De av er som brukar läsa min blogg vet att jag och flickvännen - på vår allra första Sarekvandring 1977 - råkade ut för en del besvärligheter i Sarvesvagge. Värst var vadet över Ridanjunjesjågåsj. Sedan vi passerat det vadet slog vi läger helt övertygade om att nu var det värsta gjort. Och detta trots att jag visste att vi skulle vara tvungna att ta oss över Rapaälven dagen därpå. Visste? Tvungna?
Om jag tar sista frågan först: Jag hade planerat vandringen till max 13 dagar med matmängd därefter. Av dessa hade redan nio dagar gått. Vi var tvungna att ta oss till Saltoluokta eftersom bilen väntade vid Kebnats brygga och semesterdagarna var ju slut.
Visste? Rapaälven skulle inte bli något problem. Jag hade ju läst Svante Lundgrens bok Vandra i Sarek och han hade haft rätt i allt - än så länge. På sidorna 80-81 finns två meningar som var orsaken till att vi var på väg just till mötet Sarvesvagge-Rapadalen.
Mening 1: "Telmasidan mot nedre Sarvesvagge är nämligen nästan oframkomlig på grund av överhängande vide av enastående format och täthet." Detta ville jag uppleva. Flickvännen visste förstås inget på förhand.
Mening 2: "Lapparna har däremot ofta ärende över till Telma, ty där är fint renbete och därför har de numera två lättmetallbåtar liggande vid älven under Telma."
Den gode Lundgren hade rätt i det ena men fel i det andra. Intelligenta läsare kan nog lista ut vilken mening som är det ena respektive det andra med hjälp av denna bild.
Detta är inte alls den värsta passagen. Där fanns tillfällen då videt var ytterligare 1-2 meter högre och än mer sammanflätat.
Väl framme vid älven var det ingen konst att se den sandkulle man skulle gå över, men eftersom vattnet såg lite besvärligare ut på andra sidan kullen beslöt vi att leta upp båtarna.
Lundgren skrev "numera" - och det var år 1963. Numera - 1977 - fanns inte en skymt av några båtar. Flickvännen förstod inte riktigt varför jag blev så irriterad över sakernas tillstånd. Nu kände jag mig nödd att berätta: VI MÅSTE ÖVER!
Vadet är mycket långt. fram till den stora sandholmen var det inga problem. Ett flertal mindre armar av älven passerades i rask takt. Väl framme på den stora holmen kunde vi tydligt se resten av vadet. Älven gör en lite krök där det såg enklast ut - en ytterkurva - vilket gjorde att man kunde anta att det var djupast längst bort, samt att strömmen också skulle vara starkast där. Så särdeles stark såg den dock inte ut.
Till en början var det även på denna sida ett par mindre älvarmar att ta sig över, men så var vi då framme vid sista - och svåraste - delen. Jag minns inte helt säkert hur brett det var - kanske tio meter - men det syntes tydligt att det blev djupare längre bort, närmare stranden.
Vi klev i. Bottnen kändes trygg - packad sand med bra fotfäste. Efter halva sträckan stod vi i lårdjupt vatten och det blev allt djupare. Vi vände tillbaka, tog av oss byxorna och klev i igen.
Vattnet steg till knäna, till låren, till midjan... Vi hissade upp ryggsäckarna så högt vi vågade och tog ytterligare ett par, små, försiktiga steg ut...
Vi hade nu den motsatta stranden på kanske två meters avstånd. Det fanns gott om uthängande fjällbjörkar och en hel del vide däremellan. Jag tror faktiskt inte att vi pratade med varandra - jag minns i varje fall inget av det - men vi var båda medvetna om vad vi måste göra...
Ett litet steg till sedan "hoppade" vi, kastade oss, simmade(?)... och fick tag på något och drog oss upp. Dyngsura, men med det mesta av ryggsäcksinnehållet torrt släpade vi oss upp på säker mark.
Just där, just då, hade vi vårt första riktiga storgräl. Det både skreks och gräts. Om vad? Ingen aning, men att det berodde på den stora anspänningen som släppte, det stora trycket som lättade, det råder det inget tvivel om.
Vi slog läger strax intill. På natten väcktes vi två gånger av plask från älven, och båda gångerna hann vi ner för att se på älgen som tog sig över betydligt enklare och elegantare än vad vi gjort.
Till sist: Detta kan ses som ett skolexempel på hur en Sarekvandring inte ska planeras.
HåkanF
PS Det kommer fler delar av minnesvärda vad. Åtminstone del 3, 4 och 5...
När farsan var med sin parkvaktarkompis hade de tillgång till båt i övre rapadeltat,men det var ju länge sen.
Dessa hellt vattentäta ryggsäckar,de måste ju vara bra.fyll maxat med luft och simma över.
Jag vet inte vad jag ska säja. Min förvåning över att du inte blev dumpad efter den turen är stor! Men det är klar, du ser ut att ha varit rätt söt på den tiden... ;)