Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Bitterljuva vårkänslor

Denna vinter tog tidigt vårt land, och även Skåne, i ett järngrepp. Detta fick mig att på allvar bestämma mig för att vistas ute i snön. Och med tanke på att vintrarna härnere under lång tid inte har börjat på allvar förrän i mitten av januari såg det bra ut för några äventyr på skidor.

Alltså, ner i källaren och fram med Tegsnäsarna. Ut i snön, med siktet inställt mot horisonten. Tjohopp!

Foto: I början av januari såg det fortfarande lovande ut.

Och mer därtill: planer gjordes upp att träna tältliv och pulkadragning på de snöiga skånska fjällhedarna. Som en förberedelse för en skidtur i fjällen i mars.

Det var så det såg ut vid den tiden, ja. Sedan kom mildväder och regn strax efter nyår. Och så har det fortsatt sedan dess, avlöst av vissa dagar av frost. Men ingen mera snö.

Nu är så gott som all snö borta från fälten och det börjar se grönt ut på gräsmattorna. När solen kommer fram värmer den så skönt. Någon enstaka tofsvipa har anlänt, och när som helst kommer lärkan. Det känns plötsligt väldigt avlägset med en skidtur i Lappland. Vinter, du har svikit mig!

Foto: Det tänker väl inte bli vår? Redan? (För att ta denna vårblid var jag tvungen att först ta mig igenom ett lundensiskt buskage som var lika svårforcerat som snåren i Sarek.)

Men jag tänker inte ge upp. Alla jag känner (utom den gode vännen Anders som ska med på turen) tycker att jag tappat förståndet eftersom jag är den ende i bekantskapskretsen som har deppat ju varmare det blivit och ju mer snö som försvunnit från landskapet.

En gång läste jag en artikel av någon som hävdade att man väljer landsända att bo i Sverige efter den typ av friluftsmänniska man är. Och man måste bestämma sig. Den som exempelvis vill bo i Norrland måste vara s k vintermänniska. Annars funkar det inte. För sommaren däruppe är ju bara en slags ljuvlig parentes mellan vinterperioderna. På samma sätt kan en vintermänniska inte bo i södra halvan av Sverige. Det funkar inte heller, han eller hon kommer att förtvina inombords.

Men hur går det då för dem som vill vara vintermänniska halva året och sommarmänniska den andra halvan? För det är detta jag håller på att bli, jag som på grund av min sydliga uppehållsplats har upplevt för få och för korta vintrar för att fatta vem jag egentligen är. Det är nog resorna upp till Lappland i juni som tydligt har visat mig att snö och is ger möjligheter till fantastiska naturupplevelser.

Alltså: snömannen inom mig vill komma ut och få en chans att materialisera sig. Åtminstone ena halvan av året. Så vart ska jag ta vägen? Finns det något sätt att komma ur denna personlighetsklyvning? För att inte tala om dilemmat att inte veta i vilken landsända jag borde bosätta mig i.

 

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2011-02-08 14:19   brigas
Gör som flyttfåglarna,fast lite tvärtom
 
2011-02-08 15:50   peter1969
Du är välkommen hit upp till snön, isen, mörkret och kylan!
Jag är inte egennyttig.......
 
2011-02-08 18:28   annakari
Jag gruvar redan för att vintern snart är slut och då kan man oftast åka skidor till 1 maj här. Men jag upplever samma känsla när sommaren går mot sitt slut. Varje årstid har sin tjusning.
 
2011-02-08 18:56   äventyrssugen
Det finns ett fegt mitten också. Då får man bådadera....eller ingetdera.
 
2011-02-08 19:51   päeng
Välkommen till Gästrikland, här har vi oftast både riktiga vintrar och riktiga somrar!
 
2011-02-09 07:19   Thomas Traneving
Som skånetös vet jag precis vad du menar!!!
Men allt har fördelar o nackdelar.
Saknar 'närheten till allt' jätte mycket ibland!!
Speciellt på våren kommer mitt Skåne-sug-o-behov starkt =)
/H
 
2011-02-09 10:20   fowwe
Tack för uppmuntran och goda råd. Ja, tänk om det gick att göra som flyttfåglarna, välja uppehållsort efter årstid och längtan. Men man kanske får acceptera både glädjen över det man har och saknaden efter det man just för tillfället inte har. Men jag tycker det skulle vara mycket roligt att tillbringa mer tid i Norrland, och inte bara på sommaren. Det ska jag sikta på!
 
2011-02-12 19:10   seobserver
Höje å i diket?
Vi hade lite vitt i morse men mejan tog det mesta, i Ystadtrakten.
Hann med några skidvarv innan snön smalt, men mer är lovat!
 
Svar 2011-02-12 21:27   fowwe
Skidsnö i Ystad? Så ojämlikt! Men det där med mer snö låter ju bra. Jag kommer snart ha nya skidor att testa.
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Fjälledarens tips: Så packar du lätt och når längre

Ibland får man ut mer av naturupplevelser när man tar ut svängarna. Fjälledaren Oskar berättar hur han hittar en större frihetskänsla utomhus.