1976 var det dags för mitt första egenplanerade fjälläventyr. Två år tidigare hade jag genomfört min första fjälltur. Det var i det militäras regi och behandlas i detta blogginlägg: http://www.utsidan.se/blogs/majjens/10534.htm
Vi hade då enbart sett Helags på avstånd och jag ville gärna stifta närmare bekantskap med detta massiv. Medvandrare var min flickvän Barbro, min bästa kompis Tommy samt hans flickvän S. Barbro blev (och är) min hustru och Tommy är fortfarande min bäste vän. Dessa båda är dessutom mina flitigaste medvandrare. S däremot har aldrig mer satt sin fot i fjällen och det är nog delvis mitt fel.
Ingen av mina medvandrare hade någon som helst fjällerfarenhet. Faktiskt ingen friluftserfarenhet alls. Det lade ju ett större ansvar på mina axlar. Mitt första misstag ägde rum redan innan vandringen börjat. I min värld var det självklart att alla människor äger ett par vandrarkängor. Det gjorde Barbro. Vi hade känt varandra i ett par års tid och varit en del ute i skogarna "hemikring", främst Gyllbergen utanför Borlänge. Jag visste däremot inte att S saknade vandrarskor, men det borde jag ha anat. När vi kom upp till Ljungdalen - starten för vår tur - visade det sig att hon hade köpt ett par Lundhags ett par dagar tidigare. Hon hade däremot aldrig haft dem på sig sedan hon provade dem i affären. Resultatet blev förstås ett par rejäla skavsår som hon led av från dag 2 ända till slutet.
Kartan vi använde oss av var samma som finns beskriven i blogginlägget ovan - en gammal generalstabskarta i skala 1:200000 som var uppförstorad till 1:100000. Med tanke på min erfarenhet av den kartan borde jag kanske ha varit lite mer observant...
Ni som följer min blogg vet att jag inte alltid berättar för mina medvandrare hur jag har tänkt mig vandringen - inte i detalj i varje fall. Jag hade läst mig till (hur, minns jag inte) att man gick upp på Helags topp längs ena kammen och ner längs andra. Bitvis fanns stig. Var det inte lite mesigt att följa en stig? Det såg inte så farligt brant ut vid sidan om. Och varför skulle man följa andra kammen ner? Det såg ju ut som om det skulle gå alldeles utmärkt att gå ner på Helags "baksida". Rakt västerut från toppen såg det ju ut som en "kam" på den karta jag hade. Och det var ju långt mellan de svarta höjdkurvorna! Det skulle ju visserligen innebära att vi var tvungna att släpa med oss all packning upp på toppen, men va fan...
Vi hade alltså startat i Ljungdalen. På min gamla karta stod namnet Finnburåsen vid startplatsen. Vi följde linbanan upp på fjället intill Torkilsstöten och fortsatte fram till nordspetsen av sjön 961 där vi slog läger.
Jag minns att vi jagade ren dagen därpå. Jag hade lite stöddigt garanterat att vi skulle stöta på renar. När nästan halva dag två hade gått utan ett liv började några ifrågasätta mina kunskaper på området. När vi sedan hörde en renskälla på avstånd började vi följa ljudet. Jag minns att letandet förde oss över Kesubäcken, förbi Krustjärnsstöten och fram till Slaive. Där såg vi på långt håll en lite svart prick som rörde sig över ett snöfält. Vi vadade Ljungan innan vi slog läger.
Ljungan vadas
Nästa dag behövde vi inte jaga några renar. Vi såg säkert ett tusental. Vi klättrade upp på Herrhångsåsen i stark medvind - det gick nästan att springa uppför - och följde den västerut innan vi svängde ner till Miesketjärnen där vi slog läger.Denna dag hade gjort mig en aning fundersam. S hade visat påtaglig höjdrädsla.
Nästa dag siktade vi mot Helagsstugorna. Vi rundade Suonagetjärra och passerade väster om Jalgatsåjja på vår väg. Framme vid stugorna önskade vi att vi hade haft lite pengar, för pålägget hade tagit slut. Vi lämnade stugorna och tog oss en bit upp på berget mot den norra kammen. Imorgon skulle det ske.
Helagsstugorna på sin gamla plats
Jag minns inte om det hände med avsikt eller om det bara var otur, men vi hamnade bitvis för långt norrut, för långt från kanten ner mot glaciären. Halvvägs upp bara tvärstannade S. Hon stod på alla fyra och skrek. Hon kunde inte röra sig ur fläcken. Alla stenar rörde sig. Hon var övertygad om att hon skulle följa med i ett stenras om hon flyttade sig det minsta lilla. Jag kan inte komma ihåg hur det gick till, men hon kom därifrån och vi fortsatte uppåt - ända till toppen.
Majolkie - halvvägs upp
Vi var definitivt de enda som bar stora ryggsäckar och vi fick en hel del förvånade frågor - och imponerade blickar. Än mer förvånade blev nog övriga vandrare när de såg vad vi åt: Knäckebröd med senap! Det var vad vi hade kvar.
När det var dags för nedfärd utbrast S: "Vilken tur att vi inte ska ner samma väg!Det var ett utrop hon ångrade en stund senare. Färden ner längs kammen västerut gick bra i början, men jag tyckte att den ganska snabbt blev betydligt brantare än vad det såg ut på kartan.
Kammen västerut
Som smalast var kammen kanske fyra meter med ett mycket brant stup till vänster och en ganska brant stensluttning till höger. Våra ramryggsäcker ställde till det på en del branta ställen när de hakade i branten och knuffade oss framåt. S var livrädd. Och jag fattade ingenting. Det skulle ju inte vara brant! Då och där - mitt i branten - upptäckte jag misstaget. I själva verket var det så brant att kartritaren hade dragit ihop två höjdkurvor till en. Det var därför det såg glesare ut just här. Jag skyllde förstås på kartan...
PS Givetvis är bilderna scannade från gamla papperskopior. Alla namn är dessutom tagna från kartan jag använde.
Hmm...jag tor inte jag skulle VÅGA följa med på en tur som du hade planlagt... ;)
Med dej som färdledare får man nog bereda sej en och annan strapats,säkert uppskattat i efterhand av många,och inte alls av vissa,beroende på läggning.
I mina egna ögon har jag blivit försiktigare, men jag måste tillstå att jag gärna är aningen förtegen med mina planer. Yngste sonen höjde dock en aning på ögonbrynen när han fick ett par stegjärn i julklapp! Men det är med vandringsplaner som det är med lektionsplaneringar: En bra lärare har gjort en noggrann planering. En dålig lärare följer den. Flexibilitet var ordet.
Det är alltid med samma nöje jag läser din bloggar. Jag förundras över din fru, vilket förtroende hon måste hysa för dej trots allt vad du tagit med henne på. Vad händer här näst? Flexibilitet var ordet sa Bull.
Tack för ännu en bloggkommentar Annakari. Du är den tredje kvinnan som hört av sig som på olika sätt snarare verkar beundra min fru än mig! Hur kan det komma sig??? ;)
Hum... Vad som händer här näst? Hon har ju börjat gå sina egna vägar. Ska jag ta det som något positivt - att min "pedagogik" har fungerat så att hon nu vågar och vill själv? Eller något negativt - att hon väljer bort mig? Tjaa... Vad tror du?
Positivt tänkande tror jag på. Du har varit en bra läromästare som gett henne en bra grund att stå på ;) (men hon hade nog mycket egen vilja i babagaget innan du tog med henne på tur).
Och.....jag tror att även hon har precis den där lättsamma äventyrliga läggningen som du har........;);)
/H
... egen vilja... det är bara förnamnet...
Helags är ett allt bra fint fjäll!
Jag vill givetvis sälla mig till skaran som beundrar din fru! Och självklart även dig, som låter oss ta del av dina äventyr. Jag hoppas verkligen att du har fler på lager. Om inte så får du väl ge dig ut på nya... Det skulle inte förvåna mig om du skulle kunna få ihop ett gäng våghalsar från Utsidan som mer än gärna skulle haka på!
Ja det här blir ju bättre och bättre.... stackars, stackars S! Det är ju inte så förundrande att hon blev avskräckt, mer förundrande kanske med de två som blev kvar! Hihi. För övrigt helt underbart att se såna gamla gulnade bilder från 70-talet! Mer såna, tack...
Ingen fara, Ulrika! Än finns det ett förråd att ösa ur. Jag har åtminstone ytterligare två minnesvärda vad att ta upp, några anekdoter om barn och fjäll, jag gick riktigt, riktigt fel en gång (alltså inte vilse, men fel ;), jag har en del att berätta om mat och bristen på den varan samt några upplevelser med djur inblandade. Kan de va nåt?
Och gulnade foton, det har jag gott om!
Vilken rolig berättelse.!!!
Man lär sig ju av sina misstag. Det här är säkert nåt som väckt till munterhet i efterhand. Synd om henne som blev avskräckt.
men det passar väl inte alla.Och skavsår är inte att leka med.
Kul att du gillade min text. Välkommen att botanisera i mitt arkiv. Välj ettiketten "Misstag" så hittar du fler texter med samma inriktning.