Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

En tvivelaktig naturupplevelse och en okänd bekantskap

Denna lilla berättelse är skriven i efterhand, alltsammans inträffade tisdagen den 7 oktober i år.

Det finns ett område i Lunds kommun kallat Örtofta södra sockerbruksdammar. Detta område består, som man förstå av namnet, av ett antal dammar, dit processvatten från sockerbruket i Örtofta pumpas. Vattnet är brunt och tjockt, och det luktar inte gott. Runt om dammarna finns stora områden med fuktig eller torkad lera, och det växer gott om höga örter på dessa områden. Vissa partier är extremt sanka, och om man är oförsiktig kan man sjunka ner ända till midjan i tjock gyttjig massa. I mina svåra stunder föreställer jag mig hur jag i mitt sökande efter intressanta fåglar plötsligt försvinner ner hel och hållen i denna bottenlösa lerighet.

Nu är nog risken inte så stor, trots allt. Jag har inte sjunkit ner mer än att ett ben försvann och fick lirkas upp igen. Och det finns vägar att gå på som omger områdena av dammar och lermarker. Här är fina områden för flyttfåglar, särskilt på hösten då man hittar bland annat vadare, änder och tättingar. Hit kommer de arktiska snäpporna och rastar, och här går man för att finna rödstrupig piplärka, blåhake och dubbelbeckasin. Egentligen kan vad som helst i fågelväg dyka ner här.

Tuvsnäppa

I börja på oktober så hade man funnit en tuvsnäppa som gick omkring i en flock med kärrsnäppor. Snäpporna trivdes i de grunda vattensamlingarna som säkert innehöll allehanda smaskiga smådjur. Denna dag hade jag tid att ge mig ut med kikare och kamera, och min förhoppning var att se och fotografera den rara tuvsnäppan (som ju inte häckar i Sverige utan har kommit långväga ifrån).

Jag träffade en annan fågelskådare som hade hittat fågeln före mig, så det var inte alls svårt den här gången. Jag fick mina foton, och med min ganska enkla utrystning blev det rätt hyfsade bilder. Som alltid var upplevelsen av själva omgivningen inte så kul, men vädret var bra. Jag försöker alltid att bortse från att jag går på industrimark när jag är där. Gör mitt bästa att se det som natur, vilket det ju också är.

 Tuvsnäppa

Glad över den framgångrika utflykten tog jag en promenad utefter en av dammarna, där det några gånger denna höst hade setts blåhake. Denna fågel, som ju inte är ovanlig i fjällens vide- och björkregioner är svår att hitta när den sträcker. Jag hade varit där flera gånger tidigare under hösten och inte sett den.

Okänd fågel (trast)

Denna gång prasslade det så lustigt bland de täta örterna vid dammkanten. En fågel hoppade omkring där. Det var inte en blåhake, utan något större, ungefär som en stare. Den verkade inte kunna eller vilja flyga, utan försökte hålla sig undan enbart genom att hoppa från växt till växt och på så sätt gömma sig för mig. Jag trodde att den var skadad och ville inte plåga den i onödan genom att förfölja den. Men jag ville veta vad det var. Konstigt nog kunde jag inte se att det var en stare eller annat vanligt, och detta gjorde mig lite arg på mig själv. Jag beslöt att ta några foton på den skulkande fågeln, och jag sträckte ner min kamera mot den och fick några bilder. Hemma skulle jag säkert kunna verifiera vad det var.

När jag kom hem fick jag annat att tänka på och jag glömde att titta på mina foton. De låg i kameran i en hel månad innan jag fick in dem i datorn. Och när jag såg dem blev jag helt förvånad. Jag kunde nämligen inte säga vad det var för fågel på bilderna!

Okänd fågel (trast)

Ett par duktiga fågelskådare kontaktades och fick se dem. De kunde heller inte säga vad det var. Fotona sändes vidare till en ringmärkningsstation. Samma sak där!

Idag står saken på samma fläck. Ytterligare några första klassens skådare har tittat på fotona, och det närmaste vi har kommit är att det kan vara en taltrast, en ungfågel. Men den har i så fall ett mycket ovanligt utseende för att vara taltrast, och det är inte säkert att en taltrast kan uppvisa alla de karaktärer som denna fågel har. Men ingen har hittills kommit på vad det annars skulle vara, det finns nämligen ingen annan svensk fågelart som möjligen skulle kunna se ut så här.

Okänd fågel (trast)

Ibland får man som fågelskådare konstatera att en fågel inte går att bestämma säkert. Vanligtvis gäller det fåglar som man ser hastigt i naturen eller bara har dåliga foton på. Men denna fågel är tydligt dokumenterad, och det går ändå inte!

Ärendet är inte avslutat, fler experter kommer att kontaktas. Och kanske någon av Utsidans läsare kommer med det förlösande svaret. Men kanske får man till slut nöja sig med att inte veta säkert. En märklig och minnesvärd händelse var det i alla fall.

 (En önskan: Låt det inte bli någon längre diskussion här på Utsidan om fågeln, kontakta hellre mig personligen så ger jag min epostadress. Eventuella korta kommentarer är som vanligt helt OK här.) 

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2008-12-02 17:55   päeng
Spännande....... Hoppas vi får reda på svaret.
Pär
 
2008-12-02 22:45   Öhrnell
Oavsett vad den lilla bruna pippin är av för art, så tycker jag att du hade fått till magiskt vackra bilder på den rara tuvsnäppan. Tack för att du delar med dig.
 
2008-12-07 21:01   Islusen
Vilka jättefina bilder på snäppan! Undrar om den andra pippin kan vara en korsning av något slag...?
 
2008-12-07 22:18   fowwe
Nu har ytterligare en fågelexpert granskat fotona på den mystiska. Och hans bestämda uppfattning är - taltrast. Visserligen är den väldigt konstig. T ex ovanligt klen näbb, ovanligt enfärgad och väldigt medfaren/skadad fjäderdräkt. Dessutom är den blöt efter att ha varit i vattnet. Intressant och lärorikt för mig själv. Även vanliga fåglar kan se ovanliga ut. Och när man ser något konstigt så är det oftast något vanligt. Men inte alltid (just nu vallfärdar många av oss till en ismås i Skåne).
 
2009-08-07 14:31   gustaf.
Det ser ut som någon trast. Hoppas du får reda på den
 
2009-08-07 14:39   fowwe
Ja, det var en taltrast!
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.