Denna fågelhöst har varit intressant på flera sätt. För några dagar sedan gav jag mig ut att leta efter en norrlandsfågel, rödstrupig piplärka. Den är svår att se i fjällen, men på väg söderut rastar den i Skåne och då kan man få se den. Fast vanligtvis hör man den bara när den flyger förbi, allt går så snabbt att man inte hinner se några detaljer i kikaren. För att sitta stilla och visa upp sig, det vill den ogärna.

Frågan är inte helt lätt att svara på. Man kan ju tänka sig att det som för en mänsklig betraktare ser ut som lek egentligen är något som fyller en nyttofunktion (helt eller delvis). Som t ex rovdjursungars brottningskamper och nafsande. De förbereder sig för det tuffa vuxenlivet då de måste skaffa föda själva. Och visa kommande partner att de är stora, starka och livskraftiga.
 
Hur är det då med fåglar? Oftast kan man ju förklara fåglars beteende ur något slags nyttoaspekt. Beteendet ger fördelar när det gäller överlevnad. Men ibland undrar man. När jag har sett hur en del änder och gäss "konstflyger" inför landning får jag ett tydligt intryck av att detta är ren nöjesflygning. Likaså när örnar och andra rovfåglar har flyguppvisningar på de mest hisnande sätt.

Så planer gjordes upp. Och vandrarkompanjonen Anders var inte sämre, utan vi diskuterade inköp av rejäla skidor, pjäxor och annat.

Nu är det ju så med ögon att blir det en rispa i hornhinnan (och det blev det) så kommer infektioner lika säkert som spam i inkorgen. Så efter två dagar såg jag ingenting. Efter flera sjukhusbesök, och efter att ha stoppat ett antal olika salvor och droppar i ögat, har jag börjat se igen. Och nu - den 2 januari - kände jag mig redo för uteliv.

Fotot visar utsikten mot Áhkká från tältöppningen. Sjön är Suottasjjávrre.