Själva resan från Skåne upp till den lappländska fjällvärlden är ofta något av ett äventyr i sig. Tyvärr ofta av det stressande slaget. Man har svårt att slappna av under resan och njuta. Frågor cirkulerar i huvudet. Åtminstone är det så för mig. Kommer tåget att vara i tid? Kommer vi hinna med nästa anslutning?

Anders G och jag har i dagarna kommit hem från en 9 dagar lång skidtur genom Sarek. När vi planerade denna tur hade vi några problem att ta ställning till, bland annat anslutningen till bussen fram till vår startpunkt Suorva.

Resplus - eller inte?

En resa till Kebnats/Suorva/Ritsem innebär som många vet ett byte från tåg till buss i Gällivare. Om vårt tåget skulle bli mer än 24 minuter försenat skulle vi missa bussen (och nästa buss skulle inte gå förrän nästa dag). Vi kunde lösa problemet genom att köpa SJ Resplusbiljett ända till Suorva, men detta skulle kosta oss 1000 kr extra per person (att jämföra med de ca 180 kr som en bussbiljett Gällivare - Suorva kostar). Vid Resplus gäller en garanti som innebär att SJ skulle ordna en taxi om tåget skulle vara försenat.

Men 1000 kr extra är mycket. Vi resonerade på följande sätt: Om tåget är i tid sparar vi ca 820 kr per person. Om tåget inte är i tid måste vi betala taxi själva och det skulle att kosta 1200 kr per person, dvs 200 mer än Resplus. Chansen att tåget skulle klara tiden var god, trodde vi. Vi avstod därmed Resplus.

Tåget var INTE i tid. Det missade med ca 10 minuter. Vi fick besked av tågvärden att taxibilar var beställda. För dem som hade Resplus, förstås. Men som väl var löste det sig ändå, för även bussen vara försenad pga en dikeskörning. Så vi hann faktiskt med den ordinarie bussen. Puh!

En hårsmån från en allvarlig olycka

En dryg timme försenad startade bussen mot Ritsem. Med ombord fanns fler passagerare, varav två svenska män som också skulle ge sig in i fjällvärlden vid Suorva. Efter en stund steg det på tre damer från Frankrike som även de hade samma plan.

Innan vi nådde Suorva hade vi ett mycket allvarligt tillbud som hade kunnat bli en svår olycka. Ett sällskap med flera hundspann höll på att gå över vägen och såg för sent bussen som kom i hög fart. Ett av hundspannen hade just kommit upp på högra sidan av vägen och var på väg till den vänstra.En kvinna stod vid vänster vägkant och såg bussen. Hon rusade ut framför den för att stoppa hundarna som nästan hunnit ut mitt i vägen.

Bussföraren hade börjat bromsa så fort han såg hundarna men skulle inte hinna få stopp på den i tid. Eftersom kvinnan hade lämnat vänstra vägkanten styrde han bussen över till vänster. Han fick stopp på bussen först efter att han passerat och lyckades på något sätt undvika att köra på både kvinnan och hundarna. Alla var mycket uppskakade över vad som hänt och vi hade först svårt att tro att ingen hade blivit påkörd.

Var är vintern?

Vi hade sett på väderleksrapporterna att de första dagarna skulle präglas av ganska milt väder, men det var värre än så. Det regnade tidvis ganska kraftigt under bussresan. Inte bra. Vi var utrustade för snö och kyla, men regnkläder var det klent med.

När vi klev av bussen vid Suorvagrinden rann en rejäl vårbäck nerför den så gott som helt barsmälta landsvägen. Regnet hade för tillfället upphört, men återkom senare till och från.

Foto: De tre fransyskorna ger sig iväg. Det ser snyggt och proffsigt ut.

Foto: Vår pulkapackning. Inte så snygg kanske men - hmm... personlig. Förutom pulkan hade vi en rejäl ryggsäck.

Foto: Grinden vid Suorva. Inte världens mest inspirerande plats men bra att den finns som ingång till fjällvärlden.

När den ca 3 kilometer långa bilvägen tog slut hade vi hoppats finna ett skoterspår upp genom björkskogen. Men inget sådant spår syntes till, så vi fortsatte utmed sjöstranden.

Foto: När vi lämnade bilvägen var det till att börja med ganska gott om snö att åka på. Anders bar ryggsäcken, jag drog pulkan. Men i skogen hjälpte han till med pulkan genom att fästa en extra draglina på sig.

Men sjöstranden blev blötare och blötare, och överallt stack det upp stenar. Snön var genomsur härnere. Så sur att den inte ens fastnade på skidorna. Och det var ju i och för sig bra. Men annars var det mest dåligt.  Om jag läst rätt i boken Snö av Yngve Ryd så kallas denna snö på lulesamiska för släbtsát , snö som är så blöt att det finns pölar av vatten nere i den. (Det finns också en annan blöt snötyp som kallas för siebla, men det tror jag är något annat.)

När vi lämnade stranden och gav oss upp i björkskogen var snön fortfarande blöt, men inte lika mycket som nere vid stranden. Det var åtskilliga höjdmeter som skulle klaras av innan vi kom upp till sjö 642 i riktning mot berget Sluggá. Vi märkte att vi hela tiden drog för långt åt vänster. En kommentar som fälldes i skogen var: "Vi försöker ta oss längre åt höger - om vi hittar snö att åka på!" Det var alltför mycket blockterräng i skogen. Och alltför lite snö.

Vi slet med pulkan så länge som vi orkade, men vi hann inte ända fram till sjön. Vi slog läger i björkskogen. Regnet hade gjort både mina byxor och min mössa fuktiga, men den värme jag producerade vid pulkadragningen höll mig ändå skapligt torr.

På grund av det milda vädret räckte det med att ta fram den sovsäck som jag använder på mina sommarvandringar. Även klädseln var samma som på sommaren. Både Anders och jag hade gått långa stunder med bara ett tunt underställ på överkroppen.

Foto: Det första nattlägret. Fotot taget morgonen därpå.

Det var den 27 mars och årets vintertur var därmed påbörjad. Men hur skulle fortsättningen bli? Skulle snön fungera att åka på och skulle vi kunna ta oss ända fram till Kvikkjokk? De närmaste två dagarna skulle bli avgörande för vårt beslut om att genomföra hela turen eller inte.