Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

En taklös natt i vildsvinsskogen

Jag har gjort det åtskilliga gånger men det var många år sedan - avstått från tält eller vindskydd när jag sovit ute. När jag nyligen läste vad Niklas skrev i sin blogg insåg jag att någonting viktigt blivit försummat .

Någon dag därefter inträffade en annan omständighet. SMHI lovade säsongens hittills kallaste natt i Lunds kommun. Tvåsiffriga minusgrader mellan fredag och lördag, faktiskt hela fjorton stycken. Och klart nästan hela natten och utan någon vind alls. En sådant tillfälle vill jag inte missa. Min kropp behöver påminnas hur kyla känns och jag själv måste hålla vinterrutinerna vid liv (det kan ju bli en ny skidresa till fjällen i framtiden). "Säker prognos" stod det dessutom på webben. Naturligtvis måste jag gripa detta tillfälle!

Igår kväll samlade jag alltså ihop det som behövdes - sovsäckar, en presenning att lägga under liggunderlagen, delar av ett Trangiakök och så vidare. Samt te, smörgås och wienerkorv för  supén i den stjärnklara natten.

Så en kort bilresa, en kilometerlång promenad genom den mörka skogen och jag var framme vid fågeltornet Almen vid Krankesjön. Tornet blev min matplats.

Strax efter midnatt tog jag packningen bort till den lövskogsglänta som jag sett ut som sovplats. När jag mätt och belåten kommit ner i den dubbla sovsäcken var det minus 9,5 grader. Jag oroade mig inte, SMHI hade slagit fast att det skulle vara som kallast först vid sex-, sjutiden på morgonen.

Med bara ett litet hål för ögon, näsa och mun låg jag på rygg och blickade förundrad upp mot Karlavagnen. Stjärnorna lyste emot mig från en alldeles svart himmel. Lite kackel från gäss och svanar hördes utifrån sjön. Kanske fanns det fortfarande öppet vatten någonstans. Men det var stjärnhimlen som var det mest fascinerande.

Tidigt på morgonen, när det syntes en liten aning gryningsljus, behövde jag lämna den goa värmen för ett litet ärende vid buskarna. Termometern visade nu bara -9. Var fanns de andra minusgraderna? Vad höll ni på med där på SMHI?

Några fler minusgrader blev det inte för när jag ett par timmar senare vaknade för andra gången  var det bara minus 7. Jag hörde rop och skällande hundar en bit bort, på andra sidan ett stort kärr. Och efter ytterligare en stund - när jag fått på mig kläderna - hördes gevärsskott. Jag misstänkte att det var vildsvinsjakt på gång.

Det blev ett nytt besök i fågeltornet för att äta frukost. Ute på isen stod två eller tre havsörnar och det fanns även några ägretthägrar och flera grupper med svanar. Trots allt var jag nöjd med övernattningen. Fast jag funderade lite på vad uttrycket "Säker prognos" egentligen innebär.

Visst, det hade inte blivit plusgrader. Inte heller snöstorm eller regn. På morgonen hade SMHI angett halvklart med en sol som tittade fram. I själva verket hade jag nästan helt mulet, därefter dimma vid frukosten. Exakt vad hade de tänkt på när de angav prognosen som "säker"?

Så småningom kom solen faktiskt fram till slut men då hade jag redan börjat gå med packningen tillbaka till parkeringsplatsen. Där stod två jägare. Jovisst, de hade jagat vildsvin. Ett skjutet ungsvin låg i lastkorgen baktill på bilen. Jag tog en titt på det.

Sedan hade vi en trevlig pratstund om vildsvinen runt Krankesjön. Som fågelskådare ser och hör jag dem ibland. Men för det mesta är det de som ser och hör mig - så som det ännu mer är med björnarna i fjällen. Om man (i vårt land) är ute för att tälta, bo i vindskydd eller sova under bar himmel så är varken vildsvin eller björn något man behöver oroa sig för. Och det känns ju bra när man väl har accepterat det.

Postat 2021-01-16 21:53 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Väster om de stora sjöarna (3)

Den 9 augusti skrev jag i dagboken: ”Åter en morgon med sol och dagg i gräset. Vårt vandringsväder har varit osannolikt behagligt och bra.” Och så var det. Regnkläderna hade bara varit på en dryg timme dagen före och inte heller denna dag skulle vi behöva dem.

Färdvägen efter lägerplatsen nära Rástejávrásj gick något uppför men var annars inte särskilt besvärlig eller ansträngande. Närmaste berget, Snøtoppen, ligger till hälften inne i Norge (fotot nedan). Trots att högsta toppen 1204 ligger i Sverige har fjället fått norsk stavning. Fjället ser ut som en drakrygg, tycker Cecilia.

Långt väster om oss i landskapet låg en bred och djupt utskuren jokkravin som vi närmade oss alltmer. Den behövde vi ta oss över innan den mötte Guovddelisjåhkå. Vi siktade på renvaktarstugan och hoppades att det skulle vara möjligt att korsa ravinen där.

Nästan överallt var ravinen för brant för att ta sig nerför men vid stugan gick det (nergången syns till höger på fotot ovan). Jag skulle tro att renskötare aldrig skulle bygga en stuga vid en jokk om det inte fanns ett ställe i närheten att korsa den.

Själva Guovddelisjåhkå några hundra meter därefter hade vi inga problem med att vada men tidvis skulle den kunna innehålla mycket vatten. En kort bit därefter tog vi paus för lunch.

Områdena här är ett paradis för blomsterälskare. Intill vårt lunchställe fanns exempelvis fullt av blommande käringtand.

Sjöutsikt utöver det vanliga

Färden fortsatte sedan med fantastiska vyer över Vástenjávrre och de omgivande fjällen.

Nordsidan av Vásstenjávrre (ovan) fick oss att tänka på de vita klipporna vid engelska sydkusten.

En knapp timme senare kom vi till denna lilla göl uppe på sluttningen. I fjärran tre och en halv mil i sydost bort syns Gierggevárre (Kierkevare) mitt i bild. Nära till vänster om ligger Juŋgatjåhkkå och en bit till höger Jiegŋáffo.

En rösad led vid sidan om

Strax före stötte vi på en lång rad med rösen som började nere vid stranden och gick över fjället.

Rösena stämde inte alls med den led som finns på Calazos tyvekupplaga (och som jag har prickat in med svart på kartan ovan). De stod mycket längre ifrån Hurrejåhkå. Leden slutade inte heller vid Hurrejåhkås utlopp i sjön utan i viken Guovddelisluokta.

I farten gjordes snabb undersökning. Rösningarna var gediget konstruerade och stod med jämna mellanrum – inte uppsatta på måfå. Ingen upptrampad stig fanns mellan dem så någon uppmärkning av en vandringsled handlade det inte om (jag minns inte att vi såg några trampspår överhuvudtaget). Varför rösar man så ordentligt i en terräng där inte finns några tydliga tecken på att människor gått?

Den obetydliga lavbeväxningen tydde på att rösena inte var ålderdomliga utan ganska nutida. Jag gissade på omkring hundra år. Fler detaljer pekade på att detta inte var en gammal led. Bland annat så gick den tvärs över en djup ravin, till synes utan eftertanke. Så skulle inte en gammal stig gå.

En annan detalj var att de flata, resta stenarna i mitten på många rösen var riktade så att de styrde mot de närmaste rösena före och efter. Detta har jag nästan aldrig sett på äldre vägrösen. Det är mycket praktiskt vid dålig sikt – man tvekar inte om vägen. Så här i efterhand har jag kommit att tro att leden är gjord för att fungera även på vintern, till och med i snödrev. Mer om detta strax.

Efter ytterligare en bit gick stigen ihop med den som finns på kartan och som kommer från Norge.

Utflykt till vattenfallet

Hurrejåhkå lär tidvis vara vattenrik och svår att ta sig över men vi hittade ett bra vadställe och – med visst besvär – tältplatser på andra sidan.

På kvällen gjorde vi en utflykt utmed jokken uppströms, på dess östra sida. På den västra sidan finns en renvaktarstuga (förstoring infälld i fotot nedan) och tidigare på dagen hade jag upptäckt en stenformation på marken nära jokken.

Liknande konstruktioner har jag sett på andra ställen i fjällvärlden. Detta ser ut som ett vindskydd, byggt för vila eller övernattning. Sannolikt tillkommen innan renvaktarstugan uppfördes, annars skulle man väl använt den som raststuga eller åtminstone som skydd mot blåsten.

Vi fortsatte upp till vattenfallet som var ganska högt och riktigt imponerande. Vattnet kommer från högt belägna sjöar inne på den norska sidan men så långt upp gick vi inte.

Ovan: svåra ljusförhållanden men min kamera lyckades få till ett foto med oss alla tre.

På hemvägen såg vi fler stenmarkeringar – ett antal stenar där flera var vita eller åtminstone ljusa. De stod på den sida av Hurrejåhkå där vi hade våra tält, alltså den norra/östra. Dessa markeringar var mycket enklare än på den rösade led vi sett tidigare på dagen.

Flyktingströmmen vid Hurrejåhkå

De fynd av rösningar med mera som vi gjorde här fick mig redan då att tänka på andra världskriget. Inför detta bloggavsnitt googlade jag därför och hittade uppgifter om de flyktingströmmar som gick från Norge in i den svenska fjällvärlden. Flera vägar användes och för att hitta rätt kunde man ta hjälp av så kallade gränslotsar. Deras verksamhet var förbjuden av tyskarna och fick hållas hemlig. Många flyktingar tog sig till Akkastugorna och sedan vidare till Suorva där det fanns en mottagning.

En viktig flyktingväg gick faktiskt från Sørfjordmo till Hurrejåhkå. Vanligtvis fortsatte man över Svártinjunjes mot Akkastugorna och sedan vidare. Norr om Hurrejåhkå lär det ha funnits en fiskarkoja där man kunde övernatta. Kanske finns den fortfarande kvar.

Dessa uppgifter har styrkt mig i hypotesen att den rösade led vi sett ner till sjön användes av just flyktingar från Norge. Jag tror att den i så fall var till för vinterbruk och ledde ner till Vásstenjávrres is för fortsätt (skid)färd över den. En sådan händelse har jag läst om, att några flyktingar  kom den här vägen och skidade över isen. Men själva rösningarna nämndes inte så deras funktion får tillsvidare förbli en teori.

Uppför sluttningen

Nästa dag bar det uppför direkt, ca 220 höjdmeter skulle klaras av på fjället Vielggisbákte. Varmt och soligt väder, strålande vyer åt alla håll.

Uppför, uppför, uppför. Därnere i dalen rinner Hurrejåhkå ut i Vásstenjávrre. I fjärran, precis ovanför Cecilia, syns topp 1462 och lite av Blåmannsisen (fast det mesta vita är moln).

Gunder ville ha naturtrogna och inspirerande bilder av sina vandringkompisar i aktion. Fotot ovan är vad han fick.

Sluttningen avklarad och utsikten in mot Norge fascinerar. Fjället längst till vänster är Guovddelisvárre (934 m). Bakom, till höger om berget, skymtar den reglerade sjön Langvatnet.

Innan vi nådde högsta kullen gick färden i en avskärmad miljö med små klippor, dalfördjupningar och miniängar. Vid den göl som ligger rakt väster om sjö 736 finns flera skyddade lägerplatser och själva gölen är ett litet landskap för sig själv. För en stund glömmer man det vidsträckta panoramat på andra sidan klipporna och låter sig förtrollas av en undanskymd och stämningsfull sagovärld.

Svártinjunjes – världen ovanför Vásstenjávrre

Så var vi uppe på Vielgisbákte. Hela Svártinjunjes upplever man som en vidsträckt platå även om den inte är helt jämn. På de platser man har utsikt över Vásstenjávrre är vyerna överväldigande och som besökare saknar man ord att beskriva dem ordentligt. En fantastisk upplevelse att få vara här och så klart vill vi återvända någon gång i framtiden. Närmast i bakgrunden sjö 736.

Miljön runt sjö 736 är mycket tilltalande, här stannar man gärna länge. Jokken som rinner ut från den bildar ett mycket högt vattenfall i etapper ner till Vásstenjávrre.

Början av vattenfallet/forsen.

I östra änden av sjön finns en fin sandstrand. Här skulle vi mycket gärna tältat. Men vi behövde komma en bit till under dagen så färden fortsatte österut ett par timmar till.

I dagboken skrev jag: ”Vandringen mot sjö 786 gick på lättvandrad mark i ett behagligt landskap. Här inbjuds man till eftertanke och ro.”

Vid östra änden av sjön hittade vi (efter mycket letande) torra och jämna tältplatser.

Matlagning och lägermys i Gunders tält.

Källa om gränslotsarnas verksamhet: Grenselos i grenseland. Samisk og norsk losvirksomhet i nordre Nordland og Sør-Troms 1940-1945.

Postat 2021-01-12 22:58 | Permalink | Kommentarer (13) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

Logga in

Tips!