Denna lilla berättelse är skriven i efterhand, alltsammans inträffade tisdagen den 7 oktober i år.

Det finns ett område i Lunds kommun kallat Örtofta södra sockerbruksdammar. Detta område består, som man förstå av namnet, av ett antal dammar, dit processvatten från sockerbruket i Örtofta pumpas. Vattnet är brunt och tjockt, och det luktar inte gott. Runt om dammarna finns stora områden med fuktig eller torkad lera, och det växer gott om höga örter på dessa områden. Vissa partier är extremt sanka, och om man är oförsiktig kan man sjunka ner ända till midjan i tjock gyttjig massa. I mina svåra stunder föreställer jag mig hur jag i mitt sökande efter intressanta fåglar plötsligt försvinner ner hel och hållen i denna bottenlösa lerighet.

Nu är nog risken inte så stor, trots allt. Jag har inte sjunkit ner mer än att ett ben försvann och fick lirkas upp igen. Och det finns vägar att gå på som omger områdena av dammar och lermarker. Här är fina områden för flyttfåglar, särskilt på hösten då man hittar bland annat vadare, änder och tättingar. Hit kommer de arktiska snäpporna och rastar, och här går man för att finna rödstrupig piplärka, blåhake och dubbelbeckasin. Egentligen kan vad som helst i fågelväg dyka ner här.

I börja på oktober så hade man funnit en tuvsnäppa som gick omkring i en flock med kärrsnäppor. Snäpporna trivdes i de grunda vattensamlingarna som säkert innehöll allehanda smaskiga smådjur. Denna dag hade jag tid att ge mig ut med kikare och kamera, och min förhoppning var att se och fotografera den rara tuvsnäppan (som ju inte häckar i Sverige utan har kommit långväga ifrån).

Jag träffade en annan fågelskådare som hade hittat fågeln före mig, så det var inte alls svårt den här gången. Jag fick mina foton, och med min ganska enkla utrystning blev det rätt hyfsade bilder. Som alltid var upplevelsen av själva omgivningen inte så kul, men vädret var bra. Jag försöker alltid att bortse från att jag går på industrimark när jag är där. Gör mitt bästa att se det som natur, vilket det ju också är.

Glad över den framgångrika utflykten tog jag en promenad utefter en av dammarna, där det några gånger denna höst hade setts blåhake. Denna fågel, som ju inte är ovanlig i fjällens vide- och björkregioner är svår att hitta när den sträcker. Jag hade varit där flera gånger tidigare under hösten och inte sett den.

Denna gång prasslade det så lustigt bland de täta örterna vid dammkanten. En fågel hoppade omkring där. Det var inte en blåhake, utan något större, ungefär som en stare. Den verkade inte kunna eller vilja flyga, utan försökte hålla sig undan enbart genom att hoppa från växt till växt och på så sätt gömma sig för mig. Jag trodde att den var skadad och ville inte plåga den i onödan genom att förfölja den. Men jag ville veta vad det var. Konstigt nog kunde jag inte se att det var en stare eller annat vanligt, och detta gjorde mig lite arg på mig själv. Jag beslöt att ta några foton på den skulkande fågeln, och jag sträckte ner min kamera mot den och fick några bilder. Hemma skulle jag säkert kunna verifiera vad det var.

När jag kom hem fick jag annat att tänka på och jag glömde att titta på mina foton. De låg i kameran i en hel månad innan jag fick in dem i datorn. Och när jag såg dem blev jag helt förvånad. Jag kunde nämligen inte säga vad det var för fågel på bilderna!

Ett par duktiga fågelskådare kontaktades och fick se dem. De kunde heller inte säga vad det var. Fotona sändes vidare till en ringmärkningsstation. Samma sak där!

Idag står saken på samma fläck. Ytterligare några första klassens skådare har tittat på fotona, och det närmaste vi har kommit är att det kan vara en taltrast, en ungfågel. Men den har i så fall ett mycket ovanligt utseende för att vara taltrast, och det är inte säkert att en taltrast kan uppvisa alla de karaktärer som denna fågel har. Men ingen har hittills kommit på vad det annars skulle vara, det finns nämligen ingen annan svensk fågelart som möjligen skulle kunna se ut så här.

Ibland får man som fågelskådare konstatera att en fågel inte går att bestämma säkert. Vanligtvis gäller det fåglar som man ser hastigt i naturen eller bara har dåliga foton på. Men denna fågel är tydligt dokumenterad, och det går ändå inte!

Ärendet är inte avslutat, fler experter kommer att kontaktas. Och kanske någon av Utsidans läsare kommer med det förlösande svaret. Men kanske får man till slut nöja sig med att inte veta säkert. En märklig och minnesvärd händelse var det i alla fall.

 (En önskan: Låt det inte bli någon längre diskussion här på Utsidan om fågeln, kontakta hellre mig personligen så ger jag min epostadress. Eventuella korta kommentarer är som vanligt helt OK här.)