När jag på morgonen - redan klockan halv 6 - stapplade ut genom tältöppningen skvätte det vatten om fötterna redan i absiden, men utanför möttes jag av en helt fantastisk morgon. Allt som var blött - och det var en del - hängdes ut på torkning.
Ett morgondopp bland isflaken hanns också med.
Medan vi åt vår frukost och började packa ihop märkte jag att molnigheten så sakteliga ökade. Det kändes viktigt att komma iväg snabbt. Om det någon enda dag under denna vandring "måste" vara vackert väder så var det idag. Vi skulle ju fram till och ner i Gorsavagge.
Vi lämnar sjön 1050 bakom oss
Precis som tidigare turer i området gick vi först till sjöns (1050) nordligaste spets och tog därifrån en rakt östlig kurs för att så småningom fångas upp av de små sjöar som finns strax väster om Boazocohkka (1300). Dessa vatten följde vi sedan till kanten av Gorsavagge.
Någon av de små sjöarna väster om Boazocohkka
Vi gick över en hel del snö - det brukar oftast finnas gott om den varan i detta område - men till skillnad mot tidigare så sinkade den oss snarare än hjälpte oss. Den var ovanligt murken och vi sjönk genom snön med jämna mellanrum.
Molnen byggs upp i riktning Gorsavagge
Till sist kom vi ändå fram - och Anders tystnade. Vi hade tur. Även om molnen började bulla upp sig ordentligt så var det fri sikt i hela dalgången och tidvis lyste solen.
Gorsavaggestugan syns (?) nere till vänster.
Efter att ha suttit på kanten och njutit en stund började vi sänka oss de 400 höjdmetrarna ner mot Gorsavaggestugan. Här i nordsluttningen var snön av något bättre beskaffenhet, och den hjälpte oss ganska mycket i några branta partier.
När man sänkt sig ett hundratal meter öppnar sig utsikten även västerut.
Marken är annars lite lurig här. Trots att man siktar mot nordost, ner mot stugan, så tvingar underlaget oss kraftigt åt nordväst på grund av en del stup och branta sluttningar.
Vadet var ovanligt vattenrikt, men innebar inga större problem förutom de märkligt hala stenarna. Ingen annan stans har jag stött på så hala stenar som här.
Vi hade märkt att det hade gått åt lite mer gas än förväntat och jag hade planerat att baka bröd till kvällen. Därför bestämde vi oss för att stanna vid stugan ett tag, betala dagavgift, och passa på att baka där. Nu fanns inte stugvärden på plats, men vi gjorde som vi tänkt.
Jag var onekligen lite spänd på vad som skulle möta mig när jag öppnade dörren...
Jodå. Den satt där. Kartan med Frippes fall utmärkt. (Skulle någon läsare undra vad jag skriver om så finns - en lång - förklaring i detta blogginlägg - bland annat. http://www.utsidan.se/blogs/majjens/index.htm?tag=33 )
Gorsavagge har en förmåga att överraska. Den visar upp så olika skepnader beroende från vilket håll man betraktar den. Den här gången överraskade den på ett annat sätt. Jag tror inte att jag överdriver - i varje fall inte mycket - om jag påstår att vi såg nästan 1000 (tusen) renar i dalgången. Kanske inte samtidigt, men under hela vår nerfärd i vaggen och under hela promenaden in i de västra delarna så såg vi nya, stora hjordar.
Dessutom hade jag den magiska turen (tack Anders, det var du som hade blicken) att få se ytterligare en jaktfalk. Dessutom såg vi två ringtrastar och två storlommar.
En annan fördel med Gorsavagge är den tydliga skyltningen.
Vi vadade jokken från Guoblavagge och slog läger några höjdmeter senare.
Precis när vi krupit in i tältet började det regna. I samband med att vi tog vår lilla kvällshutt tackade Anders mig för att jag tagit med honom till den här dalgången.
Positioneringen gäller vår ungefärliga tältplats.
