På grund av mycket jobb och annat har det inte blivit så mycket uteliv som jag velat i oktober. Kvällarna har blivit mörka också, och man hinner knappt komma hem på dagarna innan det är totalsvart. Men nu skulle jag ut igen, var det tänkt.

På fredagskvällen träffade jag en god vän, och vi åt supé, såg på filmer från Himalaya (dit måste vi nångång) och kastade fram planer om nästa års fjälläventyr. Himalaya får vänta ett tag till, vi har forfarande mycket kvar av svenska fjällen.

Nåväl, kvällen hann bli sen annan jag kom iväg till min övernattningsplats i Vombs fure, som är ett skogsparti med blandskog i östra delen av Lunds kommun.  Bilens (ja, jag åkte faktiskt bil dit) termometer visade -1 grad när jag kom fram, och klockan hade hunnit bli över 24.

Tältet kom upp i skenet från min pannlampa med lysdioder (jag saknar verkligen de ljusa fjällnätterna i norr). Det var helt vindstilla, och av djurlivet hördes bara överflygande gäss och ett och annat skrän från gråhägrarna.

Skulle bli intressant att se om min nya sovsäck Marmot Arrayo skulle klara temperaturen. Den är märkt med -1 °C, så bättre läge kunde jag ju inte få. Sovsäcken höll värmen i Sarek i somras, men när det var som kallast hade jag kompisar på båda sidor, så det var ju aldrig någon fara.

Och det fungerade bra. Det var bara de sista två timmarna som jag började känna mig lite småfrusen. Mitt gamla underlag från början av 1970-talet av hård cellplast  fungerar alltid lika pålitligt också. Det var en dyr lyxartikel då när renskinnens era började ta slut.

Jag gick en timmes promenad i skogen och lyssnade på fågellivet för att få upp värmen. Skogen är nu höstlik och färggrann. Det blir ju för det mesta inte särskilt långvarig snö härnere, så man får glädja sig över de långa höstarna istället. 

Därefter packade jag ihop tältet och tog bilen en kilometer för att komma till en plats med utsikt över sydöstra Vombsjön. Sjön var delvis täckt av dimma som höll på att lätta, och med tubkikaren såg jag storskrakar och andra änder som rastade i sjön. Höstens två första sjöorrar låg där också.

Men jag blev kall igen av att stå stilla, så nu blev det en joggingtur fullt påpälsad. Varm och behaglig gjorde jag i ordning min frukost på en sten. Här hörde jag fler fåglar, och det drog meståg förbi med talgoxe, blåmes, stjärtmes, entita, svartmes och tofsmes. Även talltita finns i skogen men det är den skogsmes som är svårast att hitta. Några kilometer bort har vi Krankesjön som härbärgerar skäggmes och pungmes. Det betyder att i kommunen häckar alla svenska mesarter utom lappmes.

Vid min frukostplats upptäckte jag en tall med flera bohål av större hackspett (se fotot). Uppenbarligen är det höghus som gäller! Hål nr två nerifrån är inget riktigt bohål, men övriga leder in till håligheter.

Jag lämnade furet och besökte först Krankesjön och sedan Vombsjöns nordvästra ände. Jag gick omkring på stubbåkern och vid strandkanten, för jag hade hört att någon hade sett en snösparv i området. Till slut hittade jag den, hoppande omkring på stenarna vid stranden. Det var en hane i vinterdräkt, som fotot visar. Vanligtvis ser jag dessa fåglar på nivåer över 1200 meter i svenska fjällen. Då har de sommardräkt och ser ganska annorlunda ut, mer svart-vita.

Detta möte var en fin påminnelse om de trakter som förhoppningvis både jag och den vackra fågeln kommer att återvända till nästa år.