Konstruktion av batteriladdare för fjällen

Förra året köpte jag en GPS, bland annat för att enklare kunna genomföra fågelinventering i Padjelanta. Denna GPS, en Garmin eTrex H, har ingen karta utan arbetar bara med koordinater, viket är fullt tillräckligt i fjällvärlden. (Karta har man ju själv med sig, och jag tvivlar på att de som finns i GPS:erna över fjällen är särskilt bra.)

Jag hade också med mig 6 st batterier, lagom till ca 3 dagars drift. Det visade sig att de räckte något längre. Men GPS:en fick ju stängas av mellan gångerna för att inte bli strömlös.

I år har jag inte tänkt att bli strömlös alls. Jag tänker ta med 2 uppladdningsbara batterier i GPS:en samt 2 extra. När det första paret tagit slut ska jag ladda dem med varsin solcellsladdare. Dessa två solcellsladdare har jag konstruerat själv, och jag beskriver här nedan hur jag har gjort.

Man kan också köpa solcellsladdare. Britt G tipsade om en som Silva tillverkar och som säljs på bl a Addnature:

www.addnature.com/product.asp?dept_id=0&pf_id=SILVASOLARI

Denna kostar ca 700 kr, ger 4V (som väl ska delas på 2 batterier) och 300 mA. Vikt ca 190 gram.

Mina egna ger 2V och 200 mA (för varje batteri). Kostnad 224 kr för två. Mina laddare går också att packa ihop till ett litet paket på 95x65x28 mm om de inte används (betydligt mindre format än för Silva). Vikt för båda laddarna ca 75 g.

Delar inköpta hos Kjell och Company:
Nr 44016 Solcell 2V, 200 mA (69 kr)
Nr 39742 Batterihållare 1xR03 (25 kr)
Nr 39753 Batterihållare 1xR6 (18 kr)

Till GPS:en behöver jag bara R6-batterier, men jag har "framtidssäkrat" min konstruktion, om jag nångång skulle behöva ladda R03-batterier.

Kablarna kapas något och skalas, dels på mitten, dels i ändarna.

Jag trädde först på den lilla batterihållaren (hålen i lödöronen fick först slipas lite större) och lödde fast. Aktade mig för kallödning, det vill man inte upptäcka på fjället!

Därefter löddes den stora hållaren fast. Båda limmades med kontaktlim med lagom avstånd så att man kan vända baksidan av solcellerna mot varandra när man packar ner dem.

Jag har gjort en preliminär koll av prestanda en förmiddag med hyfsad sol . Jag tejpade fast en cell på fönstret i solen. På 4-5 timmar laddade batteriet så att jag fick en liten ficklampa att lysa ca 30 min. Fulladdat hade det batteriet nog fått den att lysa närmare 2 timmar.

Jag kände mig nöjd. Ett 2700 mAh Ni-MH batteri bör bli ganska fulladdat en solig dag på fjället. Jag tror att man kan ha solcellen i en genomskinlig plastpåse eller plastficka hängande på ryggsäcken när man går.

En viktig sak var frågan om backström. Lärarkollegor i fysik ansåg att det inte var någon risk, cellerna borde fungera som dioder och stoppa. Men jag ville kolla, så med hjälp av en amperemeter och några tejpade foliebitar mätte jag backströmmen i mörker till omkring 3 mA. Detta är inte mycket, men det är inte tvärstopp heller. När jag la cellen under en vanlig kökslampa upphörde backströmmen och cellen började ladda ytterst svagt. Slutsats: Så länge det är hyfsat dagsljus kommer laddströmmen att övervinna backströmmen.

Ska bli intressant att testa det i verkligheten. Rapport kommer kanske i höst. Redan nu misstänker jag att min konstruktion inte är lika rostsäker som den köpta. Man får förvara den ordentligt.

En dikt om dimma

En ny sommar närmar sig, och det har blivit dags för mig att tänka på och planera kommande vandringar. Kanske blir det ett uppehåll med dikterna. Här i alla fall ett intryck från förra sommaren! 

Dimma på kalfjället

Var kom den ifrån, dimman?

Vi var så upptagna
med att läsa karta och hitta väg
att vi inte märkte hur rummet krympte,
hur det bildades väggar omkring oss

Solen stängdes ute, temperaturen föll
Det kyliga duggregnet kom med ens från alla riktningar

Nu måste sinnesintrycken tolkas annorlunda
Dimman talar inte sanning!
Avstånd förlängs, föremål förstoras upp
Ytor blir antingen horisontella eller vertikala

På andra sidan ett jättelikt snöfält
reser sig en mörk och lodrät klippvägg
En illusion!
Snöfältet är snabbt passerat
och klippväggen var bara sluttande mark

Och så de grådiffusa väggarna som inte försvinner
utan hela tiden drar sig undan
och fegt håller sig på avstånd

Vi befinner oss sedan i en svårtolkad
mosaik av småsjöar och kullar
Karta, kompass och elektronik
är våra vägvisare i labyrinten

Till slut når vi vår planerade lägerplats
Ivrigt sätter vi samman stängerna och
reser tältet på den frostbitna marken:

en trotsig punkt av värme under en gråkall kupol

(Tuoddar, Padjelanta 2008)

Vårkänslor och ett stort grått troll

När jag tog mig ut från lägenheten för att besöka tandvården badade lundaslätten i solljus. Allt andades vår, och vita moln drog omkring på en för övrigt blå himmel.

Skåne är fint på våren, men jag drabbades av en helt annan känsla. Jag ville norrut, och det genast. En intensiv önskan att få vara med när vintern släpper sitt grepp om fjället gjorde mig alldeles matt. Varför är det inte dags för årets fjällresa redan nu? Varför?

Jag bor nog i fel ända av landet, åtminstone 6 av årets månader. Vet inte vad jag ska göra åt det. Är det så här vildgässen och sångsvanarna känner när de trampar omkring på de skånska åkrarna långt in i maj och väntar på att det ska tina upp i norr?

I förrgår träffade jag en annan varelse som antagligen också vill ge sig av norrut snart. Jag och många andra skådare fotograferade detta skogstroll (lappuggla) på Falsterbonäset. Den har uppehållit sig där en tid nu och sitter på dagarna ofta helt orädd i något träd och vilar sig. Visst är det en fin fågel?

Allra finast vore förstås att se den i sin naturliga häckningsmiljö, långt inne i en norrländsk barrskog. Men det går bra så här också.

Skogskväll med en kall lägereld

Det händer ibland att jag uttrycker åsikten att lägereld är överskattad i friluftssammanhang. Det står jag för. En eld är arbetsam, rökig och förstör mörkerseendet.

I en myndighetsrapport (har glömt exakt vilken) läste jag att myndigheten ifråga uttryckte en liknande syn som jag. Man tyckte att eld inom nationalparker är onödigt, eftersom vi nuförtiden lagar mat på små kök och har varma och bra kläder. Eller något ditåt.

Men min fjällkompanjon Anders ville ut och elda häromveckan. Han skulle inhandla korv, bröd och öl och detta skulle avnjutas mitt inne i skogen sent en kväll (lördagen den 7 mars).

Och så blev det. Jag fick återuppleva en av ungdomstidens oräkneliga lägereldskvällar. Det var riktigt trevligt. Vi satt i den mörka skogen och hade med visst besvär fått ett antal torra trädgrenar att brinna. Inte så lite besvär heller. Grenarna såg torra ut, men det var de inte. Den första halvtimmen brann grenarna visserligen men de gav ingen värme. Den kallaste eld jag har varit med om. Skumt.

Men det blev bättre. Maten var god, och natten förvånansvärt ljus. Jag hade väntat mig beckmörker, inte minst med tanke på att elden gör omgivningen svartare. Men det gick att urskilja både himmel och träd vid midnatt.

Så småningom kröp vi ner i sovsäckarna i tältet. Någon kyla var det inte att tala om, men man blir alltid kall ändå efter några timmar. Jag vaknade också vid ett tillfälle av att två större hackspettar hade "trumningsduell" i träden vid vår campingplats. Annars var det ganska tyst. Inga ugglor i Skåneskogen tyvärr.

En trevlig lägerkväll, således. Men principiellt är jag emot lägereld. Alltid.

Beskriva naturintryck (dikter)

Två dikter har legat länge och väntat på att de ska "kännas färdiga". Nu tror jag att de är det.

Vissa intryck från fjällvandringar och andra naturfärder får jag inte ordentligt nerskrivna förrän efter lång tid. De finns visserligen som spridda utkast i datorn, men av någon anledning är det svårt att hitta exakt de ord och uttryck jag vill ha.

Men det gör ingenting att det tar tid. Då hinner jag fundera ordentligt på vad det är jag har upplevt. Eller kanske bättre uttryckt: vad jag har anat. Sedan är det förhoppningsvis begripligt även för andra. Eller att det i alla fall sätter tankarna, minnena och fantasin i rörelse!

Skymning

Skymningen förändrar allt

När ljuset försvinner
förminskas världen
och  reduceras till
den allra närmaste omgivningen

Kvällen upphäver alla avstånd,
upplöser känslan av naturens väldighet   

Allting utanför min lägerplats
blir tvådimensionellt
och stelnar i skymningen till en tavla 

Jag kan fortfarande urskilja
horisonten, bråddjupen och höjderna
men jag kan inte längre fatta
att jag skulle kunna gå där långt borta,
finna fotfäste och förflytta mig

Då tänker jag på fullt allvar
att det räcker med några få steg
och att sträcka ut min hand i månljuset
så kan jag röra vid alla bergen,
utan  minsta ansträngning

Det ohörbara

Det är att utvidgas

liksom vattnet som rinner genom en grotta
urholkar den och gör den större

Så är det

De intryck som mina
sinnen fylls med
ska göra mina tankar rymligare

få mig att höra
starkare

lära känna mig själv
tydligare

Det handlar inte om att förlora sig själv
eller att uppgå i något

utan helt enkelt att vara ett membran
som både uppfattar
och förstärker

det ohörbara