Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Friska ögon - måste testas!

Dagen före julafton råkade jag ut för en olyckshändelse. Jag råkade i peta mig själv i högra ögat med fingret. Det skedde i ren brist på koncentration. Kanske kliade det, jag minns inte.

Nu är det ju så med ögon att blir det en rispa i hornhinnan (och det blev det) så kommer infektioner lika säkert som spam i inkorgen. Så efter två dagar såg jag ingenting. Efter flera sjukhusbesök, och efter att ha stoppat ett antal olika salvor och droppar i ögat, har jag börjat se igen. Och nu - den 2 januari - kände jag mig redo för uteliv.

Jag tog bussen till Södra Sandby som ligger ungefär en mil från Lund. Därifrån tänkte jag gå hem. Först tog jag vägen utefter Sularpsbäcken där jag hoppades att se strömstare som ibland övervintrar. Men det var mycket is i bäcken, och ingen strömstare syntes till. Ett par andra flanörer hade heller inte lyckats se någon. Så den kanske har dragit ännu längre söderut. Jag gick vidare och bäcken blev allt mer fattig på vatten.

Men en nötväcka lyckades fastna i kameran. Ofint nog vände den bara bakdelen mot mig.

Det ligger mycket snö kvar i naturen fortfarande, och jag pulsade vidare utefter bäcken. Sedan ut på ett fält där rådjuren letade efter ätbart genom att gräva i snön. Djuren har det svårt sådana här hårda vintrar, jag tror att många av dem omkommer av svält. Även harar och vissa fåglar letar föda under snön. 

På fotot ovan ser man rådjurens vita bakdel. Dovhjortar, vars honor (hindar) inte är mycket större än rådjur, har också en del vitt i baken, men dessutom en ganska lång, mörk svans som syns tydligt mot det vita.   

Eftersom jag inte var i allra bästa form undvek jag den konsekventa snöpulsning jag annars brukar göra vid sådana här promenader - man kommer nämligen in på de roligaste områdena om man tar de obekväma vägarna. Så det blevpromenad en sträcka på bilvägen mellan Sandby och Rögle istället.

Därefter vek jag in på den lilla vägen mot Hardeberga, berguvarnas hem. Några berguvar kunde jag inte se. Jag hade bara handkikare med mig, och det krävs tubkikare om man ska lyckas. Men en hare kom skuttande i min väg, och den fick jag ett par foton av.

Klockan hade blivit nästan tre och jag hade varit ute i tre och en halv timmar. Ögat kändes bra, men det hade runnit mycket hela tiden. Nu fick jag väldigt kall motvind och då rann det ännu mer. Händerna blev också snabbt nerkylda, och de extra skalvantarna blev till stor nytta.

Fotot ovan: Vindkraftverket vid Hardeberga. Detta solitära verk har vi vant oss vid att se, det stör inte alltför mycket just här. Men det planeras en formlig explosion av liknande kraftverk i landet. Hur många sådana klarar vi att ha i landskapsbilden - och hur många klarar fåglarna?

Utsikten ner mot Lund var fin, och snön på fältet hade blivit hård av vinden. Som en vindpinad fjällhed, ungefär. Det gick ganska lätt att gå där. Jag var hemma just som solen var på väg att dala ner bakom horisonten.

Kul att kunna vara ute igen!

 

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2011-01-02 23:33   Thomas Traneving
Vilken otur med ögat! Hoppas det e helt läkt snart. Kul med bilder 'himma ifrån' /H
 
2011-01-03 13:12   äventyrssugen
Kall motvind brukar inte vara bra för ögonen så se upp. Kul att du fick se lite djur på din runda. Harar ser jag väldigt sällan även om spåren finns överallt i skogen så här års. Strömstarar tycker jag däremot att jag brukar se ibland men har inte tänkt på om det är vissa år. Lite förvånad att de inte skulle stanna kvar i södra Sverige ens?
 
2011-01-03 23:43   fowwe
Ögat blir bättre, tack! Så det känns hoppfullt. Och strömstarar finns det säkert här och var i södra Sverige just nu, men kanske inte i just denna bäck. Den är ganska liten.
 
2011-01-04 10:47   dHANScan
Bra att dina ögon är bra igen, det ses ju tydligen av de saker du hittade på din premiärpromenad!
Där är ju annars fina stenar i bäcken till strömstaren på din bild men kanske blir den också för stressad av folk över bron till att den vill stanna i längre tid
Gott danskt nyttår
 
2011-01-04 19:28   Wolf25
Gillar verkligen fotot på haren
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.