Ha-ha! Jag fick en uppmaning i min gästbok - http://www.utsidan.se/guestbook/index.htm?ID=5360
Ibland behöver jag en spark i ändan. Tack Staffan.
Så småningom kommer detta att bli en artikel, men innan dess ska jag berätta lite mer kortfattat om vissa delar av turen.
Det var en livsdröm som gick i uppfyllelse. Ända sedan min allra första vintertur - http://www.utsidan.se/cldoc/50-ars-fard-abisko-kebnekaise_13326.htm - har jag verkligen längtat efter att få komma till Sarek på vintern. Jag har ju varit där ganska många gånger sommartid men verkade inte få någon möjlighet att komma dit på vintern. Sommartid har jag inget emot att vandra ensam, men på vintern... nä, jag känner mig helt enkelt inte tillräckligt kunnig och säker för en sådan utmaning - än. Men... jag hittade ingen som hade lust att följa med mig.
Så - helt otippat - hände följande: http://www.utsidan.se/blogs/majjens/10449.htm
Nu blev det inte 2009, utan i år - 2011.
Vädermässigt började färden i skitväder - snöblandat regn och en hel del blåst som övergick till snödrev, yrsnö och mycket dålig sikt - som efter några dagar klarnade och blev allt bättre.
Någon vecka innan avfärd hade jag ringt upp till fjällstationen i Ritsem och frågat efter skotertransport över sjön och kanske ända fram till Kutjaure. Jag fick då telefonnumret till Alexander. Jag ringde honom och bokade en transport. Några år tidigare hade jag och mina vandringskamrater åkt båt med honom över till Akkastugan. Om den vandringen kan man läsa här: http://www.utsidan.se/cldoc/med-syrran-i-sarek_15774.htm
Nu var det emellertid fråga om skotertransport. Med facit i hand skulle det visa sig att den här delen av Sarekturen blev den mest dramatiska - läskigt dramatisk faktiskt...
Positioneringen gäller Ritsem.
Såja, en början...
Efter fyra års förberedelser kom ni alltså iväg. Inte illa.
Ha-ha! Ja, så kan man ju se det. Och det ligger en hel del sanning i det. Den största anledningen till att det inte blev av år 2009 var att jag helt enkelt inte kände mig kunnig nog. Min vandringspartner är i det närmaste novis i dessa sammanhang - en modig novis - och jag själv hade visserligen gjort en del kortare vinterturer, men inte prövat på riktigt skitväder. Jag ville ha lite sånt med i bagaget innan jag begav mig ut i Sarek. Nu har jag det. :-)
Du bygger inledningsvis upp spänningen och lämnar oss sedan i yttersta ovisshet. Vad hände sedan? Överlevde ni?
Tjaa... Vandrarkompis A sa: "Det här är det livsfarligaste jag har gjort i hela mitt liv." Men han är någorlunda skadefri levererad till hemmet i Stockholm.
Kul början på det hela! Ser fram emot resten :)
Härligt! Då ser jag fram mot någon form av veckobrev, eller kan jag hoppas på "dagens dikt"?
Härligt! Det här verkar lovande :)