Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

Drömvandringen 2: Lite mer om utrustning

I ett tidigare inlägg berättade jag om mina erfarenheter gällande vadarstavar. Här kommer lite fler funderingar kring utrustningen.

I en forumtråd har jag beskrivit de perfekta vadarskorna. Så här skrev jag:

"NU har jag vadat med foppatofflor! Under årets mycket strapatsrika vandring (finns beskriven i sonens blogg: http://www.utsidan.se/blogs/-friberg-/index.htm) behövde vi vada 5-6 gånger. Ett par av vaden kan betraktas som så pass "svåra" att vi var tvungna att ta det mycket lugnt och vara väldigt noggranna var vi satte fötterna. Vid alla dessa vad använde jag en modell av Foppatofflor som har ett reglerbart band bakom hälen, vilket gör att de sitter ordentligt fast. Och...
De var fantastiska! Aldrig tidigare har jag känt mig så säker på att inte halka. På något sätt sugs foten fast i skon, och trots att lästen egentligen är aningen för bred för mina fötter kändes det aldrig besvärligt. De skyddar dessutom tårna till skillnad från sandaler. Fopporna fungerade givetvis också som lägerskor. De väger nästan ingenting och suger inte åt sig vatten. Hängande bak på ryggsäcken torkar de på ett par minuter. De kommer att få följa med i fortsättningen."

 

Magnus hade skaffat sig ett nytt kök - Primus ETAExpress - som givetvis fick följa med på vandringen. Ni känner säkert till det: Monteras ovanpå gastuben, flyttbart vindskydd, "räfflad" kastrull, pietzotändare. Vi hade med oss en påbörjad liten gastub (225 g ?) och en full stor tub (450g?). Jag vet inte hur mycket som fanns i den lilla tuben, men mer än hälften var det. Vi hade tidvis ganska busigt väder. Trots det räckte den lilla påbörjade tuben  i stort sett 7 dygn! Vi lagade gröt och kaffe på morgonen. Vi åt 1 eller 2 luncher. Fruktsoppa, välling, nudlar mm. Till middag frystorkat och mera kaffe.

                                

 

Jag blev oerhört imponerad av köket. Det var driftsäkert, snabbt och därmed bränslesnålt. Frågan är om inte mitt Crux kommer att bli till salu snart.

 

Mina regnkläder höll inte måttet. Alltså, jag och regnkläder är helt enkelt inte kompatibla. jag har haft ett stort antal olika modeller, alltifrån gamla tunga grejer, via goretex, till ultralätta, tunna saker. Inget har fungerat! Om jag måste vandra med ryggsäck utanpå regnkläder så blir jag absolut dyngsur - inifrån och/eller utifrån. Blir jag för varm måste jag lätta på klädseln - och blir blöt utifrån, vilket åtminstone svalkar.

Så kom då Klättermusen med sina chaps och kilt. Sånt borde man väl kunna fixa själv? Jag köpte Itabs billigaste, lättaste och klippte sönder byxorna och sydde på knytband upptill som skulle knytas runt livremmen. Nederdelen av jackan klippte jag av och sydde fast kardborreband längs ena kanten. På nederkanten av min Marmot Precip-jacka fäste jag den, så att den hängde ner som en kjol med sprund.

Denna utrustning fungerade utmärkt förra året i Abiskotrakten, då vi bara hade regn några få timmar. jag hoppades att den skulle fungera bra även i år... Det gjorde den inte... Med så här mycket regn i kombination med stark blåst och periodvis mycket snårig terräng, så var det till sist bara att acceptera: Du är dyngsur och kommer så att förbli! Bättre att gå i blöta kläder och spara de torra till kvällen, annars skulle snart ALLT vara blött.

Nu hade ju inte det där med vätan varit ett så stort problem, bara fötterna var torra. Det var dom... upp till Mårma...

Jag vet att någon har skrivit i en forumtråd att goretexkängor är jättebra... tills de blir blöta. Det kan jag skriva under på. Uppe på Mårma vandrade vi mycket på snå. Fälten bestod av "murken" snå, så vi sjönk igenom ofta. Från början skrattade vi mest och pillade bort snön ur kängskaften, men när dimman kom och vi började känna oss instängda, då var det inte lika roligt längre. När sedan dimman tillfälligt lyfte och vi kunde se åt vilket håll vi skulle gå, då hade vi så bråttom att det inte fanns tid att stanna och peta bort någon snö. Den dryga kilometern gjorde våra skor helt plaskvåta. Vi kunde vrida ur sulorna, men själva stoppningen fanns inte en chans att torka. Resten av vandringen - två dagar - hade vi tunna strumpor och utan på det plastpåsar. Nästa lager var lite tjockare strumpor som vi vred ur vid varje paus. Snart hade dock plastpåsarna halkat ner så att även den tunna strumpan och foten var blöta igen.

Någon kanske undrar: Men era gaiters då?

Nä... det hade vi inga... men de kommer garanterat att följa med om jag någonsin skulle få för mig att göra något liknande igen. De hade hjälpt - inte bara mot vätan... 

Snön kring Mårma var alltså murken. Man sjönk igenom. Tyvärr var den inte mjuk rakt igenom. 2 dm ner fanns en förrädiskt vass skare. Det kändes först inte i kylan. Men sen...

Postat 2008-08-25 20:39 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Frippes fall - sammanfattning av sommaren

Jodå - jag har varit där i år också. Denna gång hade jag med mig Livskamraten, Syrran och Svågern. Tyvärr var lufttemperaturen - och därmed vattentemperaturen - inte duschvänlig, men lika välkomnande som alltid var omgivningen med den nästan osannolikt inbjudande tältplatsen i denna annars ganska steniga omgivning.

Nu var det knappast någon överraskning för mig att fallet fanns kvar. Det jag verkligen ville ta reda på var: Har Frippes fall blivit känt? Är det ett begrepp? Mina förberedelser var att ha kontakt med den blivande stugvärden i Gorsavagge - Emmma här på Utsidan. Tack vare Ulf (också en Utsiding) hade jag ett antal kartor med Frippes fall tryckt. Verkligen proffsigt gjort. En sådan karta hade jag skickat till Emmma. Hon lovade att ta upp den till Gorsavagge. Dessutom skulle Ulf upp till dessa trakter. Han lovade att ta med sig ytterligare kartor. Så - hur har det gått?

1) Livskamraten passerade Gorsavaggestugan tillsammans med en annan vandringskamrat medan Olle var stugvärd. Kände han till Frippes fall? Visst gjorde han det, men han hade en ganska vag uppfattning om var det är beläget. Däremot visste han att nästa stugvärd - Emma - skulle dyka upp en dag tidigare än planerat för att träffa Frippe i egen hög person.

2) Efter att ha genomfört min egen Drömvandring (se min medvandrares blogg: http://www.utsidan.se/blogs/-friberg-/index.htm) landade vi i Abisko. Det var med en viss nervositet jag sökte upp fjällguiderna och frågade om de kände till Frippes fall.

- Visst gör vi det. Men Frippes fall är kanske inte ett helt vedertaget begrepp.

- Inte???

- Nej, det är en kille som startat en blogg om det här...

Men de visste - ganska exakt - var det är beläget. På min ivriga fråga om det var någon annan som frågat efter Frippes fall, blev svaret:

- Nej, ingen. (hmm...)

3) På min vandring nummer 2 (den som så småningom ledde fram till Frippes fall) passerade jag Låktatjåkkastugan och fick ännu en gång träffa den fantastiskt trevliga föreståndaren Mari. (Hon har varit där varenda gång jag kommit på besök.) Kände hon till Frippes fall? Visst gjorde hon det, och hon hade dessutom ganska bra koll på var det är beläget. Jag lämnade kvar en av Ulfs specialkartor och Mari lovade att göra reklam för platsen. Det är ju en perfekt "hållplats" om man tänker sig ner till Abisko på två dagar.

4) Direkt efter Låktatjåkka gick jag ner till Gorsavaggestugan och hade glädjen att få träffa Emmma när hon anlände till stugan. Visst hade hon kartan med sig!

5) När jag kommit hem från vandringen fick jag följande meddelande från Ulf:

Hej  
Skickade ett par kartor till Abisko turist med en familj som skulle dit. Lämnade några till Emmma i Kårsastugan.
Emmma hälsar att duschen i Frippes fall var härlig, men lite kall. Emmma var för övrigt en riktigt trevlig människa.

6) Inte lång tid därefter fick jag följande meddelande från Emmma:

Hej Håkan!
Och tack för senast! Jag sprider ryktena om Frippes fall, och har skickat åtminstone ett par tältare dit. När Ulf kom och levererade fler kartor fick jag anledning att prata o visa mer för gästerna och de tyckte det var kul och markerade Frippes på sina egna kartor.
Själv tog jag en tur dit förra veckan och provade duschen. Jomenvisst var den lite varm ändå! Idag har jag gått till Abisko och fått mig en ännu varmare dusch. Strax går jag tillbaka men då tar jag nog liften upp på Njulla och går på höjderna hemåt. Så kanske blir det en dusch till på vägen hem, hos Frippe förstås!
Ha det bra o välkommen tillbaka ;o)
//Emma

 

Här kommer lite bildbevis:

Livskamraten för första gången vid Frippes fall.

 

Gräsytan uppe till höger är en underbar tältplats. 

 

Vi fyra var där... 

 

...fast jag mest...

 

Till sist:

Härmed utlovas någon sorts diplom till den som kan leverera bildbevis på att ni varit där. Är det en duschbild kommer du att få en lyxigare variant av diplomet. (Fast jag har ingen aning om hur det ska se ut än...)

Håkan

PS Nästa gång jag tar mig dit ska jag baske mig ha en GPS med så att jag kan lämna ut exakta koordinater.

Postat 2008-08-23 15:27 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Drömvandringen1: Vadarstav eller vandringsstavar? Placerad på karta

För första gången sedan 1977 har jag i år fjällvandrat utan min gamla slitna vadarstav. Jag misstänkte att jag inte skulle råka ut för något riktigt avancerat vad, så jag beslöt mig för att prova det jag tidigare vägrat - skidstavar av teleskopmodell. Både jag och sonen Magnus hade med var sitt par. Här skulle dokumenteras.

Redan nu kan jag avslöja att den ensamma vadarstaven avgår med segern i de allra flesta situationer - men - inte i alla. I en speciell situation var de dubbla stavarna klart överägsen singelstaven.

Lättgången terräng: Först och främst: Det krävs träning för att vandra med dubbla stavar. I många fall var de bara ivägen. Redan under den första vandringen från Nikkaluokta fram till första bron svor jag flera gånger över stavarna. De fick mig att gå för fort! Stavarna hjälper ju till att driva upp farten, vilket i sin tur givetvis gör att benen pendlar fortare, vilket i sin tur gjorde mig trött i förtid. Vilket i sin tur gjorde mig ilsken... Ganska snart hamnade stavarna på ryggsäcken om terrängen bara var någorlunda lättgången. Där hamnar också vadarstaven många gånger.

Storblockig terräng: Här är skidstavarna värdelösa. De fastnar mellan stenar, halkar och ger ett allmänhet osäkert intryck. En lång vadarstav kan man skicka ut som "känselspröt" framför sig, vilket ger en mycket större säkerhet. Vi upptäckte båda två att vi kände oss säkrare utan stavar. De gav bara ett känsla av säkerhet, men levde inte upp till den känslan när det krisade till. Efter ett antal små malörer bestämde vi oss för att fokusera på fötterna i stället och inte använda stavarna. Resultatet blev snabbare vandring - men - också en blå axel, det ska erkännas. Övermod, kanske...

Vadning: Vi genomförde inga svårare vad, men trots att stavarna inte sattes på några svårare prov, så känns de betydligt vekare - och därmed osäkrare - än trästaven.

Brant nerför: Oavsett underlag är en lång vadarstav att föredra. Den kan skickas ner i förväg och hitta stöd och avlastning för knäna. Visserligen kan man förlänga sina skidstavar, men de ger inte alls samma stöd som en trästav.

Brant uppför, ej snö: Här går det på ett ut vilket man använder. Det handlar mer om vilken teknik man föredrar. Eftersom vi vandrade en hel del uppför - närmare bestämt 5400 höjdmeter - fick vi ganska stor övning i att använda stavarna i denna situation, och de kändes ganska bra.

Brant uppför på snö: Här är skidstavarna helt överlägsna den ensamma staven. Denna vandring var nära gränsen för vad jag klarar av rent fysiskt, och jag tror faktiskt att det var tack vara de båda stavarna som jag klarade vissa passager (så pass "lätt") som jag gjorde. Skulle jag - mot förmodan - planera ytterligare en liknande vandring, då kommer stavarna att få följa med...

På väg upp till Västra Bossosglaciären. Foto: Magnus Friberg.

... och Magnus, förstås...

(Positioneringen gäller bilden.)

Postat 2008-08-16 21:52 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Utsidanbor irl

Vid mässan i Bodafors hade jag glädjen att träffa några Utsidanbor - de båda Fjäderlätta, samt Alven och Ala. Nu har min uppsättning av livs levande Utsidanbor utökats med "Emmma" och "pal2". Jag hade glädjen att få ta emot Emma när hon anlände till Gorsavaggestugan för sin period som stugvärd där. Hon har ju varit en av mina ivriga påhejare när det gäller Frippes fall. (Ett blogginlägg om detta kommer vad det lider.)

Samma dag som jag skulle lämna Abisko - 6 augusti - stötte jag på en man med ett utseende som jag tyckte var bekant. Visst hade jag läst att han skulle passera här? Jodå - på förfrågan så visade det sig visst vara pal2 - Peter, från min egen hemstad Örebro. Detta var dock första träffen irl.

Visst skulle det vara roligt att få träffa fler av mina "kompisar" i verkligheten - inte minst mina bloggsyskon...

Postat 2008-08-10 16:04 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Bloggen fortsätter... snart...

Sedan jag kom hem från min drömvandring - jo, den måste kallas så - så har jag fått ett par förfrågningar om jag inte ska skriva om den i bloggen. Och svaret är jo, troligen, så småningom... Sanningen är att det blev ett helt omvälvande äventyr - såväl fysiskt som psykiskt. Sånt är svårt att sätta ord på. Just nu tänker jag mig att så småningom skriva en artikel om turen - beskriva den lite mer "korrekt" med tips och förslag. Däremot tror jag att jag kommer att blogga om de känslor jag hade och de tankar som dök upp samt givetvis om de misstag vi gjorde.

Under tiden tycker jag att ni ska läsa sonens blogg om vandringen. han är ganska diplomatisk i sina formuleringar...

http://www.utsidan.se/blogs/-friberg-/index.htm

Postat 2008-08-09 09:33 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in

Tips!