Hur blev det så här - en ny vintertur?

Eftersom jag är bosatt i södra Skåne har det alltid varit förknippat med blandade känslor att fantisera om fjällresa med skidor, pulka och tält. Faktiskt dröjde det tills jag (med god marginal) blivit 55+ innan jag och min kompis Anders gav oss iväg den första gången. Fram tills dess hade det varit en årlig återkommande mental dragkamp mellan vinteräventyrets lockelse och den skånska vårens behagfullhet. Våren, med sjungande lärkor och grönskande fält, hade dittills alltid avgått med segern. Några av mina känslor inför snön och kylan skrev jag för övrigt ner i ett blogginlägg 2009, med titeln Kärleken till snö

Så åkte vi iväg drygt ett år därefter. Det var exotiskt och fascinerande. Resan följdes av fler. Och nu tycks det vara dags igen.

Men den mentala processen är fördenskull inte över. Nu i januari känns väl beslutet logiskt, men det kommer säkert kännas väldigt konstigt att i mitten av mars stiga på tåget mot norr. Då har dagarna i Skåne blivit längre och mycket varmare, flyttfåglarna kommer i långa banor och lärkorna sjunger för full hals. Och jag vet att jag måste försumma allt detta eftersom det går åt många timmar och dagar för att planera och packa för skidresan.

Jag anser att i år var det helt klart Anders fel. Han tog mig inte på allvar när vi träffades före jul och pratade framtidsplaner. Jag sa väldigt tydligt att den senaste vinterresan - i mars förra året - inte var någon succé. Att jag inte var färdig med att bearbeta den mentalt. Att jag behövde tänka på något annat än vinterresa den här våren.

Bilden: Dagen före stormen. Anders på väg mot en renvaktarstuga. Allting är stort, vitt och öde.

För jag minns fortfarande hur det var då. Vi hade ju haft så stora och stolta planer. Vi skulle skida runt hela Kebnekaisemassivet och kanske rentav ge oss upp en bit på berget. Jag hade inköpt ett nytt tält (i backspegeln: tack, gode Gud) och vi skulle njuta av sköna lägerplatser. Men hur blev det? En inledning av färden med tö, 400-500 höjdmeters utmattande stigning under en dag, kilovis med klabbsnö under stighudarna, och därefter STORMEN. Fyra dygn av ylande och vrålande storm som höll oss kvar i tältet och tvingade oss till nästan total overksamhet. Det finns beskrivet i en artikel på Utsidan här

Därefter var beslutet om återtåg oundvikligt, nästan samma väg som vi kommit. Och, jovisst, det blev några fina dagar på slutet. Men inte alls som den tur vi hade tänkt oss. Och när vi kom hem ville jag noga tänka igenom vissa saker. Till exempel om det i framtiden skulle vara värt att offra flera veckor av den skånska våren när risken fanns att tö, regn och blåsväder kunde spoliera alla äventyr i vinterfjällen.

Men nu måste jag ha blivit manipulerad. Av Anders, naturligtvis. Så det är alltså dags igen, vi har bestämt att vi ska åka. Men inga 500 höjdmeter under dag 1 eller 2. Och betydligt mänskligare terräng, så vi kan hasa iväg i avslappnat tempo. För vi är ju inga skidåkare, egentligen. Nästan enda gångerna vi har snö under skidorna är ju när vi är i Lappland.

Men en märklig sak inträffade när jag letade reda på min excel-fil med packningslistorna i datorn. Jag öppnade filen och började läsa. Och då kände jag något oväntat och samtidigt väldigt välbekant: jag längtar upp till vinterfjällen!

Stigen på fjället - en dikt

Det blir inte så mycket skrivet i denna blogg nuförtiden. Men jag hoppas att det så småningom ska bli bättre. Jag skriver istället på det manus som förhoppningsvis ska bli en bok om Präststigen, och jag lovar att det tar tid. I somras besökte jag den igen, och någon form av lägesrapport har jag tänkt att skriva framöver. Det blev en hel del fynd, flera nya insikter och viss revidering av gamla. Det är är rätt så omfattande, så det behövs verkligen en bok!

Men en dikt nu ska det bli. Titeln kanske leder tankarna till just Präststigen men det behöver inte vara den. Det kan vara en helt annan stig.

Stigen på fjället

Ibland undrar jag hur det kom sig
     att jag hamnade på denna väg
där fjäll och hed och äng tycks tala
     – och mitt inre svarar

Det är många som har gått här före mig,
     somliga för hundra år sedan, ja, mer
men detta är min egen färd
     och de som kommer efter mig har sin

Under några korta ögonblick kan vi mötas,
kanske vandra med varandra
                              en bit av vägen,
byta några ord, lyssna – och förstå

Sedan färdas vi på nytt och vidare,
                    var och en på sin egen resa

Och så undrar jag igen
      hur det kom sig att jag leddes hit,
att jag hamnade på denna väg
där fjäll och hed och äng tycks tala
      – och mitt inre svarar