Under natten exploderade en förkylning i min kropp. Huvudet var som en spärrballong. Det rann ur både ögon och näsa och jag drabbades av rejäl näsblod. Givetvis sov jag mycket dåligt. När jag vaknade (för vilken gång i ordningen?) vid sjutiden så bestämde jag mig för att det var dags att börja förbereda dagens färd. Jag kände att jag skulle kunnat sova mycket länge till.

Bekvämt att packa inomhus.

Skidvädret var bra. Höga moln täckte solen mesta tiden.

Strax innan vi kom fram till vindskyddet Kuoperjåkka så hände något mycket ovanligt. Anders stannar plötsligt - nästan mitt i steget - och står alldeles stilla. Han står så i säkert trettio sekunder. Sedan utbrister han i den längsta och grövsta svordomsramsa jag någonsin hört från hans mun. (Han har nästan alltid ett mycket vårdat språk.) Det visar sig att han har glömt sin kameraväska i Sälka. I den finns ett teleobjektiv, men allra värst - hans mycket fina kikare. Efter en del dividerande bestämmer vi oss för att åka till Singi och hoppas att det därifrån går att få kontakt med Sälka. Kanske skulle det komma någon därifrån under eftermiddagen som skulle kunna ta med hans kameraväska...

(Glöm det, tänkte jag i mitt stilla sinne.)

Efter lunchpausen i raststugan hade temperaturen stigit till plussidan och detta fick påtagliga konsekvenser - främst för Anders. Han skidade många kilometer i "högklackat".

Trots att vi båda två var frustrerade på var sitt håll (förkylning respektive kameraväska) så lyckades vi njuta av färden och vår omgivning. I något bättre före (eller med hjälp av lite valla) måste denna färd vara ljuvlig i det svaga utförslutet. Nedan ses bron som leder över till Neasketvággi.

Framme i Singi berättade Anders direkt för stugvärden vad som hänt och fick givetvis beskedet:

- Nej, jag kan inte få kontakt med Sälka. Men jag har kontakt med polisen i Gällivare och DOM har kontakt med Sälka.

Anders följer med stugvärden medan jag installerar mig i en av stugorna. Klockan är nästan ett och jag har svårt att tro att någon som vill ta sig till Singi från Sälka inte redan har gett sig iväg...

Efter cirka tjugo minuter kommer Anders in till mig - strålande glad.

- Den är på väg!

Han hade alltså ringt polisen i Gällivare och förklarat vad som hänt. Polisen ringer upp Sälkas stugvärd och berättar samma sak. Stugvärden går direkt ut till stugan vi sovit i och letar. Ingen kameraväska. I stugan finns ett ungt tyskt (belgiskt?) par. Stugvärden frågar om de sett en kameraväska. 

- Javisst. Vi har packat ner den i vår packning för att ta med den till Singi. Vi såg i gästboken att de som bodde här var på väg dit.

Hur osannolikt är inte detta?

Påskstämning i Singi.

Så nu var det bara att vänta. Den ena gruppen efter den andra kom till Singi - bland annat våra vänner från Alingsås- men utan Anders kameraväska. Till sist - ungefär klockan fem - kom det unga paret och Anders fick tillbaka sina dyrgripar. Anders frustration var nu som bortblåst. Min förkylning fanns emellertid kvar. Inga mirakel där inte.

Vi satte på oss vår utrustning och skidade någon kilometer i riktning mot Kebnekaise fjällstation. I lä bakom en kulle satte vi upp vårt tält för sista gången under denna tur, skulle det visa sig.

Tro det eller ej, men det kändes faktiskt befriande att lägga sig i tältet igen.

Morgonsolens första strålar i öster - riktning Kebnekaise.

Det regnade en del i natt. Framåt morgontimmarna upphörde regnandet och det blev kallare. När vi så småningom klev ur tältet upptäckte vi att stora delar av tältduken var klädd i ett ispansar. Detta vållade inget större problem. Värre var det med pulka och skidor som var alldeles knottriga av små isbubblor. Det tog sin tid att få bort allt.

Färden mot Kebnekaise fjällstation var lättsam. Föret var bra även om det var mycket isigt bitvis. Vi hade vinden i ryggen. Nedan det vackra Tuolpagorni.

Vi hade ursprungligen tänkt att passera fjällstationen och fortsätta upp till Tarfala för att tälta där. Ett alternativ hade förstås varit att tälta vid fjällstationen och göra en dagstur upp till den högt belägna dalgången. Nu fick vi emellertid reda på att det skulle blåsa mycket hårt uppe i Tarfala. Och det har man ju hört: Om det blåser hårt i Tarfala... då blåser det hårt!

Vi bestämde oss direkt för att strunta i Tarfala denna gång. Detta medförde att vi plötsligt hade två dagar "över". Vi bestämde oss för att boka om våra tågbiljetter. Detta visade sig vara lättare sagt än gjort. SJ hade ju stängt ner sin telefonservice över påskhelgen. Vi blev tvungna att via ombud i Stockholm (tack igen, Malin!) ordna ombokningen som sedan kom med sms till min mobil.

Nu rann all frluftsentusiasm av oss mycket snabbt. Vi hade inga som helst problem med att acklimatisera oss till hotellmiljön med trerätters påskmiddag med god dryck samt sömn i sköna sängar. Dagen därpå tog vi dessutom snöskotertransport till Nikkaluokta utan att skämmas det minsta.

Vi var många som blev transporterade. Bland annat alingsåsarna. 

Utsikt i Nikkaluokta

När vi klev ur slädarna efter skotrarna hittade jag en klarblå schweizisk fickkniv på marken. Den såg lockande ut att behålla. Jag bestämde mig dock för att "fråga runt" om det var någon som saknade den. Det gjorde ingen av dem jag frågade. Då kan ju jag behålla den, eller? Nej, samvetet gnagde lite mer. Jag gick fram till disken vid kafeterian och bad att få sätta upp en lapp om mitt fynd. Sedan satte jag mig och tog en fika.

Efter en stund dyker alingsåsarna upp och en av dem - min namne Håkan - undrar om det är jag som har hittat en fickkniv. Han beskriver den och berättar att det är ett mycket kärt minne som varit med på flera äventyr.

Det gladde mig enormt att få lämna över kniven som jag först tänkt behålla för det kändes verkligen att det var ett mycket kärt återseende. Det blev ett mycket minnesvärt slut på en omväxlande och spännande vintertur.

Tack Anders för ett fantastiskt äventyr - igen.