Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

På spökjakt i Padjelanta och Sarek

Sommarens fjällvandring närmar sig. Häromdagen slog det mig att flera av de saker jag och min färdkamrat ska leta efter har en gemensam nämnare. De är i något avseende spöken! Så den 3 juli åker vi upp till Staloluokta för vidare vandring österut.

Spökugglan

Det talas om sork- och lämmelår i år. Ornitologerna har sett fram emot detta med stor förväntan. Sorkår är nämligen bra för fågelbeståndet, inte minst för rovfåglar och ugglor. Och då kan man hoppas på att den sällsynta vita fjällugglan dyker upp. Att den rentav häckar.

Fjällugglan ser ju verkligen ut som ett spöke av den sorten som i decennier avbildats i barnböcker: en figur med rundat huvud, stora mörka ögon och klädd i en vit dräkt. Dess uppdykande i fjällvärlden är nästan spöklikt oförutsägbart. Oftast är den någon annanstans i världen – Sibirien? Grönland? Kanada? – men plötsligt så är den här igen. Den drar ständigt omkring i hela polarregionen. Till skillnad från sin släkting lappugglan (som avskyr att flyga över vatten) verkar fjällugglan inte ha något emot att ge sig ut och korsa Atlanten.

Vi kommer att spana noga efter denna fascinerande fågel!

Den osynliga bron över Miellädno

Det har sagts mig att på äldre fjällkartor var bron vid Alkavare kapell utritad. Jag har ingen så gammal upplaga, så jag har inte kunnat se det själv. I senare versioner togs brosymbolen bort, och så är det på min äldre BD10 från 2001. När jag var i området 2003 såg vi bron som då var i ett eländigt skick och verkade rent livsfarlig ut att använda. Vi tog oss över genom att vada Miellädno istället för att riskera liv och lem på bron.

Vadstället som vi använde 2003 när vi tog oss över Miellädno. Foto: Lennart Ung.

Det har sedan framkommit uppgifter att bron har åtgärdats och gjorts duglig. Och på den senaste upplagan av BD10 (2009) finns bron utritad igen. Men nu kommer det märkliga: bron är utritad 1 km närmre Álggajávrre än tidigare! Detta faktum kan få orienteringsskickliga människor att undra om det har byggts en helt ny bro. En av dem som på senare år har besökt platsen är Utsidanmedlemmen Tristan Tempest. Han konstaterade att det inte finns någon bro på det ställe där 2009 års karta har placerat den. Den gamla bron finns dock kvar.

I år ska jag själv undersöka saken. Kanske har vi att göra med något som liknar Den Flygande Holländaren: den dyker plötsligt upp och försvinner sedan lika gåtfullt. Och att just den gången när Lantmäteriet var på plats råkade den nya bron visa sig.

Den mer tråkiga förklaringen – att Lantmäteriet helt enkelt har ritat fel på 2009 års karta – vill jag helst inte tro på. Så jag kommer att vänta på Den Flygande Bron med spänning!

Den gäckande Otillgänglighetspunkten

Som jag skrev i mitt förra blogginlägg är Sveriges otillgänglighetspunkt den plats i landet som befinner sig på störst avstånd från närmaste bilväg. Om man står där kan man alltså hävda att man är så långt ute i ödemarken som det går. Dit vill jag!

Vi är nog alla överens om att en sådan punkt måste existera. De som forskat i saken är också överens om att punkten befinner sig i Padjelanta, närmare bestämt i området sydöst om sjön Álájávrre. Men sedan går åsikterna isär. Punkten har föreslagits ligga på flera ställen inom ett område som är cirka tre kvadratkilometer stort.

Naturligtvis finns det inget röse som markerar platsen, det hade i så fall gjort vårt sökande betydligt enklare. Men det ligger ju i sakens natur. Punkten är enbart beräknad genom kartstudier och finns inte som en fysisk företeelse. Ändå fantiserar jag om att det plötsligt kommer dyka upp en mystisk same när vi är där, vars släkt bevarat hemligheten i generationer. Och att han kommer avslöja punktens exakta läge för oss.

Finns det bra vadställen över Ráhpajåhkå?

Eftersom Ráhpaädno/Ráhpajåhkå utgör ett respektingivande hinder för sarekvandrare är det naturligtvis av intresse att hitta ställen där man kan vada detta vattendrag. Tielmavadet är det mest omtalade av dessa vadställen och namnet har en närmast mytologisk status i Sarek. Men det händer emellanåt att älven korsas även på andra ställen, i synnerhet vid mycket låga vattennivåer. Tielmavadet är dock mer användbart än så, det måste inte vara extremt lågvatten för att fungera.

Så det ”spöke” vi ska jaga har sin utgångspunkt i frågan: finns det vadställen över Ráhpajåhkå som går att använda lika ofta som Tielmavadet? Personligen tror jag det, inte minst för att Ráhpajåhkå innehåller allt mindre vatten ju närmre Skárjá man kommer. Dock är det ett vattendrag man alltid måste ha stor respekt för. Vi lovar att vada försiktigt. Lagom försiktigt, alltså.

Spökstenens hemlighet

Medan vi ändå letar vadställen utmed Ráhpajåhkås östra strand tänkte jag att vi skulle söka upp den så kallade Spökstenen. Stenen ligger relativt nära stranden, väster om berget Bielatjåhkkå.

Första gången man ser stenens namn på kartan hajar man säkert till. Hur kan man kalla en sten i fjällvärlden något sådant? Claes Grundsten återger en samisk legend som hävdar att en flicka begått självmord i närheten på grund av sviken kärlek. Legenden säger att vålnaden visar sig om man tältar på "fel" sida om stenen.

Bara för att testa ska jag gå runt stenen, på alla möjliga sätt. Och om det passar vår planering kommer vi kanske till och med att tälta i närheten. Inte för att jag tror chansen är särskilt stor att vi verkligen kommer att få se en riktig vålnad. Men man kan ju alltid hoppas.

På tal om vålnader så finns det ytterligare ett namn i närheten som har med detta att göra, nämligen Ähpár. Det är ett helt massiv. Enligt Grundsten betyder namnet Ähpár vålnad efter mördat barn, vilket då skulle innebära detsamma som folktrons myling. En myling var vålnaden av ett oönskat barn som mördats av sin mor efter födseln och sedan gömts. Eftersom barnet var odöpt så trodde man att det inte fick ro utan spökade med gråt och skrik. Namnet Ähpár skulle i så fall anspela på ett sådant barnamord i området, men jag har inget säkert belägg för att det verkligen har skett.

En intressant detalj är att bergen också till utseendet är skrämmande. Den första gången jag betraktade Bierikbákte från öster insåg jag att dess vilda, taggiga konturer var helt i samklang med massivets hemska namn.

Den som nalkas fjällvärlden med huvudet enbart fyllt av naturromantik får tänka om. Många gånger.

Bierikbákte i Ähpármassivet. Foto: Lennart Ung.

Känslan av äventyr

Efter en period av intensivt engagemang i yrkes- och privatliv kan planeringen av en fjälltur ibland få ett drag av kravfylld plikt över sig. Jag har nog haft det så denna vår. Men häromdagen, när jag kom att tänka på att resan snart skulle gå av stapeln, infann sig känslan av att ett roligt äventyr väntade. Den känslan är jag väldigt rädd om. För när den infinner sig präglas alla delar av resan, även det dygn på tåg och buss som inleder alltihop, av en behaglig förväntan där mitt medvetande fylls av tankar och drömmar. Då är det som om en liten del av mig själv fortfarande är ung som en tonåring. Och det är något jag inte vill förlora.

Postat 2011-06-28 23:15 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Konsten att göra sig otillgänglig

Om man känner för att "dra sig undan allting" och ge sig så långt bort från det urbana livet man kan i komma så är det bästa sättet inte att på måfå dra iväg mot horisonten. Det finns ett bättre sätt. Jag tänker då på den s k otillgänglighetspolen, numera ofta kallad otillgänglighetspunkten.  Det är alltså den plats i landet där man befinner sig så långt som möjligt från farbara vägar (i Sverige eller Norge). Se röda markeringen på kartan nedan, vilket ger den senaste angivelsen av punkten. Läget kan ju förändras om det öppnas/stängs någon ny väg i fjällvärlden.

Denna punkt introducerades av Claes Grundsten och har diskuterats grundligt här på Utsidan i bland annat denna tråd (se främst #19-45, 50):

Sveriges otillgängligaste plats?

Jag måste säga att denna plats har en alldeles särskild lockelse på mig och därför har jag och en god vän planerat att ta oss dit denna sommar.

Start i väster

Området ligger i gränslandet mellan Padjelanta och Sarek, och vi har tänkt starta vår vandring i Staloluokta. Det innebär att jag kommer att göra  ytterligare en erfarenhet jag hittills skjutit upp: helikoptertransport.

Jag är inte så förtjust över att det flygs mycket i vår nationalparker och föredrar att gå även om det kan ta flera dagar extra. Att bara dimpa ner i naturen från ovan gör ju att man går miste om den gradvisa tillvänjning som en fotvandring ger. Men någon gång skulle det vara intressant att uppleva en flygning, och nu passar det bra. 

Från Staloluokta har vi tänkt följa den gamla stigen mot Arasluokta, den som går öster om Stuor Dijdder istället för väster om. Vid detta bergs sydsluttning lämnar vi leden och går rakt österut, med sikte på den avlånga sjön Álájávrre.

Hemma i min hylla har jag boken Padjelanta och andra lappländska ödemarker av Svante Lundgren (1964). Det har varit underhållande att läsa vad han skriver om områdena kring denna sjö. Han berättar bland annat om en vandring ha gjorde från Arasluokta till Álájávrre. Han hade fått rådet att hela tiden följa renstängset som är utritat på kartan. Om detta skriver han: "Men rådgivarna hade antagligen aldrig själva följt stängslet eller också var de rädda, att vi skulle gå vilse om vi lämnade det. Alltnog: vi hamnar i mycket besvärliga och kilometerlånga myrar, där stövelskaften ibland med näppe nöd bottnar och där vi på de värsta ställena får till hälften gå armgång i stängslet för att minska fottrycket."

De sankområden han beskrev måste vara de som finns utritade på vår fjällkarta, men vi kommer undvika dem genom att gå söder om dem.

Norr eller söder om Álájávrre?

Vi hinner i allra bästa fall fram till sjöns västände den första vandringsdagen (som ju på grund av buss och flyg bara blir halv), om vädret är bra och vi känner oss i god form. Därefter gäller det att ha bestämt sig för om vi ska gå norr eller söder om sjön.

Att gå söder om innebär att man kommer förbi en annan sjö, Rissájávrre (knappt synlig i nedre vänstra hörnet på min karta), vid vars sydöstra ände Otillgänglighetspunkten låg enligt den gamla beräkningen av Grundsten.

 

Nackdelen med denna väg är att man får ett par, tre vad som i värsta fall kan vara djupa. Så det lutar nog mer åt att vi går norr om Álájávrre. Enligt kartan slipper man då alla potentiellt djupa vad om man ska vidare till Miellädno och Álggajávrre.

Känslan av otillgänglighet

Tjusningen med Otillgänglighetspunkten är nog att man vet att detta är så långt bort från alla vägar man kan komma i vårt land, vilket kan få symbolisera det maximala avståndet från allt som är urbant: hus, affärer, serviceinrättningar, nöjesliv, träffpunkter och så vidare. Jag tänker mig att denna vetskap i sin tur framkallar fler känslor. Exempelvis känslan av att vara långt borta från "allt som händer". Totalt ute ur fokus. Bara omgiven av ödslighet.  

Otillgänglighetspunkten är verkligen inte stället för den som vill visa upp sig och vara i centrum. Det är bokstavligen den plats där man drar sig undan från världen. Jag gör det dock inte som verklighetsflykt, utan som ett sätt att få nya perspektiv på tillvaron. Och det gör säkert också de andra som gör sig besväret att ta sig hit. 

Man får hoppas att det inte blir rusning, för då försvinner själva poängen med besöket. Ändå är den en plats som är värd att göra reklam för. Ganska motsägelsefullt, faktiskt.

Postat 2011-06-11 14:59 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in