Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

Abiskoalperna igen - 7 - Frippes fall Placerad på karta

Vi hade en ovanligt tät dimma med duggregn när vi vaknade på morgonen. Nätt och jämt kunde vi skymta Låktatjåkka fjällstation 20-30 meter bort. Valet att ligga och dra sig en stund var lätt.

Så småningom åt vi frukost, men återvände till våra pocketböcker. När klockan passerat 10 och ingen som helst förändring kunde skönjas gick jag in till Mari och Per på stationen för att kolla vad yr.no utlovade.

Något förvånad blev jag när Per visade mig bilder från Björklidens webb-kameror: Strålande sol!

Nu blev valet lättare. Vi packade ihop tältet och började färdas söderut genom Guoblavagge. Det var faktiskt så dimmigt att vi stundtals inte kunde se från ett röse till nästa.

 

 

Vi gick över stora snöfält när vi närmade oss de första sjöarna. Plötsligt stod vi mitt på ett stort fält och såg absolut ingenting. Allt var som ett grått töcken. Vi gick lite på måfå söderut och såg så småningom en klippa sticka upp ur snön. Vi gick dit... och som genom ett trollslag (jag vet, det låter banalt, men det var så det kändes) skingrades dimman framför oss och solen strålade. När vi vände oss om var dimman exakt lika kompakt som tidigare. De få minuter vi stod där böljade dimman fram och tillbaka ett par gånger. Det var så uppenbart att vi hade kommit till periferin av det ökända Låkta-locket.

 

Två vägvisare

 

 

 

Dessa två videosnuttar är tagna med några få minuters mellanrum.

 

 

 

Halvvägs upp i Harpasset

 

 

Vi fortsatte nu uppför Harpasset och tittade på den fantastiska tältplatsen som gömmer sig där. (Jag undrar när jag första gången ska få anledning att utnyttja den?)

Att vandra söderut genom Latnjavagge i solsken med gott om vatten i alla jokkar är en intagande syn. Den östra fjällväggen påminner dessutom om japanska trädgårdar med sina grönskande klipphyllor och små vattenfall.

Det var nästan folktomt vid forskningsstationen. En ensam ung kvinna jagade insekter med håv. Veckan därpå skulle det komma fler.

 

Forskningstationen i Latnjavagge

 

När vi vek av österut längs stupet mot Gorsavagge gassade solen rejält, men det är alltid en njutning att gå på den sviktande marken och njuta av den storslagna utsikten. Dessutom kunde vi njuta av en mycket vacker fjällvråk med utbredda vingar som bestämde sig för att spana in oss en lång stund.

 

Ovanför Gorsavagge

 

Att målet för dagen var Frippes fall var förstås självklart och vi kunde inte ha valt en bättre dag för vårt besök. Solen gassade, vi svettades och temperaturen på fallet var garanterat behaglig. Sjön som fallet kommer ifrån är ju knappast mer än meterdjup, så det behövs inte stark sol under så lång tid innan det har en ytterst angenäm temperatur.

 

Anders i och vid Frippes fall

Postat 2010-08-30 20:12 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Abiskoalperna igen - 6 Placerad på karta

Dagens mål var att ta oss upp på Gaergecorru och sedan nerför branterna till Rissajavri för att sedan tälta någonstans i labyrintens botten. En förutsättning för detta var dock att vädret var med oss.

Morgonen lockade med klart och soligt väder, men redan under den branta stigningen upp mot sjön nordväst om Guoblacorru tätnade molnen och började sänka sig.

 

Pirans branter till höger och de översta delarna av Gorsajökeln.

 

Branten upp är ganska lättgången. Det först de sista höjdmetrarna som blir lite besvärliga.

 

Uppe vid sjön spanade vi västerut. Snö, snö, snö... I vanliga fall är detta att föredra i detta område, men snön var fortsatt märkligt mjuk.

Beslutet var ganska lätt att ta: Kärkevagge får anstå till ett annat tillfälle.

Istället vände vi näsan mot nordost och de övre delarna av Guoblavagge i riktning Låktatjåkkastugan.

 

Guoblavagges norra del.

 

Molnen sänkte sig än mer och när vi kom fram till fjällstationen kom regnet igång på allvar.

Det blev givetvis våfflor till lunch - västerbottenost och hjortron. Mums!

Det märktes tydligt att Anders njöt i stora drag av miljön (nåja, jag också) så det blev ytterligare ett lätt beslut: Vi slår upp tältet och stannar över natt. Bastu med öl och sedan middag med vin... Marie var en lika ämabel värdinna som vanligt. jag har haft turen att stöta på henne varje gång jag besökt Låktatjåkka.

 

Låkta-gubben

 

Det var ingen mening med att ge sig upp på Loktacohkka för att njuta av utsikten över Torne träsk.. Dimman hade blivit så tät att vi nästan inte såg tältet 20 meter bort.

 

 

Postioneringen gäller Låktatjåkka fjällstation.

Postat 2010-08-28 10:42 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Abiskoalperna igen - 5 Placerad på karta

När jag på morgonen - redan klockan halv 6 - stapplade ut genom tältöppningen skvätte det vatten om fötterna redan i absiden, men utanför möttes jag av en helt fantastisk morgon. Allt som var blött - och det var en del - hängdes ut på torkning.

 

 

Ett morgondopp bland isflaken hanns också med.

 

 

Medan vi åt vår frukost och började packa ihop märkte jag att molnigheten så sakteliga ökade. Det kändes viktigt att komma iväg snabbt. Om det någon enda dag under denna vandring "måste" vara vackert väder så var det idag. Vi skulle ju fram till och ner i Gorsavagge.

 

Vi lämnar sjön 1050 bakom oss

 

Precis som tidigare turer i området gick vi först till sjöns (1050) nordligaste spets och tog därifrån en rakt östlig kurs för att så småningom fångas upp av de små sjöar som finns strax väster om Boazocohkka (1300). Dessa vatten följde vi sedan till kanten av Gorsavagge.

 

Någon av de små sjöarna väster om Boazocohkka

 

Vi gick över en hel del snö - det brukar oftast finnas gott om den varan i detta område - men till skillnad mot tidigare så sinkade den oss snarare än hjälpte oss. Den var ovanligt murken och vi sjönk genom snön med jämna mellanrum.

 

Molnen byggs upp i riktning Gorsavagge

 

Till sist kom vi ändå fram - och Anders tystnade. Vi hade tur. Även om molnen började bulla upp sig ordentligt så var det fri sikt i hela dalgången och tidvis lyste solen.

 

Gorsavaggestugan syns (?) nere till vänster.

 

Efter att ha suttit på kanten och njutit en stund började vi sänka oss de 400 höjdmetrarna ner mot Gorsavaggestugan. Här i nordsluttningen var snön av något bättre beskaffenhet, och den hjälpte oss ganska mycket i några branta partier.

När man sänkt sig ett hundratal meter öppnar sig utsikten även västerut.

 

 

Marken är annars lite lurig här. Trots att man siktar mot nordost, ner mot stugan, så tvingar underlaget oss kraftigt åt nordväst på grund av en del stup och branta sluttningar.

Vadet var ovanligt vattenrikt, men innebar inga större problem förutom de märkligt hala stenarna. Ingen annan stans har jag stött på så hala stenar som här.

Vi hade märkt att det hade gått åt lite mer gas än förväntat och jag hade planerat att baka bröd till kvällen. Därför bestämde vi oss för att stanna vid stugan ett tag, betala dagavgift, och passa på att baka där. Nu fanns inte stugvärden på plats, men vi gjorde som vi tänkt.

Jag var onekligen lite spänd på vad som skulle möta mig när jag öppnade dörren...

Jodå. Den satt där. Kartan med Frippes fall utmärkt. (Skulle någon läsare undra vad jag skriver om så finns - en lång - förklaring i detta blogginlägg - bland annat. http://www.utsidan.se/blogs/majjens/index.htm?tag=33 )

 

Gorsavagge har en förmåga att överraska. Den visar upp så olika skepnader beroende från vilket håll man betraktar den. Den här gången överraskade den på ett annat sätt. Jag tror inte att jag överdriver - i varje fall inte mycket - om jag påstår att vi såg nästan 1000 (tusen) renar i dalgången. Kanske inte samtidigt, men under hela vår nerfärd i vaggen och under hela promenaden in i de västra delarna så såg vi nya, stora hjordar.

 

 

Dessutom hade jag den magiska turen (tack Anders, det var du som hade blicken) att få se ytterligare en jaktfalk. Dessutom såg vi två ringtrastar och två storlommar.

 

En annan fördel med Gorsavagge är den tydliga skyltningen.

 

Vi vadade jokken från Guoblavagge och slog läger några höjdmeter senare.

Precis när vi krupit in i tältet började det regna. I samband med att vi tog vår lilla kvällshutt tackade Anders mig för att jag tagit med honom till den här dalgången.

 

Positioneringen gäller vår ungefärliga tältplats.

Postat 2010-08-25 19:21 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Abiskoalperna igen - 4 Placerad på karta

På kvällen hade vi slagit läger vid ett tämligen innehållsrikt vattendrag. På morgonen var jokken från Tårasåive torrlagd! Vi fick gå en bra bit för morgontvätt och frukostvatten.

Jokken mellan Stuor och Unna Doaresoaivi ledde oss rakt norrut. När vi kom upp i slänten en bit var det ganska märkligt att se vilken tydlig gräns jokken utgjorde. Till vänster var det stenigt och till höger var det inbjudande lättgånget. När vi kom upp till den större sjön söder om Gearbeljávri valde vi att vada jokken och fortsätta på sjöns östra sida. Sedan siktade vi öster om Jorba Gearbil för att den vägen ta oss ner i Hoiganvaggi.

 

Under hela förmiddagen hade molnen tätnat. Vi förstod att vi snart skulle ha regnet över oss.


På väg ner i Hoiganvaggi

 

När vi kommit ner i dalens botten upptäckte Anders en stor, ljus fågel. Jag tog först för givet att det var fråga om en fjällvråk, men plötsligt började hjärtat dunka hårt. Jag skyndade fram med kikaren och såg då att det var som jag hoppats - en jaktfalk! För många fjällvandrare kanske detta inte är så märkvärdigt, men trots många fjällvandringar var detta min allra första.

Vi vadade Hoiganjohka några hundra meter väster om Hoiganjavri, med renvaktarstugan inom synhåll. Jag var mitt ute i vadet - utan regnkläder - när regnet kom. Jag hann bli rejält blöt innan jag var över och regnkläderna kommit fram.

 

Anders hade - klokt nog - tagit på sig regnkläderna. Han hade däremot ett annat problem - kängorna hade börjat ta in vatten...

 

Vi var hungriga och lagade till en enkel lunch på trappan till stugan medan regn och vind tilltog i styrka. När vi sedan ställde oss i lä bakom stugan regnade det så kraftigt att det kom ett formligt vattenfall från taket. Vi skyndade istället bort till dasset. Där lutade taket åt rätt håll och vi tryckte där en halvtimme. Vind och regn demonstrerade sin styrka och vår litenhet en stund innan det så småningom mojnade och regnet minskade i intensitet.

 

Glad min... trots allt...

 

Det fanns inga indikationer på att regnet skulle upphöra, så vi fortsatte vår vandring. Tidigare vandringar har jag tagit höjd åt nordost direkt för att sedan hålla höjd mot sydost fram till sjön 1050, men nu låg molnen så lågt att sikten skulle vara för dålig. Vi valde därför att följa dalgången åt sydost och i stället runda Vuolip Duvrras för att kunna följa jokken upp till sjön.

Vi hade inte mer än börjat ta höjd när vi såg hur kolsvarta moln hopades i sydväst, över Satnjarascorru. Vi hade inte mycket mer än en och en halv kilometer kvar till tältplatsen, så vi bestämde oss för att skynda oss. Det var inte så lätt i branten...

 

Mörka moln hopar sig över Satnjaracorru

 

När vi hade mindre än 200 meter kvar till sjöns sydvästra hörn brakade helvetet lös. Först en åskskur utan motstycke och strax därefter den första blixten.

Anders tittade storögt på mig och sa: - Du som har erfarenhet.. Vad gör vi?

Erfarenhet? EN gång tidigare har jag råkat ut för åska i fjällen - på nära håll. Det var på Slåttatjåkkas sydsluttning. Jag och Livskamraten låg i tältet och överraskades av tre enorma knallar. Sen var det över. Erfarenhet?

Alldeles intill oss fanns ett klippstup. Vi kröp in så nära vi kunde och bara väntade.

Tidvis gick störtregnet över i hagel. När blixtarna ljungade som värst kände vi oss mycket glada att vi INTE hunnit slå upp tältet bredvid sjön. Det hade känts fruktansvärt otäckt. Det räckte bra som det var...

 

Ser ni blicken i Anders ögon?

 

Efter 30 minuter hade åskvädret passerat. Då hade vi hört ett stort antal åskmuller och sett dryga tiotalet blixtar, varav några mycket nära. Vi bestämde då att vi skulle vänta i fem minuter till. Om vi inte hört något då så skulle vi gå den sista kilometern. Givetvis kom det ett muller till när de fem minutrarna nästan var till ända. Och likadant en gång till...

Regnet upphörde inte, men störtskuren gick givetvis över. Framme vid sjöns nordvästra hörn slog vi upp tältet på den enda riktigt bra tältplatsen i området. Dock reste vi det så lågt som möjligt. Där finns en knappt meterhög klippkant och man kan välja att resa tältet ovanför (bästa platsen) eller nedanför (vilket vi alltså gjorde).

 

Positioneringen gäller åskan.

Postat 2010-08-21 10:50 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Abiskoalperna - igen 3 Placerad på karta

Det var kallt och kristallklart på morgonen. Gårdagen hade visat att vårt vandringstempo inte skulle bli riktigt som jag trott. Det innebar att vi reviderade turen en aning för att säkert hinna med några "måsten". Ett av MINA mål var att få träffa Kalle (LRC) som bjudit in till kaffe och nybakat bröd. Vi vandrade därför först till Sjangeli.

 

 

Sjangeli är ett område som sätter min fantasi i rörelse. Strax innan avfärd hade mitt exemplar av Tore Abrahamssons bok - Drömmar om silver - landat i bokhyllan. Jag har än så länge enbart läst de delar som berör Sjangeli. Men jag kan redan lova att en eller flera av mina framtida fjällvandringar kommer att påverkas av hans bok.

 

 

För att kunna röra oss lite lättare lämnade Anders och jag det mesta av packningen vid en gruvstuga innan vi gav iväg mot Unna Allakas. Vi packade bara ner en lätt lunch, kök och regnkläder i det avtagbara ryggsäckslocket och begav oss iväg. Avståndet var lite mindre än 5 km. Det borde vi hinna.

Med ungefär en kilometer kvar får vi syn på stugan på andra sidan dalgången... samtidigt som vi upptäcker en ganska rejäl jokk framför oss. Vi har inga vadarskor och inga vadarstavar! Vi letade faktiskt efter något ställe att ta oss över barfota, men hittade inget.

 

Därborta ligger Unna Allakas...

 

Jag tyckte att jag kände doften av nybakat bröd... Tack för tanken, Kalle. Något molokna vände vi tillbaka mot Sjangeli.

 

 

Nu skulle vi ta oss över Valffojåkka igen. Något år tidigare hade jag vadat jokken strax nedström Valffojåkka vindskydd. Det var ju tänkbart att det skulle gå att ta sig över jokken även ännu längre ner, men vi valde att vandra tillbaka norrut längs leden.

Mitt emellan Valffojavri och sjön nedströms - 835 - svängde vi ner mot jokken. Vi valde att ta oss över precis där den delar sig runt en stor ö. Det blev ett långt, men ganska enkelt vad.

Precis på andra sidan vadet fanns en helt underbar tältplats vid en liten bäck som bland annat innehöll ett lagom stort "badkar". Tältet stod absolut plant på en blandning av gräs och grus. Utsikten norrut längs jokken var underbar i solglittret. Precis söder om tältet fanns dessutom ett naturligt ryggstöd i form av en klippa. Den lockade verkligen till läsning i kvällssolen.

 

 

Egentligen hade vi tänkt fortsätta, men vi lät naturen bestämma. Den sa mycket tydligt: STANNA! Vi var lätta att övertyga, för vi hade haft en ganska tuff dag igår.

Vi slog alltså upp tältet, lagade lite mat och satt sedan i solen och läste. Märkligt nog hade vi båda tagit med samma bok: Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lodz - Augustprisvinnare 2009 och den överlägset bästa ghetto-skildring jag läst.

 

 

Positioneringen gäller tältplatsen.

Postat 2010-08-16 19:15 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
Sida: 1 2 Nästa Sista 

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in