Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Vandring i Vombs fure

På grund av mycket jobb och annat har det inte blivit så mycket uteliv som jag velat i oktober. Kvällarna har blivit mörka också, och man hinner knappt komma hem på dagarna innan det är totalsvart. Men nu skulle jag ut igen, var det tänkt.

På fredagskvällen träffade jag en god vän, och vi åt supé, såg på filmer från Himalaya (dit måste vi nångång) och kastade fram planer om nästa års fjälläventyr. Himalaya får vänta ett tag till, vi har forfarande mycket kvar av svenska fjällen.

Nåväl, kvällen hann bli sen annan jag kom iväg till min övernattningsplats i Vombs fure, som är ett skogsparti med blandskog i östra delen av Lunds kommun.  Bilens (ja, jag åkte faktiskt bil dit) termometer visade -1 grad när jag kom fram, och klockan hade hunnit bli över 24.

Tältet kom upp i skenet från min pannlampa med lysdioder (jag saknar verkligen de ljusa fjällnätterna i norr). Det var helt vindstilla, och av djurlivet hördes bara överflygande gäss och ett och annat skrän från gråhägrarna.

Skulle bli intressant att se om min nya sovsäck Marmot Arrayo skulle klara temperaturen. Den är märkt med -1 °C, så bättre läge kunde jag ju inte få. Sovsäcken höll värmen i Sarek i somras, men när det var som kallast hade jag kompisar på båda sidor, så det var ju aldrig någon fara.

Och det fungerade bra. Det var bara de sista två timmarna som jag började känna mig lite småfrusen. Mitt gamla underlag från början av 1970-talet av hård cellplast  fungerar alltid lika pålitligt också. Det var en dyr lyxartikel då när renskinnens era började ta slut.

 

Jag gick en timmes promenad i skogen och lyssnade på fågellivet för att få upp värmen. Skogen är nu höstlik och färggrann. Det blir ju för det mesta inte särskilt långvarig snö härnere, så man får glädja sig över de långa höstarna istället. 

 

Därefter packade jag ihop tältet och tog bilen en kilometer för att komma till en plats med utsikt över sydöstra Vombsjön. Sjön var delvis täckt av dimma som höll på att lätta, och med tubkikaren såg jag storskrakar och andra änder som rastade i sjön. Höstens två första sjöorrar låg där också.

Men jag blev kall igen av att stå stilla, så nu blev det en joggingtur fullt påpälsad. Varm och behaglig gjorde jag i ordning min frukost på en sten. Här hörde jag fler fåglar, och det drog meståg förbi med talgoxe, blåmes, stjärtmes, entita, svartmes och tofsmes. Även talltita finns i skogen men det är den skogsmes som är svårast att hitta. Några kilometer bort har vi Krankesjön som härbärgerar skäggmes och pungmes. Det betyder att i kommunen häckar alla svenska mesarter utom lappmes.

Vid min frukostplats upptäckte jag en tall med flera bohål av större hackspett (se fotot). Uppenbarligen är det höghus som gäller! Hål nr två nerifrån är inget riktigt bohål, men övriga leder in till håligheter.

Jag lämnade furet och besökte först Krankesjön och sedan Vombsjöns nordvästra ände. Jag gick omkring på stubbåkern och vid strandkanten, för jag hade hört att någon hade sett en snösparv i området. Till slut hittade jag den, hoppande omkring på stenarna vid stranden. Det var en hane i vinterdräkt, som fotot visar. Vanligtvis ser jag dessa fåglar på nivåer över 1200 meter i svenska fjällen. Då har de sommardräkt och ser ganska annorlunda ut, mer svart-vita.

Detta möte var en fin påminnelse om de trakter som förhoppningvis både jag och den vackra fågeln kommer att återvända till nästa år. 

 

 

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2008-11-03 07:56   brigas
Alltid undrat var snösparvarna är resten av året:vi ser dem ju bara på vårvintern.
 
2008-11-03 18:55   Håkan Friberg
Härlig text. Det är trevligt att få läsa vad andra tar sig för när längtan ut tar överhanden.
 
2008-11-03 21:52   fowwe
Hm, jag underar vad Utsidans datorer har för sig. Denna "artikel" har jag skrivit i min blogg. Hur kom den hit? Nåja jag försöker åtgärda...
Nu har den fått hjälp att hamna rätt av Utsidans support!
 
2008-11-05 11:18   Thomas Traneving
Vilken vacker bild. Så fin han är där han sitter och väntar.....
 
2008-11-25 18:07   Islusen
Fin promenad och fina bilder!
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.