Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Vintertur genom Sarek (dag 6-7)

Dagens etapp, från vår lägerplats invid Ráhpaädno och upp på den höga platån Ijvvárláhko, skulle innebära en uppförsbacke på mer än 300 höjdmeter. Vi var beredda på detta, men inte på en repris av töväder. Men vädret kan man som bekant ha åsikter om men inte göra så mycket åt. Så det var bara att anträda färden och försöka göra det bästa av den.

Vi tog oss fram genom björkskogen och höll oss ganska nära Gådokvágge, på den sydöstra sidan. Gådokjåhkå rinner i en brant ravin som blir allt djupare ju längre upp man kommer. Det gällde att inte komma för nära ravinen utan hålla sig på den flacka delen för att få en så behaglig åkning som möjligt. Och för att inte riskera laviner i de branta partierna.

Foto: Vi har just lämnat lägerplatsen och är på väg mot Gådokjåhkås frusna strömfåra för att forsätta på östra sidan av dess ravin (Gådokvágge).

Som vanligt när det gäller sluttningar så arbetar man sig uppför och nedför små kullar hela tiden. I bästa fall kan man åka mellan kullarna, och vi försökte göra detta efter bästa förmåga. Lugnt och stadigt arbetade vi oss uppför, någon brådska hade vi inte. Det räckte med att komma upp på platån och hitta tältplats någonstans i mitten av den.

Foto: Vi har kommit upp minst 150 höjdmeter och björkskogen har glesnat. Den nordvästra sluttningen av Vájggántjåhkkå är flack och bra att ta sig uppför. Ganska fri från kullar och ingen risk för laviner. Snön fortsätter att falla och temperaturen är strax under noll grader. Än så länge är sikten relativt god. Det skulle så småningom bli sämre.

Man blir varm av att skida uppför. Trots vind och snöfall så frös vi inte. Jag åkte i endast fleecetröjan som ventilerade bra. Jag var barhuvad och märkte inte att snön samlade sig till en boll i håret och frös fast där!

Så mycket vitt har jag aldrig tidigare sett

Hela tiden vi skidade uppför hade vi ett intensivt vitt töcken framför oss. På grund av detta töcken och visst snöfall såg vi inte mycket. Vissa stunder kunde vi bakom oss se konturerna av Lulep Spádnek, men för det mesta doldes berget. Till vänster om oss hade vi Vájggántjåhkkå, men även detta berg doldes i dis, och bara den allra närmaste delen av sluttningen söderut kunde skönjas.

Fotot ovan förmedlar det intryck vi har under skidåkningen vid de tillfällen solljuset bryter igenom snötöcknet. Horisontlinjer och berg kan anas men är ofta helt osynliga.

Men solen övergav oss inte helt. Den fanns framför oss som en lysande fläck i molnhavet. Eftersom vi efterhand skulle ha nästan rakt sydlig kurs blev den vår kompass. Om vi åkte strax till vänster om solen skulle vi komma rätt.

Foto: Med solskivan som kompass tar vi oss söderut på slätten. Det är intensivt vitt åt vilket håll man än tittar: framåt, bakåt, åt sidorna, uppåt, nedåt. Inget annat än vitt. Som att åka inuti en jättelik mjölpåse.

En förtrollande värld

Det var en säregen upplevelse att ta sig fram i denna fullkomligt vita miljö. Ögonen hade inga normala referenspunkter och man fick en känsla av overklighet. Upplevelsen två dagar tidigare - på Pielaslätten - hade gett associationer om en annan planet. Men upplevelsen denna dag på Ijvvárláhkå påminde snarast om en annan verklighet där normala lagar inte längre gäller. Jag har aldrig varit med om något liknande. Och jag njöt av alltihop, och detsamma gjorde Anders. Vi var förtrollade.

Så småningom kände vi att vi behövde lunch. Vi letade efter en svacka eller ett klippblock som kunde erbjuda lä för vinden, men det fanns inget sådant. Vi försökte med några stenblock en bit bort men upptäckte dels att vi missbedömde avståndet till dem, dels att de inte erbjöd något skydd för vinden när vi väl kom fram till  dem.  Så vi grävde en grop istället. Den fungerade mycket bra och det kändes hyfsat varmt att sitta där. Men jacka och vantar behövdes.

Foto: Vår lilla rastgrop där vi smälter vatten och lagar soppa. 

Efter lunchen reste vi oss och genast kände vi hur varmt och skönt vi haft det nere i vår lilla grop. Men vi hade vinden i ryggen i fortsättningen och att hålla värmen var inga problem när man väl kom igång igen. En underbar åkning i pudersnön. Vi fortsatte söderut tills GPS:en visade att vi var ungefär mitt på slätten. Där gjorde vi lägerplats och grävde ner oss. Fortfarande var allt omkring oss vitt och vi såg inte något av de omgivande bergen.

På morgonen nästa dag hade vinden lagt sig. Sikten hade ökat, men det hade inte hunnit bli helt klart. Pårtebergen låg i ett vitt töcken. Ja, allt var klätt i vitt. Det syntes inga träd, inga stenblock, inga branta klippor. En helt vit värld.

Foto: Morgon igen! Sikten har under förmiddagen ökat och man ser bland annat Skájdetjåhkkå torna upp sig bakom tältet till höger.

Foto: Dagens etapp går i lugnt tempo och vi har en mycket fin dag uppe på Ijvvárláhkå.

Foto: Vi rastar på den underbara slätten. Solljuset är skarpt men Anders solglasögon har gått sönder några dagar tidigare och han måste klara sig utan dem.

Foto: Jag åker söderut och pulkan åstadkommer ett spår som påminner om spåret efter en berusad snok (om det finns sådana). Anders har förskjutit perspektivet med sitt objektiv och kameran ljuger förstås. Jag åker alltid spikrakt, tro inte något annat ;-).

Att ta sig ner från slätten

När vi hemma före turen planerade vår färdplan var det helt klart att vi skulle ta vägen just över Ijvvárláhkå. En anledning var att vi räknade med att spara minst en dag jämfört med att ta vägen över Aktse. Och dagarna var dyrbara. Vi hade planerat in avresa från Kvikkjokk med bussen den 5/4 kl 05.30. Nästa buss skulle inte gå förrän den 10/4. Vi ville ha marginal.

Men hur skulle vi ta oss vidare från Ijvvárláhkå? En tanke vi var inne på var att först ta oss till Pårek och därefter på något sätt till Kvikkjokk. Men terrängen på den s k Pårekstigen ner till Kungsleden minns jag som stenig och småkuperad. Jag har gått den åtskilliga gånger på sommaren men inte prövat den på vintern. Men jag kände på mig att det kunde bli mycket upp och ner innan man kom ner till sjön Stuor Dáhta.

Kanske jag överdrev problemen, men vi ville ha ett annat alternativ. Jag ringde till Utsidanmedlemmen brigas som tidvis bor i Kvikkjokk. Av henne fick jag rådet att vi skulle ta oss ner från Ijvvárláhkå strax öster om berget Gállakvárre, mellan berget och ravinen där Gállakjåhkå rinner. Anders och jag har gått den vägen en gång på hösten och vi kände till terrängen på sommaren någorlunda. Det lät bra att man kunde göra det med skidor också. Tack, Britt!

I skogslandet

Nedfarten från slätten gick mestadels fint. Först björkskog, sedan allt tätare barrskog. Det blev många nedförsbackar att glida i. Efter ett par timmar kom vi till en öppen plats mellan tallarna vilket troligen var en liten frusen sjö eller myr. En tretåig hackspett bearbetade en liten gran i närheten. Den brydde sig inte om att vi satte upp tältet bara något tiotal meter ifrån.

Foto: Den öppna platsen där vi har satt upp vårt tält. Skogen ger mig ett anfall av nostalgi, och på kvällen har vi långa samtal om skogslandets melankoli.

Foto: Dagboksskrivande. Denna kväll blev den kallaste med nattemperatur på ca -20 grader. Tältväggen är neddragen enbart av fotoestetiska skäl. Mina fingrar är väl snart djupfrysta.

Foto: Vår kokgrop i tältabsiden. De orangea duntofflorna ligger redo för små promenader utanför tältet. En och annan plastpåse från den s k civilisationen misspryder.

Foton nr 1, 2, 7 och 10 tagna av mig. Övriga foton tagna av Anders Gudmundsson.

I den avslutande delan som bekriver de två sista dagarna tänkte jag få med en liten utvärdering av turen, utrustningen och rutinerna.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2012-04-22 18:09   BrittMarie
Intressant att följa er skidtur! Fina bilder! Vad har ni för tält?
 
2012-04-22 18:25   fowwe
Kul att du är med på färden! Tältet är ett Bergans Compakt 3. Stabilt och bra tält som troligen står pall för mycket svårt väder. Men aningen för trångt pga låg takhöjd. Fungerar dock acceptabelt för 2 personer, även på vintertur.
 
2012-04-22 19:54   Håkan Friberg
Din beskrivning av allt det vita som "en annan verklighet" är klockren. Har man koll på var man är så är den enbart positiv. Högst uppe på Mårma minns jag den som ganska otäck.
Kul att er tur bjöd på så många olika vädertyper.
 
Svar 2012-04-23 22:56   fowwe
Jo, att veta var man är spelar stor roll för välbefinnandet. Om man inte har tidsnöd tycker jag mest det är intressant. Och vädret på vintern vet man inte vad man ska vänta sig av, det kan ju växla flera gånger på bara några timmar. För det mesta berikar detta upplevelsen, tycker jag.
 
2012-04-22 20:00   OBD
Fascinerande att läsa om er vintertur. Jag har aldrig varit med om det, och lär med säkerhet inte få uppleva det. Vädret skiftar, precis som på sommaren, men det tycks som om växlingarna på vintern är mer dramatiska. Det kan ju i och för sig vara nog så dramatiska växlingar även på sommaren. Dina, och Anders, bilder är bra och illustrerar så väl vad du beskriver i texten. Kan mycket väl förstå att färden över Ijvvárláhkå satte djupa spår. Och då menar jag inte spår i snön.
 
Svar 2012-04-23 22:58   fowwe
Ja, Ijvvárláhko var en härlig upplevelse. Nog den starkaste under hela turen.
 
2012-04-23 16:08   brigas
Tur att mina antaganden om lämplig väg inte verkar ha lett er i fördärvet
 
Svar 2012-04-23 23:02   fowwe
Tur? Nä, du visste väl vad du talade om?! ;-) Det var en bra väg genom den urskogslika barrskogen. Men kontrasten till det öppna fjällandskap vi nyss lämnat var förstås påtaglig. En helt annan känsla tog mig i besittning.
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.