Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Att sova i en sovsäck - eller ska det vara två?

Inför resan till Nepal har jag varit tvungen att fundera igenom sovsäcksfrågan. Min Marmot Arroyo dunsäck är lite i klenaste laget. Den duger ner till ca -1 grader, och i Nepal rekommenderas ca -8 (vi ska sova i s k tehus och inte i tält).

I vintras använde jag två säckar, jag drog min urgamla Caravan Arctic (dunsäck) över Arroyo:n. En kombination som säkert klarar -30 utan problem. Men jag skulle vilja byta ut gamlingen mot en modern syntetsäck, bland annat för fuktens skull (det är inte roligt med en småfuktig dunsäck). Så jag har funderat över en ny säck som dels fungerar bra på vinterturer ihop med Arroyo, dels löser Nepalsömnen .

Ny vinterkompis till Arroyo

Jag började nysta i vinterbehoven, funderade och ställde frågor i en forumtråd här. Mina blickar drogs till Haglöfs Zensorserie, 5 säckar som verkar avancerade och som finns från 1 till 4 säsonger. Men vilken passade ihop med Arrayo:n om jag ställde som krav på att kombinationen skulle klara -20 grader?

Först tänkte jag viktsnålt och funderade på Zensor Compact, en säck som väger 810 g och klarar +7 grader. Det lät i och för sig lite klent, men hur skulle man få veta? På forumet ansåg folk att det inte skulle duga med Compakt. Men kanske Zensor 1S (0 grader)? Eller Zensor 2S (-3 grader)?

Efter lite mer funderande fick jag idén att skapa ett enkelt diagram. Är man mattelärare så är man. Jag prickade in de fem Zensormodellerna med vikt och komforttemperatur. Det som spelar roll är förstås fyllningsvikten, men jag förenklade och tog totalvikten. Stämmer nog bra vid låga temperaturer.

Därefter ritade jag en linje som passade någorlunda till punkterna. Så här blev diagrammet:

Är Arroyo + Compact tillräckligt?

Nu är det dags att använda diagrammet till mitt första förslag, Arroyo + Zensor Compact. Arroyo klarar -1 och det motsvarar i diagrammet en Zensor med vikten 1075g (fast en exakt sådan existerar förstås inte i verkligheten). Sedan lägger vi på Compaktens 810g och får således 1885g. Därefter läser vi av den temperatur en sådan säck skulle klara. Det blir ca -12,5 grader. Inte tillräckligt!

Vad behövs för -20?

Nytt försök. Vi utgår från -20 grader, vilket motsvarar en Zensorsäck på ca 2400g. (Det finns faktiskt en sådan, Nordic Winter, som bara väger 2300g. Men jag följer den grå linjen och tar ett hekto till för säkerhets skull.) Arroyo motsvarar ju 1075g, och då fattas det 1325g (eftersom 2400-1075=1325). Den Zensorsäck som ligger närmast i vikt är då 2S som väger 1260g och klarar -3 grader.

Så nu vet jag ungefär vad som behövs. (-1) + (-3) = -20. Klart som korvspad.

Allt är inte löst - än

Kan man då lita på resonemanget? Mja, någon exakt vetenskap är det inte. Och det grundar sig på tillverkarens egna uppgifter, som dock ska vara uppmätta enligt CE-standard. Jag tror att metoden ger resultat som är hyfsat nära sanningen.

En viktig sak är att den inre säcken får plats inuti den yttre. Inga problem med min gamla säck, men moderna säckar är ju betydligt trängre. Så jag funderar på en lång modell av yttersäck, så att Arroyo:n får gott om plats och dunet blir luftigt. Zensor 2S finns som lång, den väger lite mer men klarar fortfarande -3.

Men då kom ett annat problem. Zensor 2S Long finns inte med högeröppning. Min Arroyo har just detta, och man vill ju ha båda säckarnas öppning på samma sida. Så jag har fått spana in en annan modell än Zensor.

Nu lutar det mest mot en Marmot Wave III. Lite billigare och lite tyngre än Haglöfs, men klarar -6. Den temperaturen borde dessutom duga för Nepal. Vore skönt att slippa dra med två säckar dit.

Men kanske någon som läser detta har ett ännu bättre förslag?

Postat 2011-09-22 00:59 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Förberedelser för resa till Nepal

Jag vet inte hur idén kom upp första gången. Men det bör ha varit för 1½ eller kanske 2 år sedan, i något samtal med min fjällkompis Anders G. Vi skulle åka till Mount Everest, sa vi. Någon gång i framtiden.

Och nu är vi på gång! Faktiskt har planeringen kommit så långt att vi köpt flygbiljetter och bokat in oss på ett företag som guidar turister. För det blev så att vi valde att vandra med ett nepalesiskt trekking-företag. Både för språkets skull och för lokalkännedomen. Annars vet vi att det går att göra en resa helt på egen hand. Det blir billigare då.

Dn senaste tiden har jag haft mycket annat att göra, både i jobb och privat, så jag har inte riktigt hängt med de andra i gruppen i de uppgifter de har tagit på sig ansvaret för. Men jag ska försöka komma ifatt. Och jag har  lyckats plasta in ett par kartor. Kartorna har vi köpt i butik, Kartbutiken på Vasagatan i Stockholm. De har en webbutik också, men det verkar inte som alla deras kartor finns på denna webbsida.

Kartor, ja! Det finns finfina kartor i skalan 1:50 000 över dessa områden. Vi har två olika versioner av kartan över Sagarmatha Nationalpark, vilket är den park som Mount Everest är belägen i. Att köpa in en karta och lägga upp den på köksbordet ger mig en känsla av högtid. Det är en härlig stund att kasta de första blickarna på landskapet. Läsa de främmande namnen. Följa lederna med fingret. Fantisera.

Men en sak överraskade mig: kartorna var inte så stora. I och för sig ungefär som BD10 över Padjelanta och Sarek. Fast då ska man komma ihåg att våra fjällkartor är i skala 1:100 000. Alltså visar BD10:an 4 gånger så stort område som den karta över Sagarmatha som jag har. Det säger något om hur vidsträcka områden som finns i den svenska fjällvärlden.

Men Himalaya tar naturligtvis inte slut vid nationalparksgränsen, och inte ens utanför Nepal. Det är bara en mycket liten del av detta väldiga bergslandskap som vi kommer att besöka.

Vi blir 3, möjligen 4 stycken på denna resa. Den 3 november reser vi. Och ikväll ska jag titta lite närmare på min utrustningslista. I den mån jag hinner ska jag meddela några detaljer från vår planering. När vi kommer hem blir det säkert någon form av rapport.

PS. Vi ska naturligtvis inte bestiga Mount Everest. Bara titta på det. Och det är inte ens så att Everest är det allra viktigaste på vår resa. Vi åker dit för att se en helt annan del av världen. Och för att se ett av de mest dramatiska bergslandskapen vi har på vårt vackra klot.

Postat 2011-09-18 21:10 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Stäpphök i danskt sällskap

Med vissa mellanrum får jag lust att skriva om intressanta fågelmöten, och nu tycker jag att det är dags igen.

Att identifiera ett pip

Denna fågelhöst har varit intressant på flera sätt. För några dagar sedan gav jag mig ut att leta efter en norrlandsfågel, rödstrupig piplärka. Den är svår att se i fjällen, men på väg söderut rastar den i Skåne och då kan man få se den. Fast vanligtvis hör man den bara när den flyger förbi, allt går så snabbt att man inte hinner se några detaljer i kikaren. För att sitta stilla och visa upp sig, det vill den ogärna.

Förutsättningen är att man har lärt sig dess speciella "pip". Den piper en aning annorlunda än andra fåglar som säger "pip". Om man ska transkribera det brukar det skrivas "pssiih". Men att bara läsa lätet hjälper inte mycket, man måste höra det. Många gånger!

Vi är lyckligt lottade i Lund, för strax utanför stan finns en område med dammar där man kan lyssna på den varje höst. Sådana lokaler är inte vanliga. Och där hittade jag den nu också.

Leksaksfågeln

En annan fågelart som jag stött på i höst är bändelkorsnäbb. Också en norrlandsfågel. Jag såg ett par stycken redan i somras, i björkskogen vid Staloluokta. Det verkade helknasigt att hitta dem i en sådan omgivning, det är ju flera mil till närmaste barrträd. Jag visste inte vad jag skulle tro och tänkte att jag kanske hade sett fel.

Men förklaringen kom senare under sommaren. Sverige är helt översvämmat av "bändlar" i år! Den som går ut i skogen har goda chanser att få se - eller höra - dem. Också de har ett typiskt läte: de tutar ofta som en liten leksakstrumpet av plast!

Om man får syn på dem så väntar en skönhetsupplevelse. Hanarna är kraftigt röda till färgen och har svarta vingar med breda, vita band. Honorna har grönt där hanarna har rött.

En överraskning kommer när man minst väntar det

Igår kände jag behov att att komma ut i naturen innan dagens arbete hemma skulle ta vid. Jag packade ner kaffe och smörgåsar i ryggsäcken och gav mig iväg med bilen till Vombsjön. På de sanka ängarna rastade tusentals gäss och änder. Jag hade gott om sällskap, således. Ett par dagar tidigare hade någon sett en ägretthäger här, en stor häger som är helt vit. Jag trodde knappast att jag skulle få se den. Men man hoppas ju alltid på någon spännande raritet!

Jag spanade in fåglarna och åt sedan min frukost i lugn och ro. Mådde gott i det lite blåsiga vädret. När jag reste mig drogs min blick till ett par brunaktiga fåglar långt borta. Kärrhökar, men inte de vanliga bruna eller blå. Detta var något annat, och det fanns två att välja på: den relativt ovanliga ängshöken eller den mycket sällsynta stäpphöken.

Allt gick så fort, och avståndet var stort. Jag kunde inte se detaljerna tillräckligt väl för att säkert artbestämma dem. De gled bort från mig och försvann. Men det är så fågelskådandet är. Man kanske har sett något mycket fint, men är man inte säker så får man låta hela saken falla. Sällsyntheter ska publiceras offentligt, och granskningskommittén accepterar inga kanske.

Jag gick tillbaka mot min bil som stod en kilometer bort. Men jag hann inte långt förrän jag stötte på tre andra skådare som just anlänt. De var från Danmark. Jag hann knappt avsluta min korta redogörelse om de två kärrhökarna förrän två av dem pekade och ropade något i stil med: "Där flyger den. Det är en stäpphök! Helt klart en ung stäpphök!"

Nu blev det spännande. Det gällde att få foton också, granskningskommittén gillar sånt. Jag försökte med min ålderstigna kompaktkamera med zoom, men de danska skådarna hade bättre grejor. Så bilder blev det.

Fotot ovan är ett collage av de bästa av min foton på stäpphöken. Trots det långa avståndet ser man några typiska kännetecken. Ljus halskrage och mörk "halsboa" bakom den vita kragen. Samt avsaknad av mörkt band på  vingens undre bakkant. Det är inte stora skillnader mot en ung ängshök!

Det var väl att jag träffade dem. Rovfåglar visste de mycket om. Och det är inte säkert att jag sett fågeln om inte de upptäckt den i ett helt annat väderstreck än där jag haft mina fåglar. Tyvärr dök bara en av kärrhökarna upp, och då är det bara den som blev fotograferad som kan anses säkert bestämd. Den andra får förbli trolig. Och sådana publiceras inte.

Här landar fågeln och visar upp vingundersidorna. En ängshök skulle haft ett - så gott som - obrutet mörkt band på undre vingkanten. Det bandet saknas alltså här. Färgen på fågelns bröst är dessutom mer gulaktig än hos den mer rävfärgade ängshöken. Foto: Troells Melgaard, Köpenhamn.

Men en minnesvärd dag blev det i alla händelser. Vi talade sedan om fjällresor, kikare och gemensamma bekanta. Jodå, de känner mycket riktigt till min danske fågelskådande kompis på Utsidan, dHANScan (Hans Christensen). Jag har börjat misstänka att alla danskar känner varandra!

En flyktbild. Den ljusa halskragen och den mörka halsboan finns där! Foto: Troells Melgaard, Köpenhamn.

När allt detta är skivet får väl sägas att i det slutändan är Raritetskommittén i Skåne som kommer att avgöra om denna observation ska godkännas som en ung stäpphök. Det tillhör villkoren när man hävdar att man sett en mycket sällsynt fågel.

Ett stort tack till de danska skådarna för deras bistånd i arbetet. Och särskilt till Troells som generöst lånade ut sina foton till publicering.

Postat 2011-09-07 22:36 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in