Bloggar > Majjens blogg

Majjens blogg

Minnesvärda vad 6: Djupaste vadet. Placerad på karta

Sommaren 1997 var det dags att introducera Sarek för våra söner. Det hade då gått 20 år sedan vårt första besök:

http://www.utsidan.se/cldoc/14783.htm

Martin var nu 18 på det 19:e och Magnus nybliven 14-åring. Vi tog dessutom med C - en kompis till Martin.

Vi hade planerat en riktigt rejäl tur med start och mål i Saltoluokta. Turen var tänkt att gå via Sitojaure - Rinim - Pastavagge - Skarja - Alkavagge - Nasajavrre - Kuopervagge - Pierikjavrre - Slugga - Pietsaure - Salto.

Nu blev det inte alls så. De dagar vi befann oss där uppe var stekheta, vindstilla och fruktansvärt myggrika. Vi kom till Skarja mycket senare än vi tänkt oss, och bestämde där att vi struntade i den bortersta "öglan". Vi vände istället tillbaka mot Pielavalta för att sedan fortsätta österut. Värmen och myggen tvingade oss att stanna vid snart sagt varenda litet vatten för att doppa oss.

Utöver minnena gällande väder och mygg var det två händelser som har etsat sig kvar. Båda har med lokalbefolkningen att göra.

På vägen in i Sarek fick vi denna gång för första gången åka med skeppare Per Kuhmunen. Vi var de enda passagerarna. Jag vill minnas att kostnaden redan då var 220 kr per person. Jag hade alltså räknat med en kostnad på 1100 kronor. När Per förstod att allt skulle betalas ur samma plånbok tittade han på oss och sa:

- Ni två betalar fullt pris (jag och Livskamraten). De där två (Martin & C) betalar halvt pris, och han där (Magnus) betraktar jag som handbagage.

 

Nästa episod utspelar sig näst sista dagen på fjället - vid Pietsaure. Enligt Grundsten ska Autsutjjåkkå vadas precis vid infödet i Pietsaure. När vi kom fram dit visade det sig att det var MYCKET djupt. Vi tog av oss packningarna och funderade. Skulle vi bygga någon sortts flotte och sedan simma över?

Plötsligt hör vi en liten utombordare närma sig. Det visar sig vara Acke Kuoljok som sett oss i kikaren, och eftersom vi hade "småfolk" med oss erbjöd han sig att ta oss i båten fram till samevistet. Vi tackade för erbjudandet, men bad honom bara ta över våra ryggsäckar till andra sidan utflödet. Vi längtade nämligen efter ännu ett dopp.

C - som med bred marginal var längst av oss fem - var den ende som lyckades "vada". Detta är - överlägset - det djupaste vadet.

C står på bottnen... Han är LÅNG...

 

Acke ville inte ha något betalt för hjälpen, men rekommenderade oss att besöka café-kåtan - vilket vi gjorde. Där huserade Ackes fru Siv. Vi tillbringade hela eftermiddagen i hennes sällskap. Hon bjöd på sig själv och berättade med mycket stor inlevelse om samer och samisk kultur. efteråt var samtliga grabbar överens om att detta var vandringens absoluta höjdpunkt.

Vi spred också viss glädje. Magnus ville absolut plocka med sig renhorn. Och vi sa visst - men han fick bära dem själv. När Ackes gamle far såg Magnus packning brast han ut i högljudda gapskratt och förklarade mycket ingående varför japanerna skulle betala stora pengar för hans samling.

Magnus med packning på väg mot Pietsaure.

Postat 2009-03-30 19:47 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Packåsna till fjälls? Placerad på karta

När jag läser Britts blogg om hennes draghund föds åter en fundering: Tänk om man kunde dra nytta av något djur till fjälls?

Det vanligaste "nyttodjuret" för oss turister på fjället är väl hästen? Ni som följer min blogg förstår varför det inte kommer på fråga. Någon gång har jag tänkt tanken att hyra en klövjeren. Kan man göra det?

Det närmaste jag kommit att realisera tanken om ett hjälpande djur på fjället var för 7-8 år sedan. Jag bodde då i Sköllersta ett par mil sydost Örebro. Min närmaste granne där hade periodvis en del ovanliga husdjur. Ett tag hade hon en åsna. Hon frågade mig faktiskt om jag inte skulle låna den med mig till fjälls.

Nu blev det inte så. Framför allt för att den skriker så förb.... Men OM det hade fungerat... Får man göra så?

 

Positioneringen gäller min f d granne - om någon skulle vilja hyra åsnan...

Postat 2009-03-12 07:29 | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

Hästtjejer - Se hit! Placerad på karta

Idag har jag bokat kajaker till årets Fjällbackatur. Jag ögnade därför igenom min text från förra årets tur och hittade bland annat följande avsnitt: "Bilden nedan förtjänar egentligen ett helt eget blogginlägg. När jag var 10-12 år var jag ständigt förälskad i olika hästtjejer. Trots att jag var dödligt rädd för hästar kunde jag inte motstå frestelsen att...

Nej, förresten. Den SKA få ett eget blogginlägg. ;-)"

Hela blogginlägget hittar man här: http://www.utsidan.se/blogs/majjens/12398.htm 

Och nu ska det bli av!

När jag var 10-14 år var jag ständigt förälskad i olika hästtjejer. Det var Ingrid, Karin, Lena, Kerstin…..Jag hade nog egentligen ganska lätt att få tjejer. Eftersom jag var ett av Faluns första mods – i varje fall i min generation - hade jag långt hår, sjömansbyxor, kråsskjorta med tillhörande sammetsfluga, cape istället för jacka och boots. Eller… jättelik stickad tröja med 3-meters halsduk runt halsen. Den skulle lindas flera varv och ändå hänga nästan ner till marken.Mitt modeintresse underlättades av att min mor var en fantastisk sömmerska. Tyvärr satsade hon aldrig på att livnära sig på sin kreativitet, men vi syskon hade stor glädje av hennes kunskaper. Jag kunde se ett plagg på någon popartist från England och säga:

-Det är klassfest på lördag. Kan du sy en sån?

Och det gjorde hon. Utan mönster.

Med den tillgången var det förstås inte så konstigt att jag hade ganska lätt att fixa tjejer… utom en sort… hästtjejerna!

Det var så uppenbart: De hade inte samma behov av bekräftelse från någon kille. De visste att de behärskade saker som ytterst få killar gjorde. De sände ut någon sorts trygghetskänsla som andra tjejer saknade. Jag kände en stor beundran för deras förmåga att tämja dessa jättelika varelser som jag var i det närmaste dödligt rädd för.

Tjejerna ifråga sände dessutom ut ett mycket tydligt ordlöst budskap:

Du är ganska ointressant, Håkan.

Alltså började jag ljuga.

Jag började påstå att jag hade tillgång till häst i Hälsingland, där vi hade en stuga. Och resultatet lät inte vänta på sig. Flera hästtjejer visade intresse!

Jag njöt av mina framgångar hos tjejerna – fast egentligen njöt jag nog minst lika mycket av den avundsjuka jag kände från mina killkompisar – och lyckades ganska länge slingra mig undan att följa med till Svedens gård för att rida.

Men – så kom avslöjandet. Vi var ett tiotal personer som bestämt att vi skulle ha ”hö-lade-fest” på en gård strax utanför Falun. Festen avlöpte bra ända till en av tjejerna sa:

- Här finns ju hästar. Ska vi inte gå dit?

Nej, det är ingen bra idé. Hästen är folkilsken.

Det trodde inte tjejerna på. De såg till att vi alla följde med, och väl på plats var avslöjandet ett faktum. Efter den natten var det ingen i det sällskapet som trodde att jag någonsin suttit på en häst…

Traumat har väl delvis fallit glömska, men min rädsla för hästar har suttit i… ända till den 7 juni förra året. På eftermiddagen denna dag landade vi kajakerna på Lökholmens östra strand. Sedan vi slagit upp tälten och tillagat vår måltid hördes plötsligt ett vilt gnäggande, och tre hästar galopperade i full fart rakt mot oss. Jag blev livrädd och slängde mig in i tältet, men hästarna tvärstannade och stod sedan och glodde nyfiket. Ett par blev mycket närgångna och klev nästan in till mig i tältet.

Där och då bestämde jag mig: Jag ska vara först framme och klappa en av hästarna.

Vad kan jag säga? Jag lyckades. Den lycka jag kände då var STÖRRE än när jag erövrade hästtjejernas tycke.

Finns det några hästtjejer på Utsidan? Njut av dessa bilder i så fall.

Postat 2009-03-08 13:05 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar