var det omöjligt. Då var vi tvungna att söka oss ett par hundra meter längre västerut. Dessutom drabbades vi av ett fruktansvärt åskväder den gången - http://www.utsidan.se/blogs/majjens/19073.htm. Det slapp vi denna gång.

 

Efter kort rast vid renvaktarstugan i Hoiganvaggi rundade vi Alip Duvrras på nordvästsidan och fortsatte upp till den namnlösa sjön som ligger mellan  glaciärsjön 1115 och sjön 1057. Här hittade vi en acceptabel tältplats vid sjöns östra del. Tanken var att jag dagen därpå - äntligen - skulle få komma upp på Gorsacohkka och titta ner på glaciären.

Men vädret lovade inte gott. efter att först ha visat tecken på att klarna upp tätnade molnen igen och under natten regnade det tidvis mycket intensivt. Klockan hakv fyra på efternatten tittade jag ut. Då slog små små droppar mot mitt ansikte. Jag började så sakteliga tänka ut en alternativ plan. Men när klockan blivit 6 hade taket höjts en hel del.

Morgonen var kall. Dock fortsatte vädret att stadigt förbättras. Tältet var dock rejält blött. Vi beslutade därför att vi helt enkelt skulle flytta tältet uppför den första branten åt nordost. Då skulle vi ju samtidigt slippa göra den stigningen ytterligare en gång. Vi vandrade alltså uppför branten nordost om sjön 1057 och slog upp tältet i stenskravlet nära den jokk som rinner åt NO ner i Gorsavaggi. Nu hade den mesta molnigheten försvunnit. Vi packade ner vad vi ansåg oss behöva i en gemensam ryggsäck som vi sedan turades om att bära. Och så bar det upp mot Gorsacohkkas topp 1554.

 

 

Den namnlösa glaciären väster om Gorsacohkkas båda toppar.

 

Skribenten och fotografen

 

Vi hade tänkt oss att fortsätta från topp 1554 fram till 1542 - det ser mycket lätt ut på kartan - men det visade sig vara för svårt. Vi möttes av en hel del branta stup.

 

Gorsavaggi från ett nytt håll.

När vi kom ner igen packade vi ihop tältet och fortsatte vandringen österut. Via topparna 1311 och 1223 lät vi oss sedan fångas in av den långa raden småsjöar som vi sedan följde norrut...

 

Positioneringen gäller tältplatsen nedanför Gorsacohkka.

 

Postat 2011-08-14 17:39 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Med mästermålare längs leden söderut. Abisko - för sista gången? del 2 Placerad på karta

Det började inte som jag tänkt... Jag kände mig lite smått missnöjd i de första ganska lätta backarna söderut från Katterjåkks station. Tanken var ju att vi skulle ta oss över bron över Gatterjohka och sedan in i Vassivagge, men på vägen upp mot bron tänkte jag mer och mer på vad vi i så fall skulle missa: De fantastiska tältplatserna vid sydöstra stranden av Gatterjavri! Skulle jag inte låta Sönerna njuta av dem? Jag har ju tältat där VARJE Abiskovandring... Dimmorna och ljuset brukar vara magsiskt där.

Och så blev det även denna gång...

 

 

 

 På kvällen...

 

...och på morgonen...

Jag kommer ofta att tänka på Rembrandt - ljusets mästare - när jag gör mina fåfänga försök att fånga ljuset med min digitalkamera. Hur skulle han ha skildrat det jag ser?

På morgonen bildades en dimma över den bortre änden av sjön. Den skulle komma att växa till sig ganska rejält under dagen, men utan att störa oss. Vi hade den enbart som en vacker fond, vilket syns på ett av fotona nedan.

 

Leden mot Unna Allakas går i princip rakt söderut. Sedan jag vandrade här första gången - 2004 - har leden dragits om en knapp kilometer precis söder om Gatterjavri. Leden gick tidigare alldeles intill jokken (Dossagemjohka?) och ansågs för farlig. Det som fick STF att slutligen ändra på rutten lär ha varit att en kvinna halkat på klipporna och slagit ihjäl sig i fallet ner mot jokken.

Numera är den nya leden MYCKET tydligt skyltad och rödmålade rösen lyser som veritabla stopptecken. Men...

...man missar en mycket vacker - och spännande - del av leden. Om man känner sig någorlunda vig och smidig så rekommenderar jag - trots allt - att man istället följer vinterleden rakt fram mot jokken. "Vägskälet" är mycket tydligt när man kommer norrifrån.

 

Den gamla leden styr vandraren fram till gränsen mot Norge och följer den sedan ett par kilometer söderut.

 

Stigen leder upp på - och över - en bergskam och slingrar sig sedan högt över den brusande jokken. Det är mycket mäktigt.

På ett par ställen får man använda händerna för att ta sig över några passager med lite stenskravel och alldeles på slutet - innan man stöter på den rekommenderade leden igen - får man balansera några meter på denna smala klipphylla ovanför vattnet.

 

Ungefär en kilometer längre söderut ser vi något ovanligt...

Ett par slitna kängor står prydligt uppställda på en sten. Det finns ett tydligt inslag av déja vù övber bilden. Den är SÅ välbekant. Det tar inte lång tid innan jag vet vad de påminner om...

 

...nämligen van Goghs tavla...

Vi hade inte mött någon och inte upptäckte vi någon i närheten. Det kan inte vara speciellt vanligt att tappa bort kängorna på en fjälltur...

 

Vattenståndet tycktes vara lägre än tidigare år och en del jokkfåror var torra. Jag trodde därför att vi torrskodda skulle kunna kliva över jokken från Hoiganvaggi. Men - som vanligt - blev det en lätt vadning.

 

 

Jag är sannerligen ingen expert på fjälleder, men jag skulle ändå gissa att leden ner till Unna Allakas bitvis måste betraktas som tämligen ansträngande. På kartan ser den ganska lätt ut, men här finns många backar att ta sig upp för. Jag tror också att den är en av de vackrare lederna vi har. Vyerna är kanske inte så storslagna, men själva berggrunden har något som gör att man direkt känner igen en bild som är tagen i dessa trakter. Någon har i sagt att den ger ett bohuslänskt intryck. Sant.

Dimmorna över Gatterjavri har vuxit till sig och fyller nu stora delar av dalgången bakom oss.

 

Ett känt problem längs denna sträcka är vadet över Valfojåkka. På de äldre fjällkartorna finns tre vadplatser utritade, men på den senaste är det nedre vadet - det sydligaste - borttaget. Jag förstår varför. När jag vandrade här första gången valde jag och Vandrarkompis T först det nedre vadet. Bottnen är slät och fin, men vattnet strömmar ganska starkt och precis nedströms faller jokken gansk brant ner i sjön. Vi gick ut en liten bit, men valde att avbryta. Ett snedsteg där hade kunnat få fatala följder...

Jag har istället - alla tre gångerna jag passerat - valt det mellersta vadet. Inte heller det är är helt lätt. De första tre fjärdedelarna är inga problem, men sedan blir vadet lite djupare och där finns en del stora stenar. Det svåraste är faktiskt att ta sig upp. Man kommer fram till en ganska brant lutande klippa som kan vara knepig att komma upp på. I år var som sagt vattenståndet lägre än vanligt och det var bara att kliva över. Förra året däremot tog vadet mycket lång tid. Dels var det högre vattenstånd och dels var det gassande solsken, vilket gjorde att vattenytan reflekterade så mycket glitter att det inte fanns en möjlighet att se hur bottnen såg ut. Jag hamnade hela tiden för djupt. Det är nog ett av de kyligare vaden jag minns...

Det nordligaste alternativet har jag alltså aldrig provat.

 

Här har vi redan kommit över vadet och den något branta klippan finns tyvärr inte hellert på bild.

 

Vi följde sedan leden till raststugan där vi lämnade den för att följa vattendraget österut till den första av de "sjöar" som syns på kartan. I själva verket är det inte fråga om några sjöar. Det är bara jokken som brer ut sig. Vi vadade åter över jokken och slog upp vårt tält på andra sidan.

 

 

 

Någon kanske undrar varför vi först vadar jokken - via ett erkänt besvärligt vad - för att sedan vada över den igen ett par kilometer senare? Svaret är att stranden på andra sidan sjön inte inbjuder till vandring. Rasmassor sluttar ganska brant ner i vattnet.

 

En underbar tältplats vid den lilla "sjön".

 

Positioneringen gäller övernattning nummer 2.

 

 

Postat 2011-08-12 12:23 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
Sida: 1 2 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in

Tips!