Ett dygn i stormens grepp (3)

Efter att det andra avsnittet var publicerat ringde telefonen. Det var Anders som hade läst mina skriverier, bägge delarna. Han medgav att det var spännande skrivet. Men han hade också kritik.

– Du har inte framställt min insats så som den verkligen var, sa han.

– Jaså...?

– Vi bytte ju packning och jag tog över den tunga pulkan efter dig. Till exempel.

– Du menar efter de två första dagarna, när vi var klara med den snöfyllda skogen och de långa uppförsbackarna? När vi sedan mest hade åkning på hårdpackad, fin snö på kalfjället?

– Ha, ha... du har tydligen glömt att jag körde först och spårade åt dig i skogen.

– Det är ju sant. Och när det var min tur att bära ryggsäcken så verkade den väldigt lätt. Jag misstänkte att du flyttat några tunga grejer för att underlätta för mig.

Anders låtsades inte höra. Det var inte små undanskymda, personliga tack han var intresserad av.

– Och sedan står det ingenting om hur mycket jag bidrog till att rädda ditt liv, fortsatte han. Jag slet hårt med spaden under stormen.

– Så du tycker alltså att dina hjältemodiga insatser blivit förminskade i min berättelse? sammanfattade jag.

– Kunde inte sagt det bättre själv.

Ungefär så gick vår konversation (kanske inte helt ordgrant men en viss frihet måste en författare kunna tillåta sig). Men allvarligt, det är inte många människor i min bekantskapskrets jag skulle våga anförtro mitt liv åt. Anders är en av dem. Förvisso gjorde jag det flera gånger under den här turen. Och tydligen ibland utan att ens veta om det.

Men nu åter till själva berättelsen.

En andhämtningspaus

Både Anders och jag vaknade till några gånger under natten och konstaterade att vinden höll på att avta. På morgonen hade vi stort hopp om att kunna lämna lägerplatsen och fortsätta vår färd. Om nu inte vädret försämrades igen.

Medan vi gjorde de vanliga förmiddagsprocedurerna pratade vi om hur fortsättningen skulle bli. Stormen hade stulit en dag ifrån oss så det var närmsta väg till Tjuoldavágge som gällde. Och när vi väl startat färden så måste vi komma ända dit, några möjligheter att sätta upp tältet och ta skydd före dess fanns inte.

Vi studerade kartan. Det gick först svagt utför från vår lägerplats mot en grund jokkravin. Sedan skulle det bli en märkbar stigning upp på Tjuolldas västsluttning, öster om den djupa ravinen Tjuoldagårsså. Själva Tjuoldagårsså måste undvikas, vi visste sedan tidigare att den efterhand blev brant med klippor på sidorna.

Innan vi packade ihop gick jag runt med kameran och fotograferade. På fotot ovan har Anders stigit upp på snömuren på vindsidan av tältet för att visa hur bastant den var. Det snöade, sikten var fortfarande dålig och de omgivande bergen skymtade bara korta stunder. Förutom fotona vid lägerplatsen blev det inga förrän på kvällen. På grund av vädret var kamerorna nerpackade hela dagen.

Foto på snöpinnar. En av dem med krok från Biltema (krokarna var nyinköpta och vi skulle testa hur de fungerade). Tidigare hade alla snöpinnar bara en snör-ögla, vilket ger iskalla fingrar när man ska ta ner tältet. Pinnarna är 30 cm långa och vi har 6 st av dem. Vi har även 4 st som är 40 cm. Dessa 10 pinnar räcker för att förankra tältet i de korta öglor som finns på tältbotten och på absiderna. Pinnarna grävs ner några decimeter i snön och fryser snabbt fast. De sitter därefter som gjutna i betong. De åtta stormlinorna förankrar vi med skidor och stavar.

Sikten försvinner – igen

När pulkan packades började det återigen att blåsa. Vi var noga med att hålla koll på alla grejer så de inte de lättaste persedlarna försvann i töcknet. Snön drev och sikten på marknivå var mycket dålig. Mángitjårrå, vårt närmaste berg, var nätt och jämnt synligt. Men bara vissa stunder. Förändringen var bekymmersam. Vädret var väl inte på väg att försämras? Det var väl ingen ny storm på gång?

Vi skulle nu färdas i riktning SSV. Vi kom iväg åt rätt håll, men efter en kort stund försvann all sikt för gott. Världen var fullständigt vit i alla tänkbara riktningar och vi såg bara något tiotal meter. Vinden var kall men som väl var kom den snett bakifrån.

Min GPS har ingen karta så vi hade tänkt att navigera upp på sluttningen utan hjälpmedel. Men när vi bestämde det så hade vi hyfsad sikt. Kompasserna fanns naturligtvis i närmaste ficka, men innan vi tagit fram dem blev solen synlig som en diffus skiva i molntöcknet. Vi beräknade väderstrecket och fortsatte åt – som vi trodde – rätt håll. Fort gick det inte, men det kändes till att börja med rätt. Alltså först svagt nedåt. Efter en stund tyckte vi att det borde börja gå uppför men istället kom diverse ojämnheter och snödrivor i vår väg som inte borde varit där. Men vi skulle ju korsa den grunda jokken så vi tänkte att vi inte hunnit så långt och inte hittat det bästa stället. Vi följde fördjupningen en bit tills vi såg snökanter och något mörkt längst ner.

– Det är vatten, sa Anders.

Och det var det faktiskt. Mellan meterhöga snökanter rann en bäck. I nästan samma ögonblick blev luften såpass klar att vi såg var vi befann oss. Vi var inte där vi tänkt utan istället ett par hundra meter för långt västerut. Nere i början av Tjuoldagårsså! Dessutom på den östra sidan, alltså på fel sida vattnet. På bägge sidor reste sig höga sluttningar och bildade horisont längst upp.

Det var jag som drog pulkan den dagen. Jag tittade bekymrat uppför backarna.

– Det är för brant att gå uppför, sa jag. Utan pulka skulle det gå, men pulkan är för tung. Och på skrå fungerar det heller inte. Pulkan kommer att välta hela tiden.

– Då får vi vända tillbaka i våra spår, sa Anders. Inget annat att göra.

Och så fick det bli. Det var en omväg som kändes onödig. Men det goda var att vi sett exakt var vi befann oss och att vi nu säkert kom rätt.

Vinden ökar dramatiskt

Efter den extra omvägen gick det uppför, precis som det skulle. Vinden kom fortfarande något snett bakifrån. Det gjorde att man fick lite skjuts framåt. Den diffusa solskivan hjälpte oss att hålla någorlunda rätt kurs. Vid några tillfällen närmade vi oss Tjuoldagårsså och fick korrigera kursen. Sluttningen blev brantare där och vi hade verkligen ingen lust att glida ner i ravinen. (När vi kom tillbaka till Kvikkjokk fick vi höra att en person för några år sedan fallit ner i den och omkommit.)

Vi hade nu varit på färd ett par timmar utan paus och vila. Det hade varit skönt att stanna och äta lite nötter och godis, men vi befann oss mitt i det blåsiga passet och vinden var verkligen kraftig. Det var som en vindtunnel, ingenting fanns som bromsade. Vi ville komma ur situationen och förflytta oss så länge som vädret tillät. 

Vi hade passerat den högsta punkten på vår väg och det började luta neråt. Snön på marken var slipad av vinden och det fanns många isiga partier. Det gällde att hålla balansen. Vissa sträckor kunde man glida med vinden, så åkningen var inte direkt ansträngande.

Men vinden höll på att bli ett stort problem. Den grep tag i pulkan (vikt ca 30 kg!), välte den eller drog den åt fel håll. Skidåkningen blev också vansklig. Vi måste ofta bromsa för att det inte skulle gå för fort.

Brant nerför – men vinden tar allt!

Backen ner mot Tjuoldavágge är brant men däremot inte klippig (vi gick uppför den under en sommarvandring för drygt tio åt sedan). Vi visste att den bestod av hedmark hela vägen, ända ner till björkskogen. Så nu stod vi inför denna backe, Anders med ryggsäck och jag med pulkan. Den hårda vinden slet och drog i oss och det var svårt att stå rak. Vi befann på nytt i ett vinande inferno, mestadels utan sikt åt något håll. Om det inte var full storm just då så var det i varje fall halv.

Att bara åka nerför var uteslutet. På det hårda underlaget skulle det vara omöjligt att bromsa farten när vinden sköt på. Att åka på skrå gick inte heller, det skulle innebära att pulkan välte direkt. Vi måste komma på ett sätt som fungerade och var säkert. Men man tänker inte så snabbt i hårt väder. 

Först tänkte vi koppla på bromslinan för att få pulkan rejält trög så att den inte sköt på bakifrån. Men vinden var så kraftig att pulkan blåste omkull och drogs iväg även när vi stod stilla på plan mark! Det var helt enkelt omöjligt att ha den bakom sig.

– VI MÅSTE TA AV OSS SKIDORNA OCH GÅ! skrek jag till Anders.

– MEN VAD GÖR VI MED SKIDORNA?

– SPÄNNER FAST DEM PÅ PULKAN!

Det var lättare sagt än gjort. Vi fick hjälpas åt och hålla fast varandras saker när något moment skulle utföras. Blåsten skulle nämligen ta allt som var löst: stavar, skidor, pulka. Om vi råkade tappa något så skulle det vara nere i dalen på nolltid, täckas av drivande snö och vara omöjligt att återfinna. Och sikten var fortfarande extremt dålig. Men så länge marken sluttade nerför så visste vi att vi var någorlunda rätt.

När skidorna var fastspända vände vi pulkans riktning. Den skulle få glida baklänges nerför backen medan vi gick till fots och höll fast var sin sida av glasfiberdraget. Det var isigt här och var men metoden fungerade. Vi stretade emot med kängor och stavar och kunde bromsa pulkans framfart. Det gick naturligtvis sakta men vi kom nerför på ett kontrollerat sätt.

Under nerfarten hade vi en enastående upplevelse. För en kort stund öppnade sig sikten ner mot björkskogen i Tjuoldavágge. Vi såg dalen och träden i fågelperspektiv. Den kraftiga vinden svepte in från väster och från övre delen av Tjuoldavágge och virvlade upp en massa snö från marken. De tunna snösjoken såg ut som diffusa molntrasor inne i skogen och en bit ovanför. Men avståndet gjorde att alltsammans tycktes stå nästan helt stilla trots att det var i snabb rörelse. Det såg ut som när morgondimmor lättar över myrmark och skog.

Dessvärre var våra kameror inte tillgängliga så vi fick nöja oss med att beundra synen, tills sikten försvann igen. När Anders beskrev fenomenet för Björn i Kvikkjokk sa han: "Ni kanske har sett något som ingen annan har sett." Fast det verkar ju ganska osannolikt.

Nere i dalen

Ju längre nerför backen vi kom, desto lugnare kände vi oss. Vinden var fortfarande hård men inte längre obarmhärtig. Vi satte oss på pulkan och kunde äntligen äta nötter och godis. De mest riskabla strapatserna var över. Den storm som hållit greppet om oss i över ett dygn (och som möjligen på nytt rasade uppe i Låptåvágge) hade vi nu lämnat bakom oss. Nere i Tjuoldavágge tog träden udden av det värsta.

Med nya krafter skidade vi vidare under ett par timmar, i ett fascinerande vinterlandskap. Anders och jag har tänkt flera gånger att vandra på sommaren genom Tjuoldavágge, men nu blev det alltså skidfärd istället.

Färdens sista dygn

Vi hade tre övernattningar kvar innan vi nådde Kvikkjokk och vi hade inte någon brådska. Resten av färden blev en mycket njutbar upplevelse. Vi åkte genom hela Tjuoldavágge och kom sedan in i den vackra gammelskogen utmed Gamájåhkå. Något av detta kommer jag skriva om på Utsidan i framtiden, men ett par foton som smakprov får det bli redan här.

Tjuoldavágge dagen efter nerfarten från Tjuoldagårsså.

Anders som draghärk i björkskogen.

Ruonas. Imponerande från detta håll. På fotot ser man att vinden har lassat upp enorma mängder snö på läsidan vid bergets fot (vinden kommer mestadels från väster eller nordväst i detta område).

När vi kom tillbaka till Kvikkjokks Fjällstation fick vi höra en hel del berättelser, dels av personer som själva varit ute i stormen, dels i andra och tredje hand. En del personer vi hörde talas om hade fått hämtas av fjällräddningen.

Kartunderlaget är från Lantmäteriet.

Ett dygn i stormens grepp (2)

Det var på vindsidan och från huvudändans absid som de egendomliga ljuden kom. Jag drog upp innertältets blixtlås några decimeter och kikade ut. Yttertältet var öppet på den sidan och fladdrade i blåsten. Vinden hade alltså dragit upp blixtlåset nästan ända upp och våra köksattiraljer var begravda under ett lager snö. Det hade även lassats upp en massa snö runt öppningen så jag fick fösa undan för att kunna dra ner dragkedjan igen och knyta fast handtaget med en snörstump. Efter en stund hade vinden dragit upp knuten så proceduren fick göras om mer noggrant. Jag band fast snöret i en ögla i tältbotten.*)

Samma sak hade inträffat i den andra absiden, den på läsidan. Fast där var skillnaden att hela absiden var så full av snö att det var svårt att krypa ut.

Ut i vinden

Vid det här laget var även Anders vaken. Vi såg på varandra. Inga ord behövde sägas, vi tänkte samma sak båda två: "Inte nu igen...!". Det var bara att ta tag i problemet. Ut i snön för att titta till snömuren och tältlinorna samt uträtta de mest nödvändiga kroppsliga behoven. Alla ytterkläder skulle på, inklusive snöglasögon som skydd för de nålvassa snökornen. Påklädningen skedde inuti innertältet eftersom vi inte kunde ha dragkedjan till innertältet öppet mer än några sekunder. Det yrde in snö direkt då.

- Håll reda på spaden! skrek jag innan Anders försvann i yrvädret. Så inte vinden kastar den på tältet!

Anders förbättrade muren och jag skottade bort snön ur absiden så vi skulle kunna röra oss. Sedan hjälpte jag honom. Sikten var nästan noll, man såg bara några meter.

Vi var som snögubbar när vi varit ute. Men det var bara att snabbt ta sig in i innertältet, stänga dragkedjan och ta av sig. Sedan fick snön sopas ihop och fösas ut. Skor och kläder fick i fortsättningen förvaras därinne eftersom absiden på läsidan hela tiden fylldes igen av snö som pressades in genom minsta glipa. Det gick på några minuter.

Men det mest nödvändiga var gjort och vi behövde frukost.

Problemen tilltar

Senare på förmiddagen förändrades läget. Blåsten slet hårdare i tältet än innan. Det var bara att ge sig ut igen. När vi kollade muren såg vi att vinden i kombination med snökornen hade "blästrat" ner delar av den så att det inte blev fullgott skydd på vindsidans absid. Vissa delar av muren hade slitits loss också. Vi satte igång med att gräva upp snöblock och lägga på. Att bara lassa på spadtag med lössnö var meningslöst. Snön togs av vinden och försvann direkt.

Jag tror inte att jag varit ute i så hård vind tidigare. Det var ett inferno av blåst och snö. Man rörde sig långsamt och det var svårt att stå rak. Vi grävde det ena snöblocket efter det andra och lade på muren så att den skulle bli både tjockare och högre. En mycket märklig upplevelse att lyfta upp ett snöblock och vända sig om för att ta några steg mot muren som befann sig 2-3 meter bort. Men den syntes inte! Luften var helt vit av förbirusande snö och det såg likadant ut i alla riktningar. Sedan tog man två, tre steg och plötsligt så fanns muren där i snöyran på en halvmeters håll. Och tältet strax bakom. Otroligt. Om man befunnit sig tio meter från tältet hade man lätt kunnat gå vilse.

Hydrologisk balans

Muren var förbättrad och vi tog oss in igen. Alla glipor mellan tält och snö var tätade utom på den halvmeter vi använde som dörr på läsidan. Tätningen hjälpte något men inte helt, snö kom in från olika håll. Ventilationen fick vi ransonera eftersom det pressades in snö genom myggnäten och fyllde absiden på läsidan.

Inne i tältet förvarade vi skidpjäxorna, de fuktiga kläderna och många andra tillbehör. Den snö som vi inte lyckades borsta av och slänga ut smälte förstås och gjorde tältgolvet och utrustningen fuktig. Eftersom ventilationen var begränsad gick torkningen långsamt och luftfuktigheten i innertältet var hög. All vattenånga från kläder, sovsäckar och oss själva avsatte sig som drypande fukt på innertältets insida. Och när vinden slet i duken skakade denna fukt ner som mycket små vattendroppar och landade överallt. Överraskande nog blev saker och ting inte särskilt fuktiga eftersom dropparna spreds ut överallt och fördelades. Jag misstänkte att det rådde en hydrologisk balans i vårt innertält, ett komplett kretslopp av vatten. Det var ett intressant fenomen.

Tältet viker sig!

Vi hade lyckats åstadkomma en minskning av vindens tryck på tältet men det varade inte så värst länge. Efter en stund ökade trycket igen och nu kom det snett mot ena långsidan. Vi trodde förstås att vinden hade vridit sig och inte bara attackerade i riktning mot absiden. Jag tittade på den mellersta tältbågen som bågnade mer än den gjort tidigare. Anders såg att jag var bekymrad och frågade om jag var orolig för tältets styrka. Jag hade inget bra svar just då men fortsatte att kasta ett öga på bågarna.

Situationen förvärrades förvånansvärt snabbt. Vinden tryckte på med så stor kraft att de två mest utsatta bågarna började vika sig väldigt mycket. Alldeles för mycket. Med ens fick vi bråttom. Antingen hade vinden kantrat eller så var det något som var fel utanför tältet. Vinden tycktes komma nästan rakt mot långsidan och det var som om muren inte längre fanns där. Vi kastade oss med ryggarna mot innertältets väv och tryckte emot för att inte riskera att tältsidan vek sig. När stormstötarna kom fick vi ta i ordentligt. Så minskade kraften något men snart var det dags för en ny stöt, ännu värre. Det kändes kusligt, det var som om tältet inte kunde klara mycket mer. Böner bads och vi såg frågande på varandra. Vad hade hänt?

Anders byltade på sig alla sina kläder med väldig fart medan jag fortsatte sitta inne och hålla emot med ryggen. Det var ett extremt tryck mot väggen. Jag spände kroppen allt vad jag orkade, ändå vek sig bågen och duken så att jag själv också satt dubbelvikt. Utanför jobbade Anders febrilt. Efter en stund kände jag att trycket på tältet minskade och jag kunde sitta mer upprätt. När allt tycktes vara under kontroll gav jag mig också ut. Anders höll på med att bygga på snömuren åt alla håll. Vi gjorde den metertjock och förlängde den så att den skyddade hela långsidan.

När vi var inne igen förklarade han vad som hänt. Blåsten hade angripit muren och ändrat dess utseende. Det hade skapats djupa vindkanaler på bägge sidor, men särskilt på den ena. Detta ledde till att vinden följde muren, gjorde en tvärvändning där den tog slut och slog med full kraft rakt på långsidan. Det enda att göra vara att förlänga den 2-3 meter till. Och det hade vi gjort. 

Anders hade också hunnit justera stormlinorna. Den båge som vikt sig mest var djupt förankrad med en skidstav. Men staven hade böjt sig av påfrestningen och hade inte längre samma form. Men det var en bra stav, den hade inte brustit. Som en konsekvens av att staven inte orkat hålla emot hade även en sektion av tältbågarna böjt sig. När vi inspekterade vid ett senare tillfälle konstaterade vi att den böjt sig ca 30 grader. Även de andra bågarna hade ändrat form (det hade de i viss mån gjort redan förra året).

Inte ens Hillebergs starka 10 mm stänger klarar vad som helst.

Kvällen

Vinden, tältet och muren hade hållit oss sysselsatta en stor del av dagen. Kvällen närmade sig. Vi åt korv och nudlar till middag.

Vi undrade förstås hur natten skulle bli. Någon lust att ge oss ut i mörkrets timmar med pannlampa och rädda tältet från snöstorm hade vi inte. Men skulle vi bli tvungna? Eller fanns det en chans att vädret skulle lugna sig? Kanske att vi rentav skulle kunna lämna lägret och ta oss vidare till Tjuoldavágge?

Ovan: vår plan inför morgondagen - om vädret skulle tillåta det.

Vi gjorde en sista insats ute i snön. Sedan kröp vi ner i sovsäckarna med många tankar. Konstigt nog har vi aldrig problem med att somna. Vi är väl lite för naiva för att oroa oss för sådant som ännu inte visat sig. Att vi inom kort skulle ställas inför ett antal helt nya problem hade vi just då ingen aning om. Vi sov gott och drömde om helt andra saker.

Kommentar

*) I kontakt med Hilleberg efter hemkomsten påpekade jag detta problem med dragkedjan och fick då veta att det är åtgärdat med en låsanordning på de senaste årgångarna av tälten. Trots att jag köpt mitt tält för bara drygt ett år sedan fanns den anordningen inte på vårt.

Kartunderlaget är från Lantmäteriet.

Ett dygn i stormens grepp (1)

I ett tidigare inlägg i denna blogg beskrev jag min vacklande inställning till en ny vintertur. Men sedan beslutet väl var fattat och utrustningsbestyren påbörjade kände jag att det nog ändå skulle kunna bli roligt och givande. Bland annat såg jag fram emot att återse fjällurskogen i Änok och runt Kamajokk. Den skulle vi skida genom de två första dagarna.

Men någonstans inne i mig gnagde en känsla av olust. Den var till att börja med ganska diffus men efter natten på norrlandståget så hade den vuxit. Ångrade jag innerst inne beslutet att åka upp igen? Eller var det någonting annat?

Vi anlände med buss till Jokkmokk på förmiddagen den 21 mars och hade några timmars väntan innan vi steg på bussen till Kvikkjokk. Den anlände sedan till fjällstationen vid sextiden på kvällen. Lyxig kvällsmat var beställd och vi hade också planerat att träffa Björn som kör båten (på sommaren) och skoter (på vintern). Vi skulle diskutera vår färdväg och jag hade även mycket annat jag ville prata med honom om. Han ritade upp ett förslag på färdväg som han tyckte var lämplig med skidor och pulka. Ritningen blev på min tyvekkarta, men eftersom jag en dryg vecka senare gav bort den till någon som behövde den bättre så ritar jag spåret ur minnet. Ungefär så här:

På kartan ovan är två lägerplatser inritade. Dessa var inte planerade i förväg utan hamnade på lämpliga ställen när kvällen närmade sig. 

Efter kvällsmaten blev det fler gemytliga samtal med Björn, föreståndaren Helena och med trevliga fjällfarare. Därefter gjorde vi så mycket av packandet som möjligt och gick och lade oss.

Färden börjar

När jag steg upp nästa morgon hade mina betänkligheter återkommit. Jag kunde inte begripa att de inte släppte. Var det medvetandet om att jag antagligen var ganska otränad och att det skulle bli jobbigt att dra en tung pulka genom skogsterrängen? Eller var det tveksamheten inför allt praktiskt arbete som en vintertur medför? För det kunde väl inte vara oro över att vi på nytt skulle kunna råka in i oväder och storm? Jag bestämde mig för att jag bara var ringrostig och allmänt ur form. Försökte utan större framgång skaka av mig de dystra tankarna. Till Anders sa jag ingenting. Inte just då.

Vi gav oss iväg. De första kilometerna gick på vägen som löper utmed Kamajokks östra sida, delvis genom Kamajokks naturreservat. Vädret var mulet men annars bra att skida i.

Efter en liten bit inne i skogen var vi åter ute på isen. Den lilla skogbeklädda bergkullen är Fiellovárásj.

Lunchpaus på Kamajokks is. Anders slevar i sig.

Vi lyckades någorlunda följa Björns anvisningar. Vissa sträckor inne i skogen kunde vi urskilja gamla skoterspår men de hade en tendens att försvinna eller ta slut och då blev det eget stigfinnande istället. Men naturen gjorde oss inte besvikna. Det var gammelskog på många ställen med lavbeväxta barrträd. 

Vy upp mot Vallespiken. Det är en säregen upplevelse att befinna sig i en värld med en svart-vit färgskala.

Vem vågar säga att träden inte har känslor? Detta ömt omslingrade par fann vi när vi började närma oss berget Ruovddevárre.

Vi satte upp tältet i den vackra skogen öster om Ruovddevárre.

Uppför sluttningen

Nästa morgon blåste det men skogen gav bra skydd. Vi skulle fortsätta utmed Vállásjjåhkå i relativt måttligt uppförslut. Men till att börja med hade vi inget skoterspår att följa så det blev navigerande i den lösa snön, på ojämn mark mellan träd som ibland stod ganska tätt.

Det var verkligen arbetsamt. För tillfället var det jag som hade pulkan och jag kände mig som en lastbil med släp. Uppförsbackarna var utmattande, även de som inte var så stora. Vi hade kommit på ett gammalt skoterspår som hjälpte till viss del. Det var ojämnt och uppför och nerför i det mindre formatet. Men vi skulle ta oss ända upp till trädgränsen. Minnena om hur vi slet förra året blev med ens tydliga igen.

- Vi kan inte hålla på så här, sa jag till Anders när vi gjorde paus för lunch. Dra en tung packning i uppförsbackar genom fjällskogen. Hopplös terräng och elände. Det är sådant som tjugoåringar gör. Vi måste se till att få mindre slitsamma vinterturer.

Anders sa inte så mycket, möjligen tänkte han desto mer. Vi brukar annars inte klaga under fjällturer. Biter bara ihop och kämpar tills det är klart.

Sedan kom vi upp där skogen glesnade och träden mer och mer övergick i björk. Terrängen var småkullig och delvis svårframkomlig med pulkan. Solen försökte ibland bryta igenom molntäcket. Vinden var kall.

Det blev nytt läger, inte särskilt många kilometer från det förra.

Kalfjället

Vi var nu uppe i den glesa björkskogen vid sjöarna. Marken lutade inte särskilt mycket och framför oss hade vi den spektakulära toppen av berget Tjuollda (1418 m ö h). Trots sin måttliga höjd ser den ut som en riktig alptopp.

Det spår som Björn ritat ut åt oss visade sig fungera mycket bra. Sluttningen ledde oss allt högre och det gick att hitta en väg genom den glesa björkskogen. När skogen tog slut hade vi en kort bit på kalfjället med ganska mycket lutning så pulkan välte några gånger.

Vi åt lunch uppe på Vállásj, precis vid den tvära kröken på vårt spår. Utsikten åt alla håll var enastående. Foto ovan visar sjön Tjårokjávrre som vi skidade över på förmiddagen.

Under eftermiddagen färdades vi på sluttningen mot berget Goabrekbákte. Det var ett märkligt snödis i luften som gjorde att man såg alla vyer men däremot inte vad som fanns på marken. Vid ett tillfälle stannande Anders plötsligt. Han var strax före mig och hade pulkan.

- Det är ett stup här, sa han.

Jag var bara två, tre meter bakom honom och såg ingenting.

- En meter framför mina skidor, sa han.

Jag åkte fram och nu såg jag. Vi stod invid en minst fem meter hög snökant, invid en ravin. Men den syntes knappt. Om man hade kommit med snöskoter hade man väl knappast hunnit bromsa. Det är lurigt med ljuset på vinterfjället. Vi drog fram repbromsen på pulkan och satte dessutom på en draglina så att vi kunde hjälpas åt bägge två och lotsa pulkan en annan väg förbi ravinen.

När vi kommit nästan ända fram Goabrekbákte slog vi läger.

Ett viktigt beslut

Morgonen kom och vädret var ungefär som dagen före. Anders ropade utanför tältet, han hade upptäckt en kungsörn som kom glidande nere i dalen. Vi gladdes båda två åt denna magnifika syn.

Vi pratade om hur vi skulle fortsätta. Inför turen hade vi funderat över hur länge vi skulle följa Njoatsosvágge. En idé vi diskuterat var att färdas hela dalgången och komma upp vid gränsen till Padjelanta. Men vi hade inte hunnit riktigt så långt som vi borde. Fortsättningen skulle kanske innebära att vi ansträngde oss till det yttersta. Jag sa till Anders att mina krafter kanske inte skulle räcka till det. Men framför allt var det motivationen som tröt. Anders lyssnade och jag tror han förstod. Och så var det en sak till. Om vi åkte mot Padjelanta skulle vi vara mycket långt bort från Kvikkjokk när det var dags att vända tillbaka efter den fjärde natten av totalt åtta. Skulle vi då fastna en eller två dagar i storm (varför kunde jag inte sluta tänka på det?) så skulle vi kanske inte hinna tillbaka i tid.

Så beslutet blev att avstå från de stora ambitionerna, ta en lugn dag och vända upp till Låptåvágge. Det blev inte många kilometer den dagen. Vi följde den grunda ravinen med Goabrekjågåsj, först med tö under skidorna, sedan i minusgrader. På slutet tog vi oss över en isig kant innan det sluttade svagt utför igen. Vi var då på väg ner i Låptåvágge och skulle hitta en tältplats.

Vår 4:e lägerplats hade utsikt mot Tsahtsa, men bara när vädret behagade ha klara ögonblick. Berget skymtar svagt i snödiset på fotot ovan. Snön på marken var ganska hårt packad och det fanns ett stabilt lager av skare. Det kändes mycket enkelt och bekvämt att slippa gräva ner tältplatsen och bara trampa till lite med skidorna och ha tältet ovanpå skaren. Sedan skottade vi upp en flera meter lång mur framför absiden på vindsidan. Muren borde kunna klara vind, tänkte vi, även om den blev hård. Det var en bedömning som skulle visa sig vara felaktig. Det andra misstaget var att inte gräva oss ner genom skaren för att placera tältet en halvmeter lägre. Det borde vi ha gjort.

Något står inte rätt till

Vi vaknade väl till några gånger under natten och noterade sömnigt att vinden ökat. Det fladdrade och slog kraftigt i tältduken. Men det har vi upplevt förut så det kändes just då inte så oroande.

Någon gång efter att det blivit ljusare ute så vaknade jag och kände att något var fel. Tältet förde en massa oväsen, och det lät inte som vanligt med dukens fladdrande och smällande. Anders hade inte märkt något men jag blev snabbt klarvaken. Jag måste krypa ur sovsäcken och ta reda på vad det var.

Men jag kände på mig att jag visste åtminstone en del av svaret: det hade blivit storm.

Kartunderlagen är från Lantmäteriet.