Hans är en pedagog som jag känner mycket väl. Han har precis börjat ett nytt arbete. Han tjänstgör som lärare i en mindre grupp elever som av olika anledningar har haft svårt att tillgodogöra sig undervisningen i "vanlig" klass. En av hans 15-åriga elever - Pelle (så klart) - kämpar hårt för att bli skolans värsting. Han röker, spottar, svär, hotar, stör allt och alla, ger fan i allt vad vuxna säger och tycker - så länge det finns jämnåriga i närheten. Enligt Hans handlar det om en enda sak: Så länge Pelle är så jävlig är det just hans jävlighet som alla pratar om. I och med det har han nått sitt mål - att INTE prata om hans inlärningssvårigheter. ALLT som Pelle inte vet exakt vad det innebär tvärvägrar han.
Hans började fundera: Friluftsliv kan kanske vara en ingång att nå fram till Pelle. Men... Pelle hatar naturen. Så klart... han vet inte vad man ska göra där, eller vad som förväntas av honom. Hans presenterade ett litet projekt som innebar att ta sig ut i skogen, fiska lite, elda lite och övernatta för de som ville. Då visade det sig att just fiske var Pelle bra på. Detta fick honom - tillsammans med två andra elever i gruppen - att vilja följa med på övernattningen - i tält.
Så kom då dagen de skulle ge sig av. Det vräkte ner regn och prognosen lovade fortsatt regn hela dagen. Två av eleverna valde att stanna kvar hemma, men inte Pelle!
Hans och Pelle stod 5-6 timmar i sträck och metade (6 abborrar blev det). Det regnade oavbrutet, men inte en enda gång beklagade sig Pelle över vädret. På kvällen grillades fångsten och efter att ha konstaterat att den smakade utmärkt kröp de in i tältet och sov som stockar ända till morgonen. De första orden Pelle yttrade nästa morgon var:
- Hans, kan inte du och jag åka ut och göra det här igen?
Nästa dag, tillbaka i skolan igen, var Hans mycket nyfiken på om Pelle skulle ha någon annan attityd mot honom än tidigare...? Men - han var precis lika jävlig som tidigare.
Nej, misströsta nu inte. Det gör inte Hans. Han vet att han fått in en fot. Han vet att det har uppstått en spricka i muren. Förr eller senare kommer ytterligare en möjlighet att vidga sprickan.
Skå-Gustav har en gång sagt (ungefär): Om inget annat hjälper återstår det bara att tok-älska strulputtarna.
Så sant, så sant. Spottar man tillräckligt länge på en sten så...
Det viktigaste för såna kids är att inte ge upp, utan alltid vara där och vara både ett föredöme och ibland en "nagel" i ögat. De måste veta att någon bryr sig
//Jocke
Ja det gäller att hitta rätt. Att man kommer nära varandra i naturen på grund av att man inte kan gömma sig i eller bakom. nåt .Det var något parktiskt, i motsatts till allt teoretiskt i skolan Vem vet om någon vuxen gjort nåt med killen tidigare.En hoppfull historia.
En kort ljusglimt i den killens liv,vissa lärare har "det" som kanske kan vara nyckeln till en bättre väg i livet.
Ser med spänning fram emot fortsättningen på detta. Tur att såna lärare finns.... själv har jag på senaste tiden kommit fram till att de enda gångerna jag drömmer mardrömmar så handlar de om att jag är tillbaks i skolan. Brrrr.
Viktigt att hitta aktiviteter som avstyr negativa levnadsmönster - om så bara för en tid- i vissa avseenden kan man "kanske" inte rå för det själv. Bra då att det finns människor som stöttar och hjälper........
Vilken toppen lärare! Tänk om alla vore så engagerade.....
Pelle kan skatta sig lycklig över sin lärare. Tror att denne lärare kommer att ha en plats i Pelles hjärta långt fram i livet!
Så gott med en god historia från det verkliga livet. Jag var på föreläsning i går och fick lära mig att man måste låta själen hasa omkring i morgonrock och tofflor ibland. Att stå där och fiska var säkert det för den killen, ingen attityd att försvara, bara vara.