Sarek 20 juni – 1 juli 2010. Dag 11 och 12.

Dag 11. I Áhkkás närhet

Det regnade en aning när vi vaknade upp på denna fantastiska lägerplats där vi hade det väldiga Áhkká i nordväst, Kebnekaisemassivet långt i nordost, Niják i väster och Sarekmassivet i söder. Anders tyckte att detta var en av de vackraste platserna han sett i hela Sarek. 

Fotot visar utsikten mot Áhkká från tältöppningen. Sjön är Suottasjjávrre.

I augusti förra året passerade jag inte så långt härifrån på den vandring jag gjorde då. På Nijákskájdde träffade jag en ung man från Tyskland. Han hade haft stora planer och startat från Akkastugorna för att gå långt in i Norge. Men hans fötter strejkade och han tvingades slå läger vid Niják. Där hade han varit i ett par dagar och verkade inte alltför ledsen för det. Han var överväldigad av detta landskap.

Stenriket

Till frukost blev det nygräddat bröd och te, därefter en extra slummer medan regnet hemtrevligt knattrade på tältduken. Vissa stunder avtog det, och under ett av dessa tillfällen passade vi på att packa ihop och bege oss iväg.

Enligt vår färdidé – som vi improviserat fram föregående dag – skulle vi nu gå öster om Suottasjjávrre och den sjö som har höjdbeteckningen 906. Därefter in i öppningen öster om Várdojávrre. Det var med viss förväntan vi såg fram emot dagens etapp. Ryktet om att det kunde finnas skärsnäppa, en vadare vi aldrig lyckats se i svenska fjällen, gjorde oss upplivade.

Juni verkar annars inte vara en bra månad för denna fågel. Visserligen hade jag tyckt att jag dagen innan hade hört dess läte helt kort, men jag fick aldrig syn på den och kan ha misstagit mig.

Det var inga problem att passera vattendraget mellan sjöar 906 och 914. Vad jag minns rann vattnet genom ett stort område med stenblock, det var bara att gå på blocken.

Vi kom in på sluttningen söder om Várdojávrre. Sjöns norra strand verkar bra för fågelliv, och vid dess östra ände finns både sanka gräsmarker och sandbankar. Men det låg is kvar på stora delar av sjön och fågellivet just för tillfället var fattigt.

Däremot fanns det gott om sten. I själva verket alldeles enorma mängder. Och ju närmare sjökanten på sydöstra sidan desto värre. Således precis vid vår färdväg. Vi valde därför väg högre upp Várdotjåhkkås östra del för att undvika de värsta blockfälten. På ett ställe fick vi ta oss förbi ett besvärligt ställe med kantiga stenar som var flera meter höga.

Den som vill gå här bör hellre välja den norra sidan av sjön. Det finns visserligen stora mängder sten precis vid den östra delen (dvs vid sjöns utlopp) men sedan minskar det. Om man håller en god bit från stranden vid öständen bör man kunna slippa det värsta.

Vi lunchade nära sjöns sydände. Vädret var inte så illa, nästan varmt, så vi somnade en liten stund när vi hade ätit. Anders är en mästare på att somna snabbt precis när som helst, och han har inspirerat också mig att öva upp den konsten.

Labyrinten

Det väntade mer stenighet. Först hade vi tänkt gå söder om både Várdojávrre och Boavtjesjávrre, men blockfälten var ändlösa. Dessutom hägrade sankmarker norr om den senare sjön (utritade på fjällkartan). Och sankmarker kan innebära fina fågelupptäckter.

Vi tog oss därför fram precis väster om Várdojávrre. Terrängen visade sig bestå av stora stenblock, med vattendrag och småsjöar överallt (betydligt fler än vad som är utritade på kartan). Det hela kändes som en labyrint i något gammalt datorspel, där man dels måste gå och hoppa från det ena blocket till det andra, dels måste undvika att gå in sig i labyrinten och tvingas till långa omvägar tillbaka. På följande foto har jag just påbörjat labyrintpassagen. Sluttningen i bakgrunden tillhör Áhkká.

Vi lyckades ganska bra och nådde gräsmarkerna där vi svalkade oss med ett bad i en inbjudande bäck. Bäcken visade sig dessvärre vara full av iskallt smälvatten från ett snöfält.

Fågelmarker - eller?

Under vandringen på de kilometerlånga sankmarkerna undrade vi var skärsnäpporna höll till. Vi såg en del andra vadare - exempelvis brushane och simsnäppa - men dem vi hoppades på syntes inte till.

På fjällkartan ser man att sankområdet är genomkorsat av glaciärbäckar. Snösmältningen var i full gång när vi var där, men vi hade inga problem att leta upp ställen där vi ganska enkelt kunde vada över utan att ta av oss kängorna. Fotot nedan visar sankängarna och Várdojávrre. De mindre sjöarna i den steniga "labyrinten" kan anas längst till höger, bakom sanket. De snötäckta bergen i bakgrunden ligger på andra sidan Suorvajávrre, mellan Vakkotavare och Suorva.

Vi satte kurs på den öppning som finns mellan Rákkasoalgge och punkt 1145. Under dagen hade vi glatt oss åt både fjällripa och sjungande snösparvar, och i denna höga och karga fjälldal sjöng ytterligare några snösparvar.

För den som vill ha ett alternativ går det bra att välja uppgången norr om, alltså den som går mellan Rákkasoalgge och topp 1208. Detta innebär en högre väg och inledningsvis en krävande stigning. Vi undvek det vägvalet eftersom området vid denna tid var täckt av snöfält.

Kvällsutsikt

Klockan hade hunnit bli närmare halv tio på kvällen och vi slog upp tältet strax efter att vi passerat sjö 964. Denna plats var en "gräddhylla" på ca 940 meters höjd, med underbar utsikt mot Niják, Gisuris och ner mot Sjnjuvtjudisjåhkå. (För övrigt är min personliga teori om det krångliga namnet Sjnjuvtjudisjåhkå att någon har hittat på det enbart för att skilja ut vilka som kan uttala samiska ord och vilka som bara låtsas att de kan).

Vår lägerplats hade mer än enbart en tjusig utsikt. Genom den mjuka gräsmarken rann flera underbara små bäckar med friskt, kallt vatten. Vi drack ofta, det var svårt att låta bli. Man blev törstig bara av att titta på vattnet.

Och så hade vi en ringtrast i grannskapet som sjöng för oss, man hörde den om man lyssnade noga.

Kartan visar vår färdväg denna dag. Tillryggalagd sträcka: ca 15 km.

Dag 12. Utmed Västtopparna

Morgonen var solig men vinden kall. Anders tyckte att jag skulle skriva i dagboken: "En solig morgon som övergick i en bister nordanvind." Därefter försvann han ner i sin varma sovsäck igen. Under tiden såg jag en havsörn som kretsflög över det väldiga lågområdet nedanför mig. Ett par vandrare syntes också, på väg in i Sarek. De var de första människor vi sett sedan vi lämnade Skierffe tio dagar tidigare.

Snart var det dags att gå den sista dagsetappen på denna tur. Efter drygt 1½ vecka i fjällvärlden kändes det lite vemodigt att behöva lämna alltsammans bakom sig. Därför gällde det att ta in så många intryck som möjligt.

Samtidigt sätts en del andra mentala mekanismer igång när slutet av en tur närmar sig. Jag börjar tänka på alla bekvämligheter som finns därhemma, på att slippa gå milavis i ansträngande terräng, och så vidare. (Däremot tänker jag sällan på mat nuförtiden eftersom jag är ganska nöjd med den mat som vi lagar i naturen.) Så slutet av en tur präglas för mig av ambivalens och motstridiga tankar.

Dessutom vet jag att efter en eller två veckor därhemma så kommer jag vilja upp till fjällen igen.

Första delmålet var sjön Sjnjuvtjudisjávrre. Vi höll höjd så gott det gick utmed Rákkasoalgges sluttning, sedan gick det något nerför mot östsidan av sjön. Rákkásjåhkå var ovanligt stor på grund av snösmältningen men ändå möjlig att vada över utan att ta av sig kängorna.

På sluttningen utmed västtopparna öster om sjön kan man följa en tydlig stig som letar sig fram genom terrängen. Här finns gott om raviner som man måste gå ner i och sedan uppför. Öster om sjöns nordände finns bra tältplatser. Följande foto är taget från just nordänden, med Gisuris i bakgrunden. 

När man passerat sjön dröjer det inte länge förrän man har lämnat åsynen av Sarek bakom sig och istället ser ner mot Áhkájávrre. Det är ett väldigt panorama som breder ut sig. Men det är med blandade känslor man ser på det. Nu var det lågt vattenstånd och sjöns stränder lyste vita. En påminnelse om att hela vattensystemet är reglerat.

Stigen

Promenaden utmed Áhkkás västsida är vacker och kan rekommenderas - från det här hållet. Från andra hållet (alltså från Akkastugorna och in mot Sarek) är det rejäla uppförsbackar vid grusplatåerna på nordvästsidan av Áhkká. De flesta vandrare går därför via Treparksmötet, en väg som visserligen är längre men lättare att hitta och mindre jobbig.

Om man ändå tänker sig att gå in mot Sarek utmed Áhkká börjar stigen vid Padjelantaleden nästan 2 km efter bron över Vuojaädno. Stigskiljet är tydligt och kommer några hundra meter efter den bro som är utritad på fjällkartan vid glaciärjokkarna från västra Áhkká (i verkligheten är det flera små broar). Följande karta visar stigens ungefärliga sträckning:

I litteratur beskrivs ett annat stigskilje som kommer redan ca en halv km efter bron över Vuojaädno. Detta skilje lär vara lätt att missa, och det stämmer säkert för jag har letat efter det noga och inte kunnat finna det. Möjligen har denna stig slutat användas och en ny stig trampats upp.

När man vikit av från Padjelantaleden på (den nya) stigen ska man sikta långt till vänster på den första platån. På följande foto har jag markerat den stig som - såvitt jag vet - går närmast Áhkkás sluttning.

På nästa foto ser man stigen i förstoring och man ser dessutom att det kommer en annan stig från höger som också fungerar.

Det är faktiskt lätt att komma för långt till höger, eftersom stigar trampats upp åt ett par olika håll vid ett myrområde strax efter man har lämnat Padjelantaleden. Man ser inte att man ska vika av till vänster mitt på myren utan man fortsätter lätt rakt fram. Nu gör inte det så mycket, det går bra att komma upp på kullarna på det sättet också, även om man hamnar mer till höger. 

Sista kvällen i tält

Därmed var det inte så mycket kvar av vår vandring. Vi badade i en av jokkarna och gick vidare mot Akkastugorna. Vid den s k Badbäcken ungefär 300 meter före stugorna finns en lägerplats som vi beslöt oss för att använda. Även om jag inte har något emot att tälta vid en stuga kändes det bäst att avsluta denna vandring med boende i den fria naturen. Nästa dag återstod bara båtturen på morgonen och sedan busstur till Gällivare.

Att denna busstur skulle visa sig vara ett äventyr i sig är en annan historia. Bussen blev nämligen fast bakom en annan buss som gått sönder och vi blev nog mer än 4 timmar försenade till Gällivare.

Dagens etapp: ca 15 km.

Total förflyttning (inkl. inventering) Sitoälvsbron - Änonjálmme: ca 160 km.

Samtliga foton utom nr 5 samt de två sista är tagna av Anders Gudmundsson. 

Sarek 20 juni – 1 juli 2010. Dag 9 och 10.

Dag 9. Den andra dagens inventering

Vi vaknade halv sju på morgonen och kunde konstatera att natten varit blåsig och kall men dessbättre utan vare sig snö eller regn. Det fanns hopp. Vi åt dock frukosten väl förskansade inne i tältet.

Så packade vi ihop vårt läger och begav oss till vadställe B som vi funnit igår (se föregående blogginlägg). På vägen dit såg vi en trevlig ringtrast som var ganska oskygg och letade mat på marken samt en havsörn som enligt ruggningsmönstret på vingarna var samma exemplar som igår.

Utsikten söderut mot Ähparmassivet och glaciären Ruopsokjiegna var fascinerande trots det stora avståndet, mer än en mil (se nedanstående foto).

Såvitt vi kunde bedöma var vattennivån i Guhkesvákkjåhkå normal men dock något lägre än när vi inspekterade den igår. Vinden var mycket tamare så omklädningsceremonin var definitvt uthärdlig. Vadstället fungerade fint. Det är fyllt av stora stenar som ligger ganska tätt, och man får sätta ner fötterna på bottnen mellan dem. Strömmen var påtaglig men inte direkt besvärlig. Stavar behövdes för att kunna gå stadigt på den ojämna bottnen.

Här är ett foto som jag tog senare på dagen uppifrån Skanábákte som visar de båda vadställena i översikt och detalj.

Sedan kunde fågelinventeringen fortsätta. Vi skulle upp i den ravin där Tjievrajågåsj rinner men innan dess tog vi lunch och fick till och med uppleva att solen kom fram och värmde. Det här artade sig bra.

Upp på Skanábákte

Ravinen var väldigt trevlig och jokken bildade små vackra fall. Åter kunde vi konstatera att dessa fågelinventeringar lett oss till en plats dit vi inte själva hade kommit på tanken att gå.

Sedan följde vi linjerna upp i massivet och därefter söderut igen. Vid Skanábáktes brantaste del gjorde vi stopp och bara gladde oss över den fina utsikten. På andra sidan Guhkesvákkjåhkå reste sig Sarekmassivet med Nordtoppen som spännande blickfång. Trots att det just då var ganska molnigt uppe bland topparna var det en imponerande vy.

Däremot vågade vi inte ta oss nerför stupet. En annan fågelskådare, "bergsgeten" Hans Christensen från Danmark, hade ett tidigare år tagit sig uppför denna brant. Detta verkade våghalsigt nog, men nerför skulle vara rena gissningsleken. Vi gick tillbaka för att gå nerför i ravinen igen och fortsätta nere i dalen. Det var inget dåligt beslut, för vi såg både en fjällripa och en kungsörn på återvägen.

Sista delen av inventeringen, nedanför branten, gick i fint väder och var rena njutningen. Vi hittade stenfalkar, ringtrastar och ringtrastarnas ungar.

När inventeringen var klar gick vi utmed Guhkesvákkjåhkås vackra strand tillbaka till ryggsäckarna och passerade då en rävlya med ett stort antal ingångar. Det låg mycket benrester utanför på marken, och en av de vuxna rävarna höll oss noga under uppsikt en bit bort.

Nordtoppen i midnattsljus

Vi beslöt att tälta precis invid vårt vadställe med utsikt upp mot Sareks Nordtopp som på fotot nedan är den högsta, något vassa toppen, med en snödriva ovanpå.

Kvällen blev klar och fin och solen sjönk sakta ner mot horisonten i norr. Efter kvällsmiddagen satt vi utanför tältet resten av kvällen, småpratade ibland men mest bara njöt av panoramat omkring oss. Inget lyxhotell i världen kan enligt min åsikt erbjuda något liknande.

Stillheten var total så när som på vattnets diskreta brusande. Vi hade inte sett någon annan människa efter att vi lämnade Skierffe och det ingav en nästan overklig känsla av avskildhet.

Vi har lagt märke till att det är inte alla fjällvandrare som bryr sig om kvällarna. De dyker in i tältet redan vid sextiden på kvällen och syns sedan inte till förrän på morgonen. Själva sitter vi gärna utanför tältet ända tills det blir mörkt, om inte vädret är för dåligt.

Denna kväll skulle inte bli mörk överhuvudtaget, så vi väntade inte ända tills midnattssolen stod som lägst (omkring klockan ett) men det var nog inte långt ifrån. Hur morgondagens planer skulle se ut hade vi inte riktigt bestämt. Vi hade ett par dagar på oss innan det var dags att vända ut ur Sarek. Den utgång vi tänkt oss var Suorva, via en sväng upp mot sjön Oarjep Tjievrajávrre och därefter åt sydöst genom Vuosskelvágge.

Förflyttningen av lägret: 3 km. Inventeringsrundan: Ca 14 km.

Dag 10. Ändrade planer

På morgonen resonerade vi om hur finalen av vår vandrning skulle se ut. Det första beslutet gällde eventuell topptur.

Visst var åsynen av Nordtoppen lockande, den hade vi väldigt gärna velat bestiga. Men det där snöfältet uppe på toppen såg ju inte bra ut. Den sista biten såg ut att - i bästa fall - innebära ordentlig snöpulsning. I sämsta fall skulle snöfältet inte ens kunna gå att forcera, snökanten såg faktiskt skarp och inte helt ofarlig ut. Vi beslöt att avstå, och tyckte att vi redan förra året blivit mätta på snöpulsande för lång tid framöver (detta skrev jag om i blogginlägg förra hösten).

Nästa beslut gällde vilken väg vi skulle välja ut ur Sarek. Eftersom vi hade gott om tid kom vi fram till att avstå den korta vägen, den mot Suorva. Istället kände vi för att gå in mot slätten Gássaláhko som vi tidigare aldrig besökt. Sedan skulle vi ta oss söder om och sedan väster om Áhkká ner till Änonjálme. Den ändrade färdvägen gjorde oss upprymda, Suorva hade egentligen inte glatt någon av oss.

Mot Gássaláhko

Den fina morgonen hade förändrats till en molnig förmiddag med sporadiskt duggregn. Vi bröt upp från vårt läger och gav oss iväg utmed östra sidan av Guhkesvákkjåhkå.

Det senaste dygnet hade vi alltså befunnit oss i Stora Sjöfallets Nationalpark. Med vår alldeles färska och nybeslutade färdplan skulle de närmaste dagarna innebära ett ständigt kryssande mellan Stora Sjöfallet och Sarek. Det hade vi inget emot.

På fotot ovan är jag på väg utmed jokken och på fotot under briljerar Anders med ett porträtt av en flygande fjällabb. Men det låg både idogt arbete och en smula tur bakom den bilden!

Vandringen utefter jokken på den östra sidan är trevlig, mycket vacker och inte alls svår. På den västra sidan är det mer videsnår utefter stranden som hindrar framfarten. 

Något vi tyckte var märkligt i hela detta område är de väldiga, ofta fyrkantiga, stenblock som finns överallt. De ligger liksom utkastade på marken men man får ändå ett intryck av att någon planerat det hela. Dessa stenblock blir fler när man närmar sig Gássaláhko som är alldeles full av dem.

Vi korsade Guhkesvákkjåhkå en halv km före sjön Oarjep Tjievrajávrre, precis där jokken har en stor krök på fjällkartan. Det var inget riktigt vad, jokken är bred här och rinner genom ett stort fält av halvstora stenar som vi klev på. Jokken lär även kunna vadas på grusbankar precis söder om sjön. Ja, den kan nog vadas lite överallt här eftersom vattenmängden inte är lika stor som någon kilometer längre ner.

Strax efter vadet tyckte jag att jag på långt avstånd hörde lärksång och blev förstås eld och lågor. Man hoppas ju alltid på berglärka. Jag gav mig efter den undflyende fågeln men kunde efter en halv kilometers promenad konstatera att det var en av dessa eviga lappsparvar. De kan ju låta lite hur som helst när de är på det humöret.

Ödslighet i storförpackning

Så var vi då på det otroligt karga och steniga Gássaláhko. Denna slätt är inte helt enkel att orientera på eftersom den är full av mindre raviner och genomkorsad av vattendrag och sjöar i alla storlekar. Om det blir dimma kan man säkert irra omkring hur länge som helst i denna labyrint.

Vi höll oss därför på lite höjd när vi passerade på norra sidan av Lulep Gássavárásj och sedan Alep Gássavárásj där vi slog läger på kvällen med utsikt ner mot sjön Suottasjjávrre. Här är landskapet inte alls lika kargt.

Efter kvällsmaten tog vi en promenad ner till sjön och beskådade fågellivet. Här fanns änder, lommar och vadare i ganska riklig mängd. Kvällen var vacker och vi satt som vanligt utanför tältet och avslutade dagen med en kopp te medan bergen och molnen glödde i midnattssolens ljus.

Dagens etapp: Ca 11 km.

Foton nr 5, 6, 7, 8, 9 och 11 tagna av Anders Gudmundsson.