Inspirerad dels av min nuvarande kvällslektyr och dels av Fowwes senaste blogginlägg vill jag berätta om två mycket olika och mycket oväntade möten på Trinisla...

Sedan ganska många år tillbaka tillbringar vi någon av vårens långhelger i kajak i någon vacker skärgård. De senaste 5-6 åren har vi utgått från Grebbestad för att sedan söka oss söderut, in i Fjällbackas fantastiska övärld. Denna skärgård erbjuder ett överflöd av underbara strandhugg/tältplatser och ett inte oävet antal intressanta studiebesök, såväl historiska som kulturella. (En artikel om detta område har legat och grott i mitt bakhuvud ett antal år. Den dyker nog upp så småningom.)

Redan första gången vi paddlade i detta område besökte vi den  fantastiska lilla viken på Trinislas östra sida. Den är ganska smal, och viker in mot sydväst. Detta gör att den är skyddad från väder och vind från snart sagt alla väderstreck. På vikens norra och västra sida reser sig mäktiga granitklippor som mycket effektivt skyddar mot besvärande väder. Men även mot söder och öster finns runda - om än inte så höga - granitformationer som inbjuder till solbadande om vädret tillåter. Man kan definitivt tillaga sin mat i lä om inte vinden kommer från nordost. Och hur ofta gör den det?

Om man kommer från norr eller nordost - alltså från Grebbestad - så ser man viken lysa på långt håll i vackert väder. Den ser mycket inbjudande ut. Om man däremot kommer till Trinisla från söder, så kan det mycket väl hända att man paddlar förbi utan att märka den, om man inte vet vad man letar efter.

Den fantastiska stranden där hav och land möts på Trinsla.

Så var det andra gången vi tänkte oss till Trinisla. Om jag inte missminner mig hade vi tillbringat natten nere på Dannemark - en bit söder Hamburgsundskanalen. När det närmade sig lunch beslutade vi oss för att sikta på Trinisla. Ett bättre lunchställe är svårt att tänka sig. Vi kom alltså glidande från söder. Nu var det inget problem för oss att hitta. Vi visste ju vad vi letade efter.

Om man befinner sig på stranden till denna vik så har man en underbar utsikt mot nordost - ett mycket vackert skärgårdshav. Däremot har man ingen möjlighet att se åt några andra väderstreck om man inte kliver upp på de mjuka klipporna. Det gjorde inte Hon&Han.

När vi så sakteliga gled norrut längs Trinislas östra sida - i sundet mellan Trinisla och Gåsön - var vädret helt fantastiskt. Solen sken från en molnfri himmel och skänkte oss den första riktiga sommarvärmen. Havet låg nästan kav lugnt när den första kajaken så sakteliga började runda den skyddande granitvallen för att svänga in i viken. Till vår stora förvåning ändrade plötsligt den främre kajaken riktning och fortsatte norrut. När vi kom fram till samma ställe tittade vi undrande in i viken... och förstod manövern... Där inne fanns en liten utombordare och på stranden låg Hon&Han. Vi såg dem, men de såg garanterat inte oss. De hade full fokus på varandra. Vi gled sakta vidare och hittade så småningom ett annat lunchställe.

Något år senare inträffade det andra oväntade mötet på Trinisla. Denna gång hade vi hunnit slå läger. Tiden var dock inte mogen för matlagning, så vi beslöt oss för att utforska ön.

Själva viken är början på en spricka i berggrunden som går tvärs över ön. I fortsättningen är den ganska svårforcerad, med en hel del snårig växtlighet. Dessutom har det rasat ner en del riktigt stora stenblock som skapat grottor och tunnlar som den någorlunda vige givetvis lockas att utforska. Det gjorde vi. 

Trinislas inre.

När vi kommit ut på andra sidan och började skönja havet åt väster, hittade jag den största spyboll jag någonsin sett. Utöver ett stort antal fjädrar och små benrester, innehöll den två par små rovfågelsfötter! Jag antog att det var fråga om havsörn. Strax efteråt hittade någon en till.

I samma ögonblick som vi lyfte våra huvuden från denna andra spyboll för att fortsätta vår vandring, ryggade vi alla till. Plötsligt lösgjorde sig något enormt från klippväggen strax intill. Döm om vår förvåning när en jättelik (i varje fall på så nära håll) berguv makligt flaxade bort från oss och vidare över vattnet. Det förklarade spybollarna.

När vi så småningom återvänt till tältplatsen och pysslade med vår matlagning började plötsligt ett stort antal fåglar - kråkor, trutar och måsar - att väsnas på Gåsön på andra sidan sundet. Vi såg att de störtdök mot ett bestämt ställe. När ögonen hade fokuserat ett tag upptäckte vi berguven som satt på ett klipputsprång utan att ta någon som helst notis om den skränade fågelflocken. De dök så nära att uvens örontofsar fladdrade, men i övrigt satt den helt stilla. Efter kanske 10 minuter tycktes de övriga fåglarna glömma bort uven och den fick sitta ifred. Tala om självbehärskning.

Och vad har detta att göra med min kvällslektyr? Jo... När jag besökte bokhandeln härom dagen hittade jag en skönlitterär bok med titeln "Mannen på Trinisla". Den gick bara inte att motstå. Jag har nyss börjat på den. Undrar just om det dyker upp någon berguv? Troligare kanske att Hon&Han finns med...