Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Det gäckande isfallet på Svenonius´ glaciär

Det är söndagen den 26 juli. Diana och jag har nyss varit med på kyrkhelgen i Alkavare kapell. Vi deltog i söndagsgudstjänsten klockan 11 och i gemenskapen vid kaffet efteråt. Det har nu gått ytterligare ett par timmar och vår sena lunch är avslutad. Det är dags för oss att ta ner tälten och fortsätta vår vandring. De flesta som varit med på kyrkhelgen har redan hunnit ge sig av.

En blick på vädret ger ledtrådar om hur vi kan få det på färden. Det är sjätte dagen vi är ute på fjället och hela tiden har det varit ungefär detsamma: regn på nätterna och växlande, ganska blåsigt väder på dagarna. Detta gäller då utanför Sarek; där inne har det varit annorlunda. Dagen före passerade vi strax väster om Sarvesvágge och fick en möjlighet att titta in. Ett rejält oväder tycktes hålla dalgången i ett stadigt grepp och man såg inte särskilt långt på grund av allt regn. Och det är precis dit vi ska ta oss i eftermiddag, Sarvesvágge. Därefter, imorgon, planerar vi att fortsätta upp i Jiegŋavágge för att ta en titt på isfallet på Svenonius glaciär. Diana, som är från ”låglandet” Lettland, har sett fram mycket mot detta. Jag har en svag aning om vad som väntar om vi försöker genomföra vår plan. Men jag säger ingenting just då.

Överfyllda jokkar

Igår kom vi till kapellet vid fyratiden på eftermiddagen. Ett par kilometer innan vi var framme vid roddbåtarna vadade vi Rissájåhkå. På grund av snösmältning och regn var jokken ovanligt stor och hade delat upp sig i fyra eller fem grenar. Vi tog av oss kängorna och vadade fårorna en efter en utan några problem. Vattnet gick inte riktigt upp till knäna, som högst. Värre än så är Rissájåhkå sällan, och för det mesta betydligt enklare. Men nedanför vadstället, när allt vatten samlats ihop och förenats med vattenmassorna från Alep Sarvesjåhkå, blev jokken med ens som en stor älv som var våldsam och omöjlig att vada.

Vadet vid Rissájåhkå tilll höger. Mycket vatten men vadbar. Från vänster kommer Alep Sarvesjåhkå, den slutar som synes med en fors.

För att komma till Sarvesvágge före kvällen behöver vi återigen vada Rissájåhkå. Och för att få en kortare väg till Jiegŋavágge skulle vi behöva ta oss över Alep Sarvesjåhkå också. Om vi hade varit snabbt klara efter gudstjänsten hade vi kunnat få roddskjuts till sjöns södra sida och slippa vaden. En grupp från Finland hade fått skjuts och vi hade kanske kunnat komma med. De skulle till Tarraluoppalstugorna och hade fått rådet att undvika Rissájåhkå. ”Men Alep Sarvesjåhkå då?” hade jag frågat. ”Då måste ni över den istället.” På avstånd hade den sett stor ut igår när Diana och jag passerade. Men den allmänna meningen från folk var att den kunde man enkelt komma över, någonstans.

Diana och jag får också roddskjuts, men det är bara den korta biten över till andra båtplatsen. Han som hjälper oss är en sarekveteran och en av dem som 1974 upptäckte vrakresterna av det engelska planet som störtade på Tsahtsa. Det var under andra världskriget som olyckan skedde. Av de fem eller sex besättningsmännen omkom tre, och han fann deras kvarlevor i planet. Men nu berättar han inte om det utan om Álggajávrre. Om att vattnet i sjön är en halvmeter högre än normalt. Utan båtar kommer man inte över.

På andra stranden fortsätter vi vandringen och är efter en stund framme vid Rissájåhkå. Vi tar av oss kängorna och förbereder oss för vadet. Tre personer i olika åldrar kommer från andra hållet och är strax framme vid oss. De slår sig ner på marken och börjar torka sina fötter. Vi pratar en stund. De berättar att de egentligen tänkt gå in i Sarvesvágge. Men där var bara regn och mycket hård motvind, så de ändrade sina planer och vände. ”Vart är ni på väg?” frågar de sedan. Jag säger att vi ska försöka oss på Sarvesvágge och fortsätta till isfallet på Svenonius glaciär. Vädret kan ju ändra sig till det bättre. Fast det inte visat några sådana tecken hittills.

Vi skiljs åt och Diana och jag vadar Rissájåhkå. Vi byter sedan inte om utan går direkt till Alep Sarvesjåhkå, ungefär hundra meter innan den flyter ihop med Rissájåhkå. Där är vattenfåran bred och jämn, men strax nedanför finns den steniga forsen precis före jokkmötet. Det är mycket vatten i sarvesjokken, mer än i Rissájåhkå. Men vi ger oss ut. Djupare och djupare blir det, och strömmen är kraftig. Kommer vi över? Nej, det går inte. Vattnet når redan över knäna, och det blir ännu djupare närmare den andra stranden. Här kan man inte ta risken att falla, då hamnar man i forsen och sedan följer man med ut i sjön en och en halv kilometer längre ner. Jag tror inte att någon skulle kunna överleva det.

Vi vänder mitt i jokken och går försiktigt tillbaka till stranden. Det är mycket kallt i vattnet. Vi kommer upp på stranden och börjar torka våra fötter torra. Diana visar att hennes är knallröda av kylan. Men hon klagar inte, det gör hon aldrig. När vi strax börjar gå kommer vi att bli varma igen.

Vadstället vid Alep Sarvesjåhkå. Vadet som vi alltså inte fullföljer. Berget i bakgrunden är Álggávárre.

Utmed Alep Sarvesjåhkå

Jag hade sett fram emot att gå på den östra sidan av Alep Sarvesjåhkå och följa den nära stranden. Nu blir det inte så. Men det visar sig att den västra sidan är lika vacker och intressant. Svårt att gå är det inte, marken är jämn för det mesta. Men vid de två små runda sjöarna får vi göra ett långt hopp över en djup kanal.

Alep Sarvesjåhkå är bred och djup långa sträckor. De snöklädda bergen i bakgrunden är Tjågŋåristjåhkkå och Tjågŋårisvárásj.

Drygt två kilometer från Rissájåhkå går Alep Sarvesjåhkå ihop med Tjågŋårisjåhkå. Den senare är mycket mindre och den behöver vi komma över för vi ska ju fortsätta på södra sidan av Sarvesvágge. Det kanske rentav går utan att ta av kängorna? Jodå, efter att ha följt jokken en stund hittar vi ett brett ställe där strömmen är svag. På det djupaste stället får vi flytta stenar på botten med hjälp av stavarna för att ha något att gå på.

Vi förstår nu att det inte är i Tjågŋårisjåhkå utan i Alep Sarvesjåhkå som det mesta vattnet rinner. Denna jokk är en förlängning av jokken från Jiegŋavágge, alltså den dalgång vi ska upp i nästa dag. Vi pratar om de trevliga finska vandrarna. Ingenstans ser vi dem. De har säkert hittat ett sätt att komma över. Men det kan inte varit så enkelt som folk trott.

Det område vi nu går i är fyllt av små kullar och vattensamlingar. Fåglar finns överallt. Vi ser bergänder, sjöorrar och en smalnäbbad simsnäppa. Det har börjat blåsa kraftigt och det är naturligtvis inifrån Sarvesvágge det kommer. Vissa stunder regnar det. Vi har tänkt gå fram till Jiegŋavágge, så nära som möjligt, för att slå upp våra tält bredvid Jiegŋavákkjågåsj. Till jokkravinen är det ungefär tre kilometer. Men klockan närmar sig halv åtta på kvällen och vi har nog färdats tillräckligt långt redan. Vi kommer till en fördjupning i landskapet som ger skydd för vinden. En mycket stor sten i vindriktningen fungerar som ytterligare skydd. Det kommer att bli svårt att hitta en lika bra plats längre fram, kanske det inte finns någon. Jag föreslår att vi gör detta till vår lägerplats.

När tälten är uppsatta letar jag efter lösa stenar att lägga på tältpinnarna. Jag tycker att jag ser en sten i en skreva, men det är en PET-flaska som någon knycklat ihop och lagt där. Vårdslöst och oförskämt. Jag tar den med mig för att slänga den när vi kommer till Kvikkjokk. Sedan lagar vi kvällsmat som vi äter inne i Dianas tält som är rymligare än mitt. Innan jag somnar skriver jag om dagens händelser i min dagbok. Diana har också en bok som hon skriver hemligheter i. Trots att vinden och regnet pågår omkring oss så sover vi bra den natten.

Mot vinden

Det är väl att vi ligger så skyddade för blåsten och regnet ökar under natten. Jag sover djupt men vaknar av att Dianas röst tränger igenom vindbruset. Hon säger något bortifrån sitt tält: ”Jag pratar, men det är ingen som svarar.” Jag förstår innebörden: hon tycker det är dags för mig att stiga upp och äta frukost.

Alla andra morgnar har regnet upphört på morgonen, men det gör det inte nu. Vi måste packa ryggsäckarna inne i tälten och sist av allt ta ner tälten och stoppa dem i säckarna. Min kamera åker också ner där, och någon ro att fotografera lägerplatsen finns inte. Tandborstning och andra hygieniska göromål skjuts på framtiden. Nu gäller det att överhuvudtaget komma igång.

Två örnar glider förbi i blåsten. Först en kungsörn. Den försöker flyga mot vinden. Sedan en havsörn. Den följer bara med. Vi går vidare mot Jiegŋavágge. Efter en stund ser vi en annan fjällvandrare långt framför oss. Vandraren kommer åt vårt håll och snart möter vi varandra. Det är en ung man, och vi pratar en stund. Han berättar att han gått över Luohttojåhkå klockan sex en morgon för några dagar sedan, svängt runt Tjågŋårisvárásj och börjat gå in i Sarvesvágge. Men det blåser för mycket, han har vänt. Under natten som gick sov han inte alls. Han säger att efter honom kommer två vandrare till som också har vänt och är på väg ut.

Snöriket Jiegŋavágge

Efter pratstunden med mannen kastar Diana och jag en blick uppför sluttningen mot Jiegŋavágge. Molnen är låga framför oss och pressas oupphörligt ut ur Sarvesvágge. Särskilt långt upp i Jiegŋavágge ser vi inte, sluttningen från berget Tjågŋåristjåhkkå skymmer. Det är nästan femhundra höjdmeter till passpunkten, vi har hela packningen med oss och den mesta vandringen kommer säkert att gå på snö. Jag ser på Diana och våra blickar möts. ”Vill vi verkligen det här?” frågar jag. Diana ler och nickar bestämt. Jo, hon vill. Det är ju därför hon rest hit till de höga bergen i Sarek, för att få gå bland dem och uppleva natur som inte finns i Lettland. Om jag är beredd att gå, då går hon också.

Kameran åker tillfälligt fram när det är en kort stunds uppehåll i regnet. Här står vi en bit upp på sluttningen och ser ner på Jiegŋavákkjågåsj. Normalt är den aldrig så här stor, jag tror att man ofta kan vada över den utan att ta av kängorna.

Vi ser uppåt sluttningen. Det är gräshed att gå på. Men inte så länge till, snön kommer att ta över.

Det är arbetsamt att gå uppför i snön. Sluttningen är ganska brant och lutar ner mot jokken som bildat en fåra i snön. Till och med de korta sträckor som är vågräta tar på krafterna eftersom vi sätter ner kängorna ordentligt vid varje steg för att få fäste. Här och var är marken barsmält. Det är inte lättare. Allt är genomdränkt av vatten, rännilar finns överallt. Det känns osäkert, nästan flytande. Jag vill inte hamna i ett lerskred där den våta marken släpper och rasar ner. Risken är väl inte särskilt stor, men jag har sett spåren av sådana. De är lika otäcka som snölaviner.

En blick tillbaka ner mot Sarvesvágge, vars botten vi inte längre kan se. Molnen pressas hela tiden ut ur dalen, åt vänster i bild. Vi har nu svängt av i Jiegŋavágge mot sydost.

Vi har ungefär två kilometer kvar till passpunkten och horisontkanten. Det är tungt att gå. Mina kängor har tagit åt sig mycket vatten och inget är längre torrt inne i dem. Jag känner att jag måste stanna och vila ofta i uppförsbacken. Diana stannar när jag stannar. Vi äter nötter och godis. Hur mycket hon egentligen orkar har jag aldrig blivit klok på. Mycket är det.

Toppen i bakgrunden är Jiegŋatjåhkkå. Till höger om berget syns den första kanten som en vågrät horisontlinje. Jag tar fem foton av Diana när vi står här. Det kommer hårda vindbyar och temperaturen är väl bara några få plusgrader. Men hon ler och skrattar på alla bilderna.

I Jiegŋavágge, från det här hållet, upplever man att kanten man går mot är mycket löftesrik. ”Vad kommer vi att få se för spännande när vi kommer dit upp?” tänker man. Men när man väl är där ser man bara en ny kant. Det är denna andra kant som är den verkliga passpunkten. På väg mot dessa bägge kanter passerar vi över många snöfält som ligger mellan ”öar” av barsmält mark. Vissa delar av snöfälten är hårda som is. Men oftare är de dränkta av vatten. Det gäller att gå sakta och läsa snön noga för att inte hamna i svårigheter. Mellan de bägge kanterna är det en sträcka med arbetsam och halkig blockterräng. Det går mycket långsamt. Vinden är kraftig och mycket kall. Vi frågar varandra hur det står till med våra händer. Diana säger: ”Kalla. Men de fungerar.” Så är det med mina också. I min vänstra tumme är det en smärta som kommer och går. Men det är inget jag tänker särskilt mycket på.

Omgivna av glaciärer

Efter passpunkten hamnar vi på långa snöfält som lutar nedåt. Det blir lättare att gå. Men det är fortfarande trångt mellan bergen så vi ser inte så långt. Framför oss rinner en stor smältvattenbäck som växer i storlek. Den har brutit igenom snöfältet och forsar fram mellan snökanter som är nästan meterhöga. Vi håller oss undan från den, på dess vänstra sida eftersom vi ska till isfallet. Det är mycket kallt nu, blåsten och regnet har tagit ny fart. Till höger om oss passerar vi den västligaste glaciären på Tsähkkok. En kraftig jokk rinner ut från den och fåran ringlar som en mörk orm genom snön.

Någon lunch har vi inte haft ännu. Det måste ske snart, vi har gått länge och är trötta. Vi tar oss över till bäckens högra sida och hittar en jämn yta på den karga marken. Nu märker jag att händerna inte fungerar riktigt som de ska. Jag fumlar med snäpplåsen på ryggsäcken och har svårt att få upp dem. Till slut går det. Vi sätter upp mitt Akto som visserligen är litet men som duger som lunchtält. Diana kryper in först och tar av sig kängorna. När vi har skydd mot vinden känns det med ens varmt och skönt. Men vi är ganska våta.

Glaciärbäcken rinner förbi i närheten av tältet. Jag går dit och hämtar vatten. Så får vi i oss varm soppa, bröd, korv och ost. Men vinden sliter plötsligt upp tre av tältpinnarna ur marken och vi måste hålla uppe tältet med våra kroppar. Det blir en stunds väntan innan regnet gör ett kort uppehåll så jag kan störta ut och få ner pinnarna igen.

Dimma, dimma!

Lunchpausen blir inte längre än vad som är nödvändigt. Vi har minst en halvmil kvar till sluttningen i Njoatsosvágge där vi tänkt ha nattläger. Utanför tältet är det som skymning fast det bara är sent på eftermiddagen. Dimman väller in, iskall. Vi tycker att vi för en kort stund ser Svenonius glaciär, men sedan är den borta. Vi kan ha misstagit oss. Någon fotografering är det inte tal om. Kameran måste skyddas så den är nedpackad igen. Till råga på allt så blev mina glasögon kvar inne i tältet när vi rullade ihop det, så de ligger också i ryggsäcken. När man har bråttom så glömmer man. Jag har ett andra par med mig men ingen ro att leta fram dem just nu. Det får bli om en stund.

Det ligger ett stort snöfält framför oss och jag chansar på att vi kan komma fram den vägen. Men glaciärjokken till höger om oss försvinner ner i snön och den måste vi komma över. Jag vågar inte ta risken att gå på snön över den, jag vill se var vattnet finns. Vi vänder och går tillbaka ett par hundra meter till lunchplatsen. Fortsätter tillbaka en bit till och lyckas komma över jokken utan att ta av oss kängorna. Sedan kan vi fortsätta.

Av Svenonius glaciär och isfallet ser vi ingenting, allt är insvept i dimma. Det är bara att gå vidare. Vi passerar en glaciärjokk till och massor av småbäckar på nordostsidan av Tsähkkok. Vi försöker läsa snöfälten noga för att se var det är bra att gå och var det kan finnas risker. Somliga fält är tunna medan andra är meterdjupa. Överallt rinner vatten, det mesta på marken under snön. Det är märkligt att sådan snö ändå bär så bra som den gör. Vi går obehindrat över det mesta. Allt vatten på sluttningen samlas ihop till vänster om oss och bildar Luohttojåhkå. Den störtar ner i den branta ravinen framför oss och kommer hamna i Njoatsosvágge. Precis innan vattnet störtar ner finns en djup kanjon som är ganska okänd. Men vi har inte tid att titta på den. Dessutom ligger den begravd i djupa snöfält, vad jag kan se.

Isfallet (tillagt i efterhand)

Som väl är var inte inte beroende av endast min kamera. Diana tog vid ett tillfälle upp sin mobil och vi tog flera foton med den. Hon har skickat några foton till mig, och faktiskt är Svenonius glaciär och isfallet med!

Undertecknad - utan glasögon (de låg ju av misstag nedpackade). Ser jag en aning sammanbiten ut?

Diana - avslappnad som om hon vore på utflykt i någon stadspark. Observera isfallet uppe i hörnet till höger.

Isfallet (i mitten längst upp). Färgskalan är precis som på vintern i fjällen: svart och vitt. Det är som ett foto taget på Hambergs tid. När jag jämför med foton jag tog för 6 år sedan tycker jag att isfallet blivit mindre.

Njoatsosvágge – och ett annat väder

Till Njoatsosvágge kommer man enkelt om man håller nivån mellan 1100 och 1200 meter på Tsähkkoks östsluttning. Men det tar ett par timmar att komma dit. Dimman lättar efterhand i vår färdriktning och vi kan se Luohttoláhko. Temperaturen i luften stiger, det känns nästan varmt. Så får vi utsikt över Njoatsosvágge. Vi letar reda på en lägerplats uppe på sluttningen. Under oss forsar Luohttojåhkå med vitt skum, som en fräsande drake. Vi hoppas att förmiddagen ska bli utan regn så vi kan torka våra tält och allt annat som blivit vått.

Nästa dag blir som vi önskar oss, det är soligt och torrt. Vi trivs på vår lägerplats och får tid att göra sådant vi inte hann igår. Jag tvättar hela kroppen i en liten bäck. Nere i Njoatsosvágge är alla jokkar överfulla med vatten. Vi ska som väl är inte korsa Luohttojåhkå, det är för tillfället omöjligt. Men vi kommer senare på dagen märka att även uppströms Njoatsosjåhkå är det svårt. Men vi kommer över trots allt och går uppför sluttningen till sjön Goabrekjávrásj.

Strax före Goabrekjávrásj vänder jag mig om och tar ett foto mot Ryggåsberget. Men Svenonius glaciär är omöjlig att se, den skyms av en mörk bergskant på Tsähkkok. Vi fick alltså inte se isfallet, och efteråt frågar vi oss om det kan ha varit snötäckt. Vi är ju inte är säkra på att vi såg någon is däruppe överhuvudtaget, bara snö. Men framför allt var det ju dimma. (Kommentar 150806: Se tillägget ovan i texten.)

"Varför gör vi det här?"

Den frågan har jag och mina medvandrare ställt ibland, särskilt när det blivit extra mycket strapatser och ansträngningar. Diana och jag gör det denna vandring också. Vi har inte så lätt för att besvara den och hitta de rätta orden. Men vi försöker.

Trots alla motigheter finns det något som man upplever under en dagsetapp som den vi gjorde, något vi inte kan vara utan. Samhörigheten med naturen och med varandra gör något speciellt med ens sinne som är svårt att uttrycka i ord. Ändå är det verkligt och starkt. Så var då färden upp till isfallet förgäves? Nej, absolut inte. Om vi inte hade gjort den hade vi gått miste om en stor upplevelse. Kanske hade vi då kunnat kompensera med något annat istället. Men som det nu blev är vi glada över att vi gjorde just detta och inget annat.

Postat 2015-08-04 22:00 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in

Tips!