Till att börja med vill jag göra en slags deklaration: när det kommer till uteaktiviteter är jag en ambivalent person. Det är förvisso ett faktum att jag har en stark motivation att ge mig ut. Men det är inte hela sanningen, för samtidigt har jag höga trösklar att ta mig över. Så nu är det sagt.

I Skåne har våren den senaste tiden exploderat på ett sådant sätt att vi hastigt övergått från kylig vårvinter till sommarvärme. På bara några dagar har de kala buskarna och träden fått en ljusgrön försommardräkt. Fåglarna strömmar in i landet och det sjunger och rör sig överallt. Allt detta är i sig efterlängtat och härligt. Men jag måste dessvärre erkänna att detta är en svår tid för mig.

Jag ska försöka förklara. Förhoppningsvis kommer ni som läser detta att förstå vad jag menar. Förhoppningsvis kommer dessutom några att känna igen sig. Men i värsta fall är jag helt ensam med min upplevelse, och då kommer jag väl att bli betraktad som ganska underlig. Vi får se!

Någon gång under hösten anpassar jag mig till den sjunkande temperaturen och bereder mig på att det ibland känns ganska tufft att ge mig ut i naturen för att vandra, skåda fågel och göra en och annan övernattning. Jag tror de allra flesta friluftsmänniskor upplever det på samma sätt, hösten och vintern innebär en slags omställning på grund av det bistrare klimatet. Och vi anpassar oss, med viss svårighet. Sedan kommer snön och med den nya utmaningar och ny lust till uteliv. Om man bor i en landsända med snö vill säga. För vissa vintrar väntar jag förgäves på att lundabygden ska få så mycket snö att det ens är lönt att gå ner i källaren och hämta upp skidorna.

Men ut i naturen vill jag, och de mentala trösklar som finns upplever jag inte alls som särskilt konstiga. För det är ju kallt, och det krävs en viss ansträngning att ge sig ut i mulet och blåsigt väder eller sova i vindskydd i minusgrader. Och det är väldigt få som gör det. Naturen är väldigt folktom och man möter bara de verkliga entusiasterna, allt från familjer på sjöarnas skridskoisar till muntra pensionärer på skogsvandring. När jag är ute vid denna tid träffar jag nästan aldrig på någon jag känner, om jag inte i förväg har avtalat tid för möte någonstans.

Efter en lång - och ofta mörk - skånevinter så kommer äntligen våren. Eller snarare vårvintern. En av mina goda vänner heter John och är både fågelskådare och norrlänning. Han tycker att våren i Skåne är väldigt utdragen. Det är varken riktig vinter eller riktig vår härnere, säger han och syftar på tiden mars - april. Två månader som ofta är en karg, blåsig och kylig väntan på att träden ska slå ut och solen ska värma.

Men värmen kommer ju ändå till slut, så som det gjort nu. Och det är då som jag blir som mest ambivalent. För konstigt nog finns mina mentala trösklar kvar, det där egendomliga motståndet mot att stiga upp tidigt, ta fram kikare och kamera, brygga kaffe och bre smörgåsar. Och inte minst att skapa tid i almanackan så att det verkligen finns en ledig halvdag att åka ut på. Det är alldeles för lätt att vakna för sent, äta frukost i långsamt tempo och nöja sig med att läsa en bok eller bara sitta på balkongen. Saken är ju den att jag vill ju ut, lite längre än bara till min balkong.

En annan egendomlig sak är att jag genomgår en slags identitetskris när våren och sommaren kommer. På vintern är det lätt att se sig som friluftsmänniska eftersom det mestadels är dessa som övervinner motståndet och ger sig ut. Men när den första riktiga vårvärmen kommer då är alla utomhus. Även de mest ihärdiga innesittarna tar sig ut och befolkar gatukaféer, utepubar och parker. Plötsligt är vi en hel nation av "friluftsmänniskor"! Och jag själv försvinner i denna flod av uteliv och våndas över mina mentala trösklar. Hur jag ska kunna ta mig ut den närmaste veckan? Hinner och orkar jag med tanke på allt annat som jag vill och behöver göra?

Och när jag väl kommer ut blir jag omsprungen av joggare som har fått nytänd motionsglöd, förbikörd av motorcyklister som ska campa och husbilsägare som ska ställa upp sin boning i "vildmarken". För att inte tala om alla som har picknick eller dricker öl i parkerna. Och utegourméer som trängs på gräsmattorna med sina grillar och delikatesser.

Förstå mig rätt: jag har inget direkt emot detta. Även om dessa saker inte innebär friluftsliv i egentlig mening så är det ju bra i största allmänhet att vistas utomhus om det så bara är på sin egen gräsmatta. Det som förundrar mig är den plötsliga statusförändring jag själv har genomgått, även i mina egna ögon. Alltså från en (relativt) beslutsam friluftsmänniska till en färglös medelmåtta som flyr stadens gatuträngsel och snabbt tar mig till lägenheten på Linero. Och där drar jag mig till och med för att dricka kaffet på balkongen!

Trots denna förändring av min självbild tror jag inte att det är jag själv som har förändrats. Snarast är det årstiden och de yttre förhållandena. Och det jag upplever är mina tafatta försök att anpassa mig till dessa förändringar. På vintern har jag både de mentala och de klimatmässiga trösklarna att komma över. När jag väl övervinner dem åstadkoms en väldig drivkraft som för mig ut på långa äventyr.

När sedan våren kommer sjunker de de yttre trösklarna, och det blir plötsligt mycket mer bekvämt att ta sig ut. Men de mentala trösklarna finns kvar, och jag är plågsamt medveten om att det är just dessa som hindrar mig. Och innan jag vet ordet av så är det måndag igen med tidigt upp till jobbet. Så har en hel helg passerat utan att jag kom ut i naturen ordentligt. För det var ju det jag ville, egentligen. 

Till sist ska sägas att när jag väl kommer ut i den vackra vårnaturen så skingras snabbt dessa märkliga tankar. Men jag misstänker att nästa morgon väntar de på mig igen.