Denna dag skulle vi äntligen komma in i Sarek. Jag ville inte ta den "vanliga"  vägen från norr. Istället var jag inställd på att från Kisurisstugan fortsätta söderut för att sedan svänga in i Sierggavagge. Jag misstänkte att vi skulle få aningen av en "von oben"-känsla när vi kom till Ruotesvagge.

Helena och Oskar (GPS-paret, ni vet) skulle ta samma väg som vi från stugan, men de skulle inte svänga in i vår vagge, utan fortsätta söderut. De hade - något år tidigare - valt samma väg som vi och de gratulerade oss till ett bra vägval. Det var de som rekommenderade att vi skulle hålla oss på den västra sidan av bäckravinen och ta oss över den ganska högt upp (långt söderut). De hade försökt på andra sidan och tvingades ändå ner i ravinen.

Allting hade torkat och Anders hade förfärdigat våra nya tåhättor av gammal plastsäck och silvertejp. Helena och Oskar hade hunnit iväg när det var dags för oss att ge oss iväg.

Till en början gick det ganska lätt att välja väg. Vi hade så pass skaplig sikt att vi såg Kisuris till och från, men ju längre söderut vi kom desto mer dimhöljda blev bergen till vänster om oss. Terrängen i övrigt gav inga tydliga signaler om hur långt vi hade färdats. Vi bestämde oss därför att låta klockan bestämma vår  ungefärliga position.

När vi bedömde att vi började närma oss Sierggavagge började vi leta oss ner i bäckravinen. Vi var tvungna att backa en del, men vi hittade en ganska bra plats att ta oss ner.... och upp.

Väl uppe på andra kanten såg vi Helena och Oskar ta en betydligt besvärligare nedfart i ravinen. Vi stannade för att se att allt gick bra, men sedan vände vi näsorna österut.

Nu tätnade dimman framåt och åt sidorna. Bakåt hade vi sikt ännu en stund, men snart var vi inne i riktig mjölkdimma.

Vi hoppades att vi skulle lyckas hålla höjd på den norra sidan av dalgången, men det var näst intill omöjligt att orientera sig. Vinden tog dessutom i och det blåste allt hårdare i våra ryggar. Vindsäcken var nödvändig vid nästa paus.

Utan att egentligen ha några som helst bevis uppskattade vi att vi hunnit halvvägs in i dalgången när vi bestämde oss för att leta upp en acceptabel tältplats. Vinden i byarna var nu så hård att det var besvärligt att åka skidor trots att vi hade medvind.

Naturen erbjöd i stort sett inget vindskydd, så vi bestämde att hålla utkik efter någon större sten som skulle kunna hjälpa till med lä. Efter en liten stund såg vi en ganska stor sten en bra bit upp i sluttningen. Det var besvärligt att ta sig dit upp, men det var ett mycket bra val vi gjorde.

Just när det var dags att sätta upp tältet vräkte vinden på lite extra. Det kändes faktiskt som om den lekte med oss: Klarar ni det här? Den känslan förstärktes lite senare. När vi äntligen brottat tältet på plats, skottat upp snömuren och grävt ur absiden, då mojnade vinden nästan helt. Eller... det gjorde den kanske inte, men i förhållande till vad vi upplevt alldeles nyss blev tystnaden bedövande.

Även om vi inte visste exakt var vi befann oss så var vi överens om att vi - utan GPS - ändå hade gjort ett perfekt vägval. Vi smög oss verkligen in i dalgången och höll perfekt höjd.

Klockan var inte speciellt mycket när vi slog läger. När jag lite senare gick ut för att sträcka lite tältlinor upptäckte jag att det skymtade berg längre österut.

-Nu ser man Kisuris igen, meddelade jag Anders. Men vänta... fan... det är ju Niak!!!

Det klarnade nu ganska snabbt och utsikten ner i Ruotesvagge gladde verkligen. Så kraftigt hade vi missbedömt vår hastighet med vinden i ryggen. Vi trodde att vi hunnit halvvägs in i Sierggavagge. I själva verket var vi nästan på kanten till Ruotesvagge.

Positioneringen gäller vår tältplats.

Bild 1, 5, 7 och 8 Anders Onerup.

...och... tåhättorna? Joo... lite hade de nog hjälpt, men blöta om fötterna var vi båda två... mest jag...