Det vilda (dikt)

Det var länge sedan jag hade tid och ork att skriva någon dikt här i min blogg. Men tankarna har funnits! 

Något jag tänkt på har bland annat sin upprinnelse ur mina fjällvandringar. Det handlar om vildhet, ett ämne som ju faktiskt kommit lite i ropet igen på kultursidor de allra senaste åren.

Många som hör begreppet vildhet tänker nog på hämningslöshet, våldsamhet, utflippande med mera i samma stil. Men detta är en förvanskning, inte ens de vilda djuren beter sig så. Att söka det vilda är att söka något helt annat. Och en del av det vilda jag själv söker finns i friluftslivet.
 
Så - efter ett långt uppehåll - blev det alltså ytterligare en dikt.

Det vilda

Det vilda inom oss är slumrande
men sover bara med ett öga

Det behövs inte mycket för att det ska lyfta sitt huvud
och vädra efter en omärklig doft eller en avlägsen vind

I de ögonblicken vill jag ut
Jag vill ut och gå färdvägar
som jag inte vet om man kan lita på,
följa stigar som kanske inte leder någonstans

Då griper jag efter dagar där jag kan
förvänta mig det oförutsedda
och nätter som överraskar mig med drömlös sömn

Framför mig växer vägsträckorna,
och jag tillryggalägger dem enbart med egen ansträngning
Och efter många steg,
när krafter och ork brunnit ut,
möts jag av vila i skymningen
    
Så formas nya syner framför mina ögon,
långt i fjärran byggs konturer
av länder och riken som jag inte kände förut

Men alltför snart känner jag våndan,
jag blir upphunnen av smärtan av att
vara på fel sida om en glasruta,
att inte kunna resa mig och ge mig av

Då kan det kännas enklast att ignorera
det som skedde – det som sedan plötsligt tog slut

Det vilda sänker sitt huvud och lägger sig ner igen
Men det sover bara med ett öga

Glädjen och våndan över att skriva en bok

Ända sedan jag var barn har jag varit intresserad av att skriva. En hel del av det jag skrev som ung var fiction, men jag gjorde även några försök att skriva fakta. När det sedan blev dags för yrkesutbildning la jag skrivandet på hyllan, och där befann det sig länge.

Som yrkesverksam lärare – jag undervisar i matematik, logistik samt ett antal andra ämnen – har det blivit en del skrivet i arbetet, men det är inte samma sak som att skriva en bok.

Men så blev det äntligen av! Det har alltså blivit en bok om Sarek, en vandringsguide, som kommer ut på Vildmarksbiblioteket  i vår. 

När jag första gången fick idén att skriva denna bok trodde jag inte själv på den. Dels tyckte jag inte att jag kunde tillräckligt mycket om området, dels verkade inte förlagen efterfråga en sådan bok. Men mest var jag osäker på min egen förmåga att skriva ihop något som ett förlag ville acceptera.

Jag nämnde saken för en av mina bröder som har frilansat som fotograf under större delen av sitt yrkesverksamma liv. Han såg en aning oförstående ut inför mina tvivel och sa ungefär: ”Det är klart att du ska skriva boken om du själv tror att den kommer att bli bra.”

Så jag satte igång och skrev på lediga stunder lite nu och då. Det var väldigt roligt! En grundregel när man skriver är ju att det ska vara något man känner tillfredsställelse att skriva om. Jag tänkte att om ingen skulle vilja ge ut boken har jag i varje fall haft många trevliga stunder. Och dessutom lärt mig en förfärlig massa nytt om fjällvärlden.

Det andra jag märkte var att skrivandet – och tänkandet – tog otroligt mycket tid. Jag läste om någon (författare?) som påpekade att den som vill skriva en bok måste offra någonting. Man kan inte skriva och samtidigt ägna en stor del av sitt liv åt TV, Internet eller andra tidsslukande sysselsättningar. Särskilt inte om man skriver på fritiden. (Dessvärre tror nog en del av mina vänner och bekanta att jag glömt bort dem, eftersom jag inte hört av mig på så länge.)

Särskilt på slutet tog boken nästan all ledig tid när mitt vanliga jobb var slut för dagen. Korrektur skickades hela tiden fram och tillbaka via mail, och det kändes som jag var intravenöst uppkopplad på Internet. Min gode vän Anders jobbade samtidigt hårt med allt arbete som hade med bokens foton att göra.

Nu det dröjer det ännu några veckor innan boken kommer ut från tryckeriet. Jag ser fram emot det med både förväntan och vånda. Tänk om det finns massor av fel som vi missat vid korrekturläsningen? Eller om de sista korrekturändringarna inte kom fram? Eller – hemska tanke – om någon viktig detalj i turbeskrivningarna är så otydligt skriven att den kommer att missförstås och leda människor vilse?

En natt drömde jag att jag missuppfattat hela idén med boken och att förlaget beställt en bok om Padjelanta istället – men att ingen upptäckt det förrän boken låg på tryckeriet. Det var som väl var bara en dröm!

Till sist har det varit väldigt inspirerande att vara med på Utsidan. När jag började skriva på mitt manus visste jag inte ens att Utsidan fanns. I så fall hade jag nog aldrig vågat sätta igång, med tanke på all den kunskap och erfarenhet som finns samlad här!

Under det fortsatta arbetet har jag många gånger låtit mig inspireras av er andra, av de synpunkter och erfarenheter som kommit fram på Forum, artiklar och på andra sätt. Men jag har också försökt att vara noga med att inte "stjäla" någon annans unika favorittur, infallsvinkel eller beskrivning utan istället gå tillbaka till mina egna erfarenheter och hitta ett eget sätt att förmedla dem på.

Så nu pustar jag ut efter en härlig - och arbetsam - tid. Och är ganska otålig att se det färdiga resultatet.

En ny nattlig tur

Vintern fortsätter, och idag hann jag för första gången leta reda på mina gamla Tegnässkidor, väl undanstoppade i källarförrådet. Det var nog 5 år sedan de var i bruk senast.

Så det blev en liten skidtur på åkrarna utanför lägenheten. Kändes ovant, och flera muskler jag inte visste att jag hade protesterade över de ovana rörelserna. Skönt!

Nu har jag packat ryggsäcken och väntar på min kompanjon Anders, det blir övernattning i vindskydd igen.  Jag ser fram emot en lagom kall vinterkväll med lite te och tilltugg innan vi kojar.

Det var inte så länge sedan sist. För 14 dagar sedan gjorde vi nämligen en liknande tur, och det lovade att bli kallt. Medan den hemtrevliga lilla lägerbrasan slocknade gick temperaturen ner till drygt -21 grader. Vi tog en rask promenad för att få upp värmen innan vi kröp ner i våra dubbla sovsäckar, men "fartvinden" bet i näsa och ansikte.

Kallast var det om händerna när man tog i saker och ting vid matlagning och lägerpyssel. Jag ska framöver utrusta mig med ett par tunna handskar att ha inuti de tjocka.

Nattsömnen då blev väl inte lika god som vanligt, men det fungerade. Kameran och mobilen var hela natten mellan de båda sovsäckarna, och gastuben fick komma ner en stund i värmen innan jag steg upp.

Temperaturen steg efterhand, och senare på förmiddagen var det riktigt varmt med bara några minusgrader och fallande snö. Inte många fåglar. De måste ha det väldigt svårt nu och många individer dör. Allt vatten är fruset så änderna är någon annanstans. Men en och annan hackspett, mes och vråk gick att hitta.

En härlig tur, för två veckor sedan. Och nu är det alltså dags igen. Jag ser detta också som en slags förberedelse för att någon gång göra en längre vintertur i fjällen vilket står högt på min önskelista.