Om fåglar i Sarek och ett försenat oväder (2)

Del 2: 2 - 4 juli (i år)

Det var halvmulet men uppehållsväder när jag gick och lade mig på kvällen. Klockan halv 4 ringde mobilen och väckte mig. Dags att stiga upp och förbereda sig för fågelinventering. Men det smattrade på tältduken. Regn!

Det här var inte bra. Visserligen kan man göra inventering ändå. Att gå runt de 10-11 km som det innebär är fullt möjligt. Men man ser inte alla de fåglar som finns lika bra som vid uppehållsväder. Jag beslöt att sova någon timme till och hoppas att regnet upphörde.

Klockan fem regnade det fortfarande, men kanske inte lika mycket. Jag beslöt att genomföra inventeringen. Några minuter efter 6 var jag på plats och började följa de linjer som man ska gå. En stor kvadrat, 2x2 kilometer ska promeneras, så spikrakt som möjligt. Jag iklädde mig regnkläder och fyllde min lilla 100-gramsryggsäck med färdkost och extrakläder. Kikaren hade jag med mig men kameran avstod jag ifrån med tanke på vädret. Det visade sig vara ett klokt beslut.

Det var mest ljungpipare och ängspiplärkor i farten. Samt en och annan stenskvätta och fjällripa. I Sierggavágge lyfte en havsörn. Timmarna gick, jag observerade och antecknade. Högsta punkten på rutten låg på ca 1150 meter över havet.

Klockan 11 hade jag bara en åttondel av rutten kvar. Då slog vädret om, från dåligt till ännu sämre. Med ens blev vinden kraftig, regnet värre och dimman kom som en iskall och våt filt. Sikten blev nästan noll och alla fåglar tystnade och försvann. Utom en tuff fjällripa som satt på en sten och spanade på mig. Jag hade 1½ km till tältet och med hjälp av GPS:en tog jag mig dit så fort jag kunde. Det kändes väldigt skönt att kunna rädda sig in där. Jag smorde kråset med en andra frukost.

Foto: När det är skitväder utanför är man tacksam för ett skyddande tält. Trots att det inte var några stormstyrkor så var blåsten så hård att jag var  orolig för om tältet skulle hålla. Men sysselsättning hade jag. Kunde lägga lite mer tid på maten. Skriva anteckningar, studera kartan och läsa medhavd litteratur. Det är sällan jag upplever en tillvaro där saker tillåts ta den den tid det skulle. Jag behövde nog detta. 

Dagen gick och någon avmattning i (o)vädret märktes inte. Det blåste, regnade och var dimmigt. Så fort jag gick ut ur tältet möttes jag av regnet som kom parallellt med marken. Man blev blöt på nolltid. Att fortsätta mina vandringar högre upp på Låvdak verkade meningslöst. Det var för mycket snö dit jag hade tänkt mig, och dimman hindrade all utsikt. Kallt var det också. Mina förhoppningar inskränktes till att blåsten och regnet skulle göra uppehåll så länge att jag skulle kunna packa ihop mina saker och ta mig ner till lägre höjd. Och då kunna bli av med dimman.

Men kvällen kom och ingen förändring märktes. Regnet gjorde inte en minuts uppehåll. Jag somnade och sov nog ganska bra under natten trots tältdukens smällande. Frös visserligen en del, för dimman verkade ha krupit in i dunsovsäcken. Den kändes inte lika varm som förut.

Klockan 6 på morgonen vaknade jag. Det fladdrade i tältduken, men regnet hade upphört. Utanför tältet var dimman lika tjock som förut. Allt kändes småfuktigt, men i stort sett var detta en glädjande utveckling.

Jag beslöt att det var tid att ge mig av. Laddad med en hastig, men rejäl frukost packade jag ihop mina grejor. Tältet var mycket vått, men det var inget att göra något åt.

Foto: Dimman omger tältet. Kallt och fuktigt.

Jag var kall i kroppen, men räknade med att bli varm under den första kilometern. Tog på mig nästan alla lager kläder jag hade. Men det fanns en annan detalj som var mer svårlöst: var skulle jag vada Sierggajåhkå? Under inventeringsdagen var det massor av vatten överallt, och om jåkken var högre än då jag vadade senast skulle jag kanske inte komma över. Och därmed bli tvingad att följa den uppströms flera kilometer, kanske en halv mil.

Jag gjorde en kompromiss och siktade med GPS:en drygt en kilometer uppströms mitt förra vadställe (således knappt 1½ km uppströms sammanflödet). Det tog en dryg timme att ta mig dit och under tiden kom jag under dimman som låg på mellan 800 och 900 meter över hela landskapet.

Det visade sig vara ett bra vadställe. Jokken var extra bred där och delade upp sig i flera grenar så att det bildades ett tiotal buskbevuxna öar. Blåsten och duggregnet gjorde visserligen att vadningsproceduren blev ovanligt kall, men väl i vattnet gick det som mest upp till knäna utan att vara särskilt stark ström. Efter påklädning kunde jag fortsätta tillbaka mot 3PM (Treparksmötet), samma väg som jag kommit två dagar tidigare. Det kom duggregn från och till, men i stort sett kunde jag vandra utan svårighet och utan att bli våt.

Jag passerade nordsångarstället igen, och man tänker ju alltid att det ska kunna bli en repris på extraordinära fågelupplevelser man en gång haft. Men i fågelskådartillvaron sker sällan sådana repriser. För övrigt hade den där björken knappt ens slagit ut.

Terasserna var lika trevliga att vandra på som på vägen upp. En kungsörn tog en sväng över nejden, kanske var den intresserad av de stora renflockar som gick på slätten. En strömstare pilade förbi i en jokkravin.

Foto: Det var många renar på nordvästra sidan av Gisuris. Som en boskapshjord på prärien.

Foto: På väg till Treparksmötet mötte jag denna vita ren.

Vädret blev allt bättre och jag strosade fram till stigen mot Treparksmötet. Denna stig gillar jag skarpt, särskilt när man går åt andra hållet. Man går då en bit på en liten ås mellan de två stora vattendragen Sjnjuvtjudisjåhkå och Spjiehtjavjåhkå. Den första har grumligt vatten eftersom den avvattnar glaciärer, medan den andra endast innehåller smältvatten och därmed är klar.

Jag kände att det vore bra med lite torkning av kläder och prylar så jag gick till Kisurisstugan igen. Värdparet verkade förvånade över att se mig där igen. De förhörde sig om min erfarenheter uppe på fjället och hur fågelinventeringen gått. På kvällen var det mycket fint väder och jag gick vidare mot Akkastugorna. Tanken var att ta båten till Ritsem nästa förmiddag kl. 11.40.

Foto: Kvällsvandringen på Padjelantaleden var en vilsam och njutbar upplevelse. Jag gick långsamt och tog foton. Den här björken hade slagit ut. I bakgrunden Áhkká.

Ungefär halvvägs mellan Kisuris- och Akkastugorna finns ett rastställe vid en bäck som kallas Jåkkjåkken. Där finns både ett par bord och toaletter. Om man vill kan man bada i bäcken, men den detaljen hade jag redan klarat av vid stugan. Här slog jag upp mitt tält.

På morgonen sjöng fåglarna och det var soligt men fortfarande en aning fuktigt och morgonkallt. Jag satte mig och åt frukost. Då hörde jag det! Skarpa pip bland björkarna. Ett läte jag hade inspelat på mobilen och som jag tränat på när jag satt inregnad uppe på Låvdak. Nordsångarens lockläte! Det höll på i ett par minuter, tystnade men fortsatte flera minuter igen. Sedan var den borta. Jag försökte få syn på den men den var svårsedd i det täta lövverket. Men jag var helt säker att det var en sådan.

(Sedan är det ju så med sällsynta fåglar att man ibland måste skriva en rapport till en särskild granskningskommitté som tar ställning till om observationen kan godkännas för vetenskapliga ändamål. Det har jag gjort. Vi får väl se hur det går, det är ju inte säkert att ett lockläte duger som enda bestämningskaraktär.)

Nöjd och ganska omskakad över min upptäckt fortsatte jag till Akkastugorna. Pratade men stund med stugvärdarna och åt efterlängtad frukost i Kristinas café vid Änonjálmme.

Foto: Áhkká, speglande sig i sjön. Fotot taget från båten.

På båten slog jag mig i slang med Per, en lokförare från Stockholm som åkt upp från Gällivare med bil för att njuta av naturen. Vi åt lunch tillsammans i Ritsem och jag åkte med i hans bil tillbaka till Gällivare där han skulle köra ett tåg på eftermiddagen. Kul med trevliga människor man möter på de mest oväntade sätt.