Det var kallt och kristallklart på morgonen. Gårdagen hade visat att vårt vandringstempo inte skulle bli riktigt som jag trott. Det innebar att vi reviderade turen en aning för att säkert hinna med några "måsten". Ett av MINA mål var att få träffa Kalle (LRC) som bjudit in till kaffe och nybakat bröd. Vi vandrade därför först till Sjangeli.

Sjangeli är ett område som sätter min fantasi i rörelse. Strax innan avfärd hade mitt exemplar av Tore Abrahamssons bok - Drömmar om silver - landat i bokhyllan. Jag har än så länge enbart läst de delar som berör Sjangeli. Men jag kan redan lova att en eller flera av mina framtida fjällvandringar kommer att påverkas av hans bok.

För att kunna röra oss lite lättare lämnade Anders och jag det mesta av packningen vid en gruvstuga innan vi gav iväg mot Unna Allakas. Vi packade bara ner en lätt lunch, kök och regnkläder i det avtagbara ryggsäckslocket och begav oss iväg. Avståndet var lite mindre än 5 km. Det borde vi hinna.

Med ungefär en kilometer kvar får vi syn på stugan på andra sidan dalgången... samtidigt som vi upptäcker en ganska rejäl jokk framför oss. Vi har inga vadarskor och inga vadarstavar! Vi letade faktiskt efter något ställe att ta oss över barfota, men hittade inget.

Därborta ligger Unna Allakas...

Jag tyckte att jag kände doften av nybakat bröd... Tack för tanken, Kalle. Något molokna vände vi tillbaka mot Sjangeli.

Nu skulle vi ta oss över Valffojåkka igen. Något år tidigare hade jag vadat jokken strax nedström Valffojåkka vindskydd. Det var ju tänkbart att det skulle gå att ta sig över jokken även ännu längre ner, men vi valde att vandra tillbaka norrut längs leden.

Mitt emellan Valffojavri och sjön nedströms - 835 - svängde vi ner mot jokken. Vi valde att ta oss över precis där den delar sig runt en stor ö. Det blev ett långt, men ganska enkelt vad.

Precis på andra sidan vadet fanns en helt underbar tältplats vid en liten bäck som bland annat innehöll ett lagom stort "badkar". Tältet stod absolut plant på en blandning av gräs och grus. Utsikten norrut längs jokken var underbar i solglittret. Precis söder om tältet fanns dessutom ett naturligt ryggstöd i form av en klippa. Den lockade verkligen till läsning i kvällssolen.

Egentligen hade vi tänkt fortsätta, men vi lät naturen bestämma. Den sa mycket tydligt: STANNA! Vi var lätta att övertyga, för vi hade haft en ganska tuff dag igår.

Vi slog alltså upp tältet, lagade lite mat och satt sedan i solen och läste. Märkligt nog hade vi båda tagit med samma bok: Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lodz - Augustprisvinnare 2009 och den överlägset bästa ghetto-skildring jag läst.

Positioneringen gäller tältplatsen.