Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

Minnesvärda vad 3: Den jävligaste turen - och den mest betydelsefulla Placerad på karta

Sommaren 1999 var det dags för mig att ge mig ut på min tredje Sarekvandring. Den skulle bli mycket annorlunda de tidigare: Jag skulle vandra tillsammans med två vuxna män - min bäste vän Tommy och min svåger Christer. Visserligen var bägge aningen överviktiga, men jag bedömde (och det gjorde de själva också) att båda hade en god grundkondition. Tommy är gammal fotbollsspelare och numera mycket aktiv motionscyklist. Christer spelar tennis någorlunda regelbundet och joggar några gånger per vecka. Christer hade bara sett fjäll på vykort och över huvud taget aldrig varit någon ”naturmänniska”. Tommy hade genomfört en lättare vandring i trakterna runt Helags år 1976. Anledningen att de följde med på denna vandring var att båda hört mig och hustru Barbro prata lyriskt om våra vandringar.

På den tiden kände jag mig urstark. Utan problem kunde jag bära en bit över 30 kg långa sträckor. Jag snarast njöt av belastningen. Och vår packning var ganska tung. Temat för vår vandring skulle vara god mat och dryck samt litteratur. Var och en av oss skulle ha med sig någon god överraskning och dessutom två böcker som betytt något för oss. Varje dag avslutades med något riktigt kulinariskt. Sedan vi krupit ner i sovsäckarna turades vi om att läsa ett avsnitt högt ur våra medhavda böcker. Vi förklarade varför och på vilket sätt just denna bok betytt något speciellt för oss, och sedan diskuterade vi en stund. Gemytligt och intressant. Det tillförde en ny dimension till vandrandet.

Det är ju lätt att förstå att dessa båda teman – mat/dryck och litteratur – gjorde att vikten blev ganska rejäl. Mina båda vandringskamrater bar drygt 25 kg och jag drygt 30.

I början av sommaren hade vi vandrat några mil på Bergslagsleden – Leken-Mullhyttan med övernattning i Sixtorp – med ca 25 kg i säcken. Vid den vandringen var det Tommy som hade det besvärligast. Jag visste ju också att han var ganska ”väderkänslig”, så var det någon jag oroade mig för, så var det Tommy.

Vandringen startade i Saltoluokta, fortsatte in genom Pastavagge, vidare norrut genom Ruohtesvagge, förbi Ahkka till Ritsem. Redan i allra första backen upp från Saltoluokta förstod jag att denna vandring inte skulle bli precis som jag tänkt mig. Christer hamnade tidigt på efterkälken och flåsade mycket tungt vid de pauser vi gjorde – och de blev allt tätare. Till råga på allt lyckades jag ta fel väg. Vi följde vinterleden mot Bietsavrre en bra bit innan jag upptäckte misstaget. Vid det laget började jag undra om vi skulle hinna med båten till Rinim nästa dag. När jag yppade mina farhågor för mina medvandrare var det faktiskt Christer som föreslog att vi skulle fortsätta vandra – även om det skulle bli sent – nästan ända fram till Sitojaure, för att vi säkert skulle hinna fram innan båten avgick vid 10-tiden.

Sagt och gjort. Vi vandrade fram till en lite bäck strax ovanför trädgränsen någon km från Sitojaure.

Morgonen därpå kom överraskning nummer två: Det tog VÄLDIGT lång tid för Christer att vakna och packa, vilket illustreras väl av denna bild.

 

Men – vi hann med båten och fick på detta sätt en underbar start på färden. Dagen var vacker och båtturen fantastisk. Vi genomförde tre vad i Basstavagge och slog läger ganska nära vattendelaren.

 

På natten började det regna och det fortsatte natten igenom – ett intensivt strilande – och därtill började det blåsa – från väster förstås. Och regn och blåst fortsatte hela nästa dag. Under sådana omständigheter tog morgonproceduren än längre tid, men så småningom kom vi iväg.

Mycket snart kom vi fram till jokken från Alep Basstejiegna – och den var grym. Den såg faktiskt farlig ut. Vi följde den uppströms i hopp om att finna en snöbrygga, men all snö var bortsmält. Dessutom visade det sig att glaciärtungan var helt snöfri – och såphal. Jokken kom ut under glaciären i två armar. Däremellan fanns ca 20 meter fast mark där man kunde pausa.

Bilden nedan väcker mycket starka minnen. Jag är både glad och förvånad över att jag faktiskt tog fram kameran.

 

Jag ville verkligen inte kliva ner i det iskalla och starkt forsande vattnet, så det fick bli glaciärtungan. Den lutade otäckt mycket och många av alla de stenar som låg utspridda på den, lossnade och rutschade iväg när man rörde dem. Mycket, mycket, MYCKET sakta började jag hasa mig över isen – från sten till sten. Ibland blev jag tvungen att vända tillbaka och ta en väg lite högre upp. Bakom mig såg jag Tommy sakta följa mina spår, men Christer hamnade bara högre och högre upp. Det såg inte ut som om han kom framåt.

Jag har svårt att bedöma hur lång tid det tog för mig att passera den första jokk-armen, men det var med en mycket stor lättnad som jag gled ner till den fasta marken innan det var dags för nästa jokk-arm. Jag gled ner och siktade på en ganska stor sten eftersom marken runt om såg ganska lerig ut. Jag har sällan blivit så förvånad – och rädd – som när jag landade på stenen och den direkt började sjunka – snabbt. Några snabba kliv mot nästa sten. Lera upp till knäna och en mycket tydlig känsla av att snart sitta fast. Upp på nästa sten – som genast började sjunka! Och vidare – mot nästa och nästa… Först ända framme vid nästa jokk blev marken någon stadigare. Jag kunde sitta ner och pusta ut.

Tommy hade uppmärksammat vilka problem jag hamnat i och valde – klokt nog – att fortsätta uppe på glaciären. Christer tycktes mycket sakta bara hamna högre och högre upp… Hur lång tid skulle det ta innan han kommit över…?

Sedan Tommy kommit fram till mig kom vi överens om att vada den andra armen. Den var inte lika strid och glaciären ovanför var rik på sprickor och såg allmänt besvärlig ut. Det var vansinnigt kallt, men snart var vi över båda två.

Vid detta tillfälle tog jag fram en liten bandspelare och pratade in precis vad som hade hänt och hur jag kände mig just då. Ljudet tar mig direkt tillbaks. Jag hör hur jag frös. Jag hade inte tagit på mig något varmt och torrt, för jag förstod vad jag måste göra. Christer hamnade högre och högre upp…

Det var bara att kliva i och vada tillbaka och sedan – decimeter för decimeter – hasa tillbaka hela vägen över glaciären och upp mot den plats där Christer hade fastnat. Jag tog över hans packning och sedan bar det åter västerut – från sten till sten – snett ner mot den sista jokk-armen.

 

När vi alla tre var över hade det gått drygt två timmar sedan vi startade jokkpassagen. Regnet, blåsten, det iskalla vattnet, den såphala glaciären, den fysiska och psykiska anspänningen – allt detta gör denna jokkpassage till den överlägset jävligaste jag genomfört.

Innan vi slog läger vadade vi också jokken från Soabbevagge – ett brett, men tämligen okomplicerat vad. Sedan slog vi läger och låg still i två nätter. Både regn och vind tilltog.

 

Att denna tur kan nämnas som den jävligaste är kanske inte så märkligt, men den betydelsefullaste? Förklaring i nästa del.

 

 

Postat 2008-01-27 18:08 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Viktigt färdmeddelande!

När jag nu ändå är inne på den här "avslöja-mina-misstag-linjen" har jag svårt att undanhålla er ytterligare en liten detalj som har med min första Sarektur att göra. Jag minns inte var jag fick rådet ifrån, men jag visste att om man ställer bilen någon stans för att påbörja sin vandring så bör man lämna ett väl synligt färdmeddelande. Det bör innehålla färdväg och hur länge man räknar med att vara borta. Vi ställde ju bilen vid Kebnats brygga och skrev mycket riktigt ett färdmeddelande som vi satte väl synligt innanför vindrutan. Färdvägen blev nog rätt...

... men tidsåtgången?

Tror ni någon hade gett sig ut för att leta?

Postat 2008-01-22 19:31 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Var tusan ligger Kungsleden??? Placerad på karta

Klicka på länken nedan. Det kan vara bra för er som aldrig vandrat på Kungsleden att ha en bild av hur den ser ut när/om ni läser denna text. Det är Alven som är fotografen och jag har hans medgivande att länka den.

http://www.utsidan.se/obj/photo/74/7499820e8ca89b3825e907b9781a4755.jpg

Det var när jag såg detta fotografi av Kungsleden som jag kom på att jag har ytterligare en bekännelse att göra - eller två... eller tre...

1977 - min allra första Sarekvandring. Ett av de stora frågetecknen under planeringen var: Vilken väg in? Det blev - som vid många tillfällen under denna vandring - Svante Lundgren som fick råda:

"En annan anmarschväg börjar i Saltoluokta och följer först Kungsleden en dagsmarsch söderut till Sitojaure. (...) På Sitojaure kan man få skjuts med fiskare till sjöns västände. Man ser till att bli landsatt på Sitoälvens södra sida och kan sedan vandra runt berget Takar (...) och vidare in genom Pastavagge. (...) Detta är en mycket lätt väg in i Sarek, jag vill nog karakterisera den som den lättaste." (Det håller jag inte med den gode Lundgren om, men det är inte om detta denna text ska handla.)

Mina erfarenheter av fjällvärlden var begränsade när vi gav oss iväg, men min naturvana var stor. Det borde väl räcka? Min vandringskamrat - dåvarande flickvän men nuvarande hustru! - litade obetingat på mig. Detta skulle hon i viss mån ångra senare under vandringen. Se följande blogginlägg: http://www.utsidan.se/blogs/majjens/10911.htm

Min tidsplanering var ganska tight. Jag hade ännu inte förstått vitsen (behovet) av att lägga in reservdagar i planeringen. Första delen av äventyret - 125 mil i min gamla V4:a upp till Kebnats brygga gick perfekt. Vi kom fram ganska sent på kvällen / tidigt på natten och slog upp tältet en bit in skogen.

Vi sov gott. Mycket gott. Vi sov så gott att vi missade båten till Saltoluokta. Utåt mot flickvännen: Inga problem. Det går en båt i eftermiddag. Inombords: H-E!! Hur ska vi nu hinna??

När vi så småningom kom över vattnet till Saltoluoktasidan var jag aningen stressad, så jag ville att vi skulle ge oss iväg direkt... Men var f-n ligger Kungsleden? Det vimlade ju av stigar åt alla möjliga håll och JAG såg inga vägvisare i varje fall. Fråga någon? Nä-nä. Man står inte i Saltoluokta och frågar var Kungsleden ligger! Sånt ska man bara veta.

Så vi gick... fel... fel igen... och igen... Till slut var jag tvungen bita i det sura äpplet och erkänna för flickvännen att jag faktiskt inte hittade Kungsleden. Hon tog det på rätt sätt: Fniss-fniss... vi missade Kungsleden. Ingen skugga föll över min orienteringsförmåga. Sån´t kan hända den bäste... Vi återvände till fjällstationen och började om (nej, vi frågade ingen nu heller). Vi valde bara de stigar som vi var överens om såg ut att vara störst och gick åt rätt håll. Jodå vi kom rätt til slut. Men vi var ju lite sena...

Här skulle ju helst berättelsen sluta. Då hade jag kanske bara kunnat ruska på axlarna och säga: Otur och lite nybörjarnervositet. MEN... sommaren 1999 - jag var då 47 år gammal och kunde med rätta börja kalla mig fjällvan - skulle jag vandra samma väg in i Sarek tillsammans med min bästa kompis T och min svåger C. Ingen av mina medvandrare hade vistats i fjällen tidigare. (OK-OK T. Du har varit i Helags en gång 1976.) Det var också första gången jag vandrade tillsammans med vuxna män om jag bortser från lumpen 1974-75. Möjligen var där en gnutta mer testosteron i omlopp än vanligt på grund av detta. Ännu en gång var det jag som var den fjällkunnige, den som skulle leda de andra. Det innebär att jag absolut inte kan skylla på någon annan än mig själv: Vi gick fel! Efter ett tag tyckte jag att vi drog aningen åt väster... men, stigen svänger nog snart... Det gjorde den inte. Tvärtom. Alltmer åt väster vred den. På något sätt (ouppmärksamhet var namnet) hade vi kommit in på en led mot Pietsaure.

Jag slutar där. Hur känner jag det nu...? Tja... aningen generad kanske... men lite stolt också: Jag är nog den ende som missat Kungsleden två gånger - på samma ställe! Vilse? Inte! Fel kan väl vem som helst gå?

HåkanF

PS Fast jag har faktiskt gått riktigt fel en gång... men vilse? Aldrig!

Postat 2008-01-20 16:40 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Kilsbergen 3: Hon borde lära sig valla!

Rent statistiskt så är faktiskt drygt hälften av jularna snöfria här i Örebro. Lik förbaskat tror jag varje gång att NU - i år blir det perfekt. Men icke. Desto gladare blir jag istället när snön verkligen kommer och jag hinner med! Det kom ju en del snö några veckor före jul, men den var borta på två regndagar. Men nu var jag beredd. Ett par splitternya löparskidor har stått vaxade och klara innanför ytterdörren sedan en dryg vecka innan julafton. Alla tänkbara vallor har legat i en låda strax intill. Så kom då den första - riktiga - snön i förrgår och idag har det fyllts på.

Jag har hunnit med tre turer. Den första i förrgår. Snötäcket var kanske 5 cm, men ute i Karlslund hade i varje fall någon kört med skoter och plattat till. Några spår fanns inte, men vad tusan - någon måste vara först. Den turen blev ca 300 meter. 120 meter fram till första backen (och den är inte speciellt brant), en liten bit upp och sedan raka spåret tillbaka till bilen. Jag har inte stått på ett par riktiga löparskidor på många år. Turskidorna är vallningsfria. Någon hade rekommenderat mig att skaffa vallningstejp. JAG??? Inte sjutton! Att valla är väl inte så märkvärdigt. Det var minus 1 och lila måste vara perfekt. Det var det inte. Inte i kombination med min bristande teknik i varje fall. Min livskamrat hade nog ambitionen att hasa runt åtminstone 3 km, men tyckte synd om mig och avstod. Hon måste ha vallat med något annat! För inte kan hon ha bättre teknik, eller...?

Tur två ägde rum igår. Återigen tog vi oss till Karlslund, denna gång med lite mer gult under trampet. Några spår fanns fortfarande inte. Knappast några skidåkare heller om jag räknar bort en mor med två barn i förskoleåldern. Dom åkte vi om i alla fall... och en man som var ute och stavgick, alltså utan skidor... Han hade bättre fäste uppför men jag gled om i utförsbacken. Det gick... skapligt... Vi tog oss runt 5 km. Hon före och jag hack i häl. (Jag lever på min armstyrka.) Ja, hon gick med på att följa med mig om jag bara hade med ordentliga förstärkningskläder i bilen, för den HÄR gången tänkte minsann HON ta sig runt i varje fall.

Och så idag - tur nummer tre. Trots att Kalla skulle vinna Tour de Ski - jag VISSTE det - så lämnade vi TV-fåtöljerna och begav oss upp till Ånnaboda i Kilsbergen. Det hade snöat hela natten och fortsatte att snöa hela tiden vi var ute. Och där fanns spår! Natursnöspår! Visserligen bara de tvåochenhalv kilometrarna runt sjön. Men vad gjorde det? Jag hade vallat rätt! Nästan. Det frös på under trampet ibland så att jag höll på att stå på öronen - eller, ja, jag gjorde det en gång. Men annars gick det bra. Det var till och med så att jag låg FÖRE livskamraten ibland. Dessutom fanns där tillräckligt många barnfamiljer för att jag inte BARA skulle bli omåkt. Fyra varv blev det. Och jag njöt. Var inte ens speciellt trött när jag satte mig i bilen för hemfärd. Och några foton blev nästan inte tagna. Bara det här när livskamraten är tvungen att valla om...

Hon borde lära sig valla...

Postat 2008-01-06 19:23 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Nyårslöften 2008? Nej - men ett löftesrikt år...

Jag såg i en tråd här på Utsidan att planeringen är i full gång för många. Visst - för mig också. Det ser ut att kunna bli ett innehållsrikt år:

1) Om snön kommer: Ett flertal skidturer/övernattningar i Kilsbergen tillsammans med A för att träna och trimma in materiel inför nästa års vintertur i Sarek. Jag måste snart bestämma mig för vilket kök jag ska ha. Angenäma problem.

2) Skidtur i Jämtlandsfjällen under påsken tillsammans med livskamraten. Troligtvis bl a Bunnerfjällen och övernattning i snöka el tält. Om jag kan övertala henne. Ska försöka få tag på en pulka till dess. Jag skulle vilja ha provat att använda pulka innan det blir dags för nästa års Sarektur. Finns det någon i närheten av Örebro som har en att hyra ut så hör av er.

3) Fågelkik på Stora Karlsö Kristihimmelfärdshelgen. En helt underbar julklapp som jag och livskamraten fick av våra båda söner. Som grädde på moset visade det sig att de också kommer att följa med.

4) Kanadensare i något närbeläget vatten i slutet av maj tillsammans med goda vänner. Detta är ett RIKTIGT nyårslöfte. Vi har som tradition att umgås med tre andra familjer vid nyår - och det har blivit ENBART nyår på senare tid. Därför bestämde vi att vi gärna skulle vilja göra något annat tillsammans också. Valet landade på en paddeltur. Här finns riktigt fina vatten i Närke.

5) Havskajak långhelgen runt nationaldagen tillsammans med söner och goda vänner, troligen Fjällbacka igen. Eller Stockholm för första gången?

6) I mitten/slutet av juli vandrar jag och fågelskådarsonen Kebnekaise-Trepassleden och vidare norrut på snirkliga vägar. Två veckor är avsatta. Med lite tur bör det innebära en del toppturer/omvägar av olika slag. Avslut i Abisko. Den 30 juli sätter jag min medvandrare på tåget söderöver. Själv stannar jag, för dagen därpå kommer min livskamrat upp tillsammans med min syster och svåger, och vi ska tillsammans...

7) Vandra i Abiskoalperna en dryg vecka i början av augusti.

Hmmm... Inga funderingar kring hösten än...

Postat 2008-01-01 16:58 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in