Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Äntligen tältning igen

Efter varierande väder såg det ut att kunna bli en bra natt för tältning. Det var alltför länge sedan sist, i slutet på november. Mina tjugoåriga söner tycker att jag är lite originell som ger mig ut "mitt i vintern", men vintrarna har ju blivit så märkliga numera, åtminstone här i söder. Vintern har förskjutits mot våren, och en hel del år hinner det nästan bli februari innan kylan slår till på allvar. Och då vill man ju helst tänka på värme och sol.

Jag samlade lite beslutsamhet och såg till att göra undan en massa göromål hemma som behövde fixas först. Klockan tjugotre igår kväll var jag klar och kunde ge mig iväg. Tre mil med bilen, sedan var jag ute i skogen.

Termometern visade 3 grader, och det var helt vindstilla. 3º + vindstilla = varmt! Marken var inte helt upptinad, den kändes egendomligt seg när tältpinnarna skulle ner.

Det var verkligen varmt ute. Jag har läst någonstans att man förr i tiden kallade skogen "fattigmans rock". Det är sant. Den lilla vind som fanns igår stannade upp mellan träden. Jag använder gärna den rocken.

Först hade jag inte tänkt att ordna någon mat, men jag blev så tagen av att sitta på liggunderlaget mitt i den kolmörka och tysta skogen att jag satte på tekitteln, kokade te och åt ett par knäckeskivor. En högtidsstund.

Efter en stund hjälpte naturen mig in i tältet. Det kom något mycket fint fallande från himlen, men det var svårt att avgöra om det var regn eller snö. Vått var det i varje fall.

Natten var sedan god, men värmen försvann som vanligt efterhand. Jag vaknar nästan alltid småfrysande och måste ut och gå en timme för att bli varm. En fantastisk morgon när dimman lättade i skogen och himlen  blev röd av morgonsolen.

Året har vänt, och nu vaknar förväntan inför kommande sommaräventyr. Ibland drömmer jag om vinteräventyr också, men då måste jag byta landsända. Hade varit kalas att få testa övernattning i bivack och igloo. Det har jag bara gjort en gång. Däremot sov jag ofta utan tält under granar eller under bar himmel i min ungdom. Och det slutade ibland med rimfrost, snö eller regn på sovsäcken.

Postat 2009-01-25 23:11 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Berguven ropar!

I förrgår kväll tog jag cykeln i skymningen och cyklade upp till Hardeberga stenbrott som ligger strax öster om Lund. Här bor två berguvar som häckar varje år.

28 januari 2006

I vanliga fall är berguvshäckningar hemliga, men inte här. Dessa uvar är s k visningsuvar, och det har blivit iordningsställt två obsplatser invid de lodräta stenbrottsstupen. När skyningen närmar sig kan man (ofta) höra hanen ropa "ooh... ooh...". Ibland kan man se någon av uvarna sitta i en bergvägg på dagen också. Men de är svåra att upptäcka med handkikare. Man behöver nästan alltid en tubkikare, eftersom man sällan ser dem på närmare håll än 200 meter.

I förrgår kväll ropade uven igen. Det var första gången i år som jag hörde det, men den har nog ropat lite nu och då under hela vintern. Jag kunde inte se den, verkade som den satt mycket långt borta.

Vissa gånger har jag fotograferat någon av uvarna. Det är inte det lättaste, för ljuset är nästan alltid uselt på vinterkvällarna, och de är långt borta. Det blir till att fotografera genom tubkikaren.

20 februari 2005

Jag tycker att ugglor är fascinerande djur. De är lite hemlighetsfulla eftersom man mest ser eller hör dem när det är mörkt eller nästan mörkt. På dagen håller de  flesta ugglor sig gömda.

Berguven är dessutom enormt stor, nästan som en örn. De fånger lätt råttor, kråkor, harar och annat. Kanske stryker en och annan tamhöna och katt med. Förr i tiden dödade man många beguvar när man stötte på boet i skogen eller i någon klippbrant. Det fanns en rädsla för denna stora fågel som man med viss fantasi kunde få till ett troll. 

15 februari 2008

Berguven är värd ett bättre öde än att falla offer för människans rädsla eller ovilja.

Under 2009 kommer det att vara en inventering av berguvar i hela Sverige, och alla rapporter om berguvar och häckningar tas tacksamt emot av ansvariga.

Om du som läser detta råkar höra eller stöta på berguv (och kanske till och med bo eller ungar) så ta kontakt med någon fågelkubb eller ornitolog. Sprid inte ut informationen till allmänheten och kontakta inte massmedia. Häckningsplatser ska hållas så hemliga som möjligt, eftersom uven kan bli störd och överge häckningen om den får för närgången uppmärksamhet.

Ibland kommer uvar in i samhällena på vintern, och då får de förstås mycket uppmärksamhet och blir till spännande nyheter i lokaltidningarna.

Det är roligt att berguven, som för en del år sedan var sällsynt och hotad, verkar ha gjort en återhämtning. Detta mycket tack vare räddningsaktioner med utplantering. Vi skulle vara mycket fattigare utan denna ståtliga och respektingivande fågel.

Om man vill läsa mer om just de här uvarna så går man in på länken

http://www.skof.se/

och väljer därefter "Fågelskydd" och "Berguv" i listan till vänster.

Postat 2009-01-23 00:18 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Vinterdjur och vinternatur

Som vanligt var december härnere i Skåne grön och varm. Man kunde vara ute i naturen utan att få torra och sprickiga händer, vilket jag alltid får när det blir minusgrader hur mycket jag än smörjer in dem.

Djurlivet forgår ungefär som vanligt, även om de flesta flyttfåglar har gett sig av. Men andra fåglar kommer från nordligare trakter, en del ändå från Sibirien och fyller ängar och vattendrag. Exempelvis gäss kommer i tusental: bläsgäss, sädgäss, vitkindade gäss. Och mer fåtaligt spetsbergsgäss som ser nästan ut som sädgäss.

Jag gick en tur till Almentornet (se blogginlägg från oktober) för att se vad som hänt med bålgetingboet. Den 25 december såg det ut så här:

Gammalt bålgetingbo

Den yttre väggen var alltså borta, och man kunde nu se den inre konstruktionen med alla celler för larverna. Ett imponerande bygge, en verklig industri! Det fanns förstås inga levande getingar kvar, de som kommer överleva vintern och bli nya drottningar ligger i dvala i marken eller i murken ved. Jag har läst att en cell kan användas upp till 4 ggr för larver, och att larverna kan åstadkomma ett ljud när de är hungriga. Samt att bålgetingar - till skillnad från vanliga getingar - är helt ointresserade av att smaka på människans picknickmat. Den jagar bara insekter.

Några dagar efter nyår blev det faktiskt ganska kallt, och termometern kröp ner till åtta-nio minusgrader. Sjöarna började frysa till. Det blev några fina promenader, och här i Vombs fure en hackspett vid sin "smedja". 

 Hackspettsmedja

En smedja är ett träd som spetten använder till att kila fast kottar, som den sedan hackar fröna ur. Om man tittar noga när man går i skogen kan man hitta smedjorna genom att spana på marken och snön efter nerfallna kottebitar. Denna större hackspett är en hona, vilkat man ser på huvudet. Där finns nämligen inget rött, vilket bara hanar har.  

Det tog några dagar innan Vomsjön frös till ordentligt. I en vak simmade en del änder, bland annat en ovanlig gäst från kusten, en svärta. Den dök efter föda, och jag såg hur den slukade en rejäl mussla.

 Svärta (närmast)

Men det var något fel på den. På fotot nedan ser man att den är instrasslad i ett fisknät. Den kunde simma och den kunde dyka. Men kunde den flyga?

Intrasslad svärta

Svaret fick vi ett par dagar senare. Då hade isvaken frusit igen, och någon hade sett svärtan sitta ensam på isen. Den kunde verkligen inte ta sig därifrån. I denna utsatta belägenhet (bokstavligen "sitting duck") skulle den väl inte klara sig länge? Sjön besöks hela tiden av havsörnar, och en and är kalas för dem. Och om inte örnarna hittade den så skulle den förr eller senare svälta ihjäl.

Det märkliga var att efter fyra eller kanske fem dagar på isen så levde den fortfarande. Jag fick för mig att jag skulle göra ett räddningsförsök igår (söndag). Utrustad med flytväst, dubbar och lina tog jag mig ut till platsen. Det var mycket längre än jag mindes, fågeln låg minst 200 meter ut. Och isen verkade inte särskilt tjock och var glasklar och helt genomskinlig. Hur skulle detta gå?

En ko på isen, eller...?

Dagen innan hade minst två skridskoåkare plurrat i sjön, en av dem nära de bojar som fanns i närheten av fågeln (fågeln är den svarta pricken till höger om mig). Inga skrinnare var ute på isen denna dag, bara jag själv. Det verkade inte bra.

Jag och min medhjälpare kom ca 2/3 av vägen. Sedan började isen bli ännu tunnare, och det kändes inte alls bra när jag stötte med min stav. Vi var tvungna att vända och försiktigt gå tillbaka. Det kändes som ett misslyckande, men säkerheten måste naturligtvis komma först. Det blev ändå ett litet vinteräventyr. En av mina kompanjoner hade inte hämtat sig senare på kvällen. Och han var inte ens ute på isen...

Någon som sett fågeln idag (måndag) tyckte att den fortfarande såg levande ut. Men den har oddsen emot sig. Med plusgrader de närmaste dagarna kommer isen att bli sämre men stanna kvar. Många djur dör under vinterns strapatser, sådan är naturens gång.  

Postat 2009-01-13 00:36 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in

Aktuellt: Glidsnöskor