Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

Testosteronstinna jämtar? Fördomar på skam. Placerad på karta

Jag funderade ett tag på vilken rubrik jag skulle sätta på denna text. "Vinter-Sarek 3" var vad jag först hade tänkt, men Jämtland på vintern förtjänar mer än att enbart fungera som träning för Sarek. Jag älskar de jämtska vinterfjällen.

Så var det då dags att testa pulkdragning "på riktigt". Det var aningen svårt att skapa stämning och förväntan på hemmaplan eftersom vårfåglarna kvittrade och snön hade lyst med sin frånvaro sedan lååång tid tillbaka. Men Storulvån öppnade välkomnande sin vita vinterfamn.

Vi hade pulka med oss, främst för att jag skulle kunna fortsätta min träning inför nästa års Sarektur. Det skulle dock onekligen kännas lite löjligt att släpa runt på en välpackad pulka mellan de jämtländska fjällstugorna, så därför hade jag lyckats övertala Livskamraten att övernatta åtminstone EN natt i tält. Och så blev det - EN natt, alltså. Den första. Jag hade ju önskat fler, och jag fick också förslaget: "DU kan väl sova i tält, då." Men hur det nu är - om bekvämlighet finns inom syn- och hörhåll är den svår att motstå. Positioneringen gäller tältplatsen.

Vår första övernattning ägde rum en bit upp i Tjallingdalen.

Jag har följt en forumtråd om vintertältning här på Utsidan. Tidigare har jag främst använt skidor och stavar som "tältpinnar", men i år ville jag prova något annat. I tråden fanns tips om att bilfönsterskrapor skulle fungera bra. Någon annan rekommenderade att köpa plexiglas och kapa till i lämpliga delar. Denna idé nappade jag på. Så här såg mina tältpinnar ut.

De fungerade absolut perfekt. Aldrig någonsin har mitt Nallo varit så perfekt uppspänt. Nackdelar? Onödigt tungt. Kanske behöver de inte vara så stora som jag gjorde dem. Och om jag halverar storleken så blir de ju nästan i fönsterskrapestorlek. Jag kanske provar det nästa gång...

 

Dag 2 tog vi oss upp till Gåsen. Min tanke var först att följa Gåsbäcken motströms och runda Gåsen, men terrängen var mycket småkuperad och det låg mycket lössnö i terrängen, vilket gjorde min framfart med pulkan oerhört jobbig. Dessutom var det lite småbusigt väder.

 

Vi valde istället att snedda ner mot Gåsån och därifrån följa leden upp. Detta var första gången jag använde mina kickerskins - suveränt bra!

Det både blåste och snöade denna natt. När jag framåt morgontimmarna skulle gå ner till herr-drivan bakom dasset fick jag ta i allt vad jag orkade för att få upp dörren. Snön hade blåst ihop drivor utanför. På vägen tillbaka till stugan blev jag något förvånad när jag såg en fjällripa trona överst på en snödriva. Vad i all sin dar lever de på här uppe?

Utsikt från vårt fönster.

 

Nästa dag blev helt underbar. Med vinden i ryggen begav vi oss mot Vålåstugan. Sköna utförslöpor i nysnön. Ljuvligt!

 

Strax innan stugan hälsades vi välkomna av kungsörnens majestätiska glidflykt. Stugan var nästan pedantiskt välstädad. Den stugvärden såg till att vi skötte oss. Utanför stugan kvittrade gråsiskorna och i fjällbjörkarna längre bort satt drygt tjugo dalripor som stora snöbollar.

 

Dagen därpå blev vädermässigt den vackraste.

 

Vi tog oss i småkuperad terräng vidare till Lunndörrstugan - en ny bekantskap för oss. Valet av stuga blev lättare när vi fick reda på att även här fanns vedeldad bastu.

När vi kom fram till stugan var Snickaren där. Hans vidunder till snöskoter stod utanför. Det var renoveringsarbeten på gång. Han var ung, blond och muskulös. Så fort vi kom in började han fråga om vår tur och också berätta om egna turer - och det var inte lite han hade gjort. Och ännu mer SKULLE han göra! Alla mina fördomar om unga, blonda, starka, testosteronstinna alfahannar med lika mycket muskler under kläderna som under motorhuven och EXPEDITIONER i blick, slog till. Avundsjukan dröööp. Och aldrig har jag haft mer fel... Det visade sig att snickaren Mattias var en synnerligen trevlig, inkännande och positivt nyfiken person. Han hade en mycket gedigen friluftsbakgrund som han på intet sätt prackade på oss, men som han gärna delade med sig av. Han var dessutom lika mån om att få del av våra erfarenheter som han var att dela med sig av sina egna. När han fick reda på att jag tänker mig till Sarek nästa påsk blev han mycket nyfiken. Det visade sig att han genomfört en likadan tur som jag planerar. Han delade med sig av många handfasta tips.

Vad underbart det är när ens fördomar kommer på skam.

 

Sista dagen var det givetvis dags att bege sig till Vålådalen för att ta bussen till tåget. I vanliga fall brukar timmarna i Vålådalen bara vara en lång väntan på hemfärd, men denna gång blev vistelsen där den lärorikaste under denna vinterfärd. Vi gick nämligen till Naturum och träffade där en synnerligen sympatisk man (hette han Ola?) som hade förmågan att ge precis så mycket information så att vi blev nyfikna och ställde lite följdfrågor, varpå han svarade lagom mycket igen, osv. På detta sätt tillbringade vi en dryg timme i hans sällskap.

Givetvis utnyttjade vi sedan delar av det utbud som Vålådalen erbjuder, till exempel detta:

... men nästa påsk blir det ingen Jämtlandstur...

Postat 2008-03-30 12:03 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Fjälltur med skadad arm?

Ibland går inte saker och ting precis som man tänkt sig. Pulkan är i stort sett packad - ryggsäcken likaså. Planerna var klara: Storulvån - Tjallingen och sedan mot nordost upp i Bunnerfjällen via Västra Bunnerskalet. Därefter inga fasta planer - låta väder, ork och lust bestämma...

Och så går hustrun och skadar högerarmen... Hon är nästan helt kraftlös. Ja,ja - vi får se... Biljetterna finns ju så till Storulvån kommer vi i varje fall... Imorgon kväll bär det iväg.

Hon blir kanske frisk?! Jag har varit med om "mirakel" tidigare. Samma kväll som vi skulle sätta oss på tåget för att åka upp till Abisko och vår första gemensamma fjälltur på vintern (Abisko-Kebnekaise) så blev hon fruktansvärt magsjuk. Hon spydde som en kalv hela resan upp, men blev - mirakulöst nog - så pass kry att hon två dagar senare orkade ge sig iväg på turen till Abiskojaure. Då fick hon skoskav - de jävligaste skoskav jag någonsin skådat! Vi tog oss till Alesjaure, men där såg hennes hälar köttiga ut! Tur hade vi, för stugvärden var sjuksköterska och trollade med hustruns hälar så att hon kunde ge sig iväg vidare söderut två dagar senare!

 Så - vad är en ond arm???

 Två bilder från mirakelturen - strax söder Tjäktjapasset. 

 

Postat 2008-03-13 18:09 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Frippes fall: Kan det verkligen vara sant?!

Titta lite noga på senaste versionen av BD 6:an!!! Använd förstoringsglas om det behövs...

Postat 2008-03-08 21:43 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Ont i kroppen efter Vasaloppet. Aldrig mer! Placerad på karta

Nej... aldrig mer tänker jag sitta framför TV:n från strax före halv åtta på morgonen till efter klockan ett. Fullständigt ledbruten stapplade jag upp från TV-fåtöljen efter nästan sex timmar. Jo, jag var på toa en gång, men annars satt jag still. Nä, fy tusan. Nästa år ska jag åtminstone gå ut i köket och ta mig en fika eller nåt sånt...

Postat 2008-03-02 19:55 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in

Tips!