Sommargyllingen - en raritet bland häckfåglar

Sommarvärmen har kommit med full kraft till Skåne, och denna lördagsförmiddag väntade ett besök i Vombs fure där sommargyllingen bor. Enligt den nyutgivna boken Fåglarna i Sverige - antal och förekomst häckar denna art med endast ca 120 par i vårt land. Ungefär hälften av dessa finns i just Skåne och gissningsvis 5-10 par i Lunds kommun.

Det bästa sättet att hälsa på gyllingarna är att ge sig in i skogen och ta fram sin matsäck. Det kan bli en stunds väntan innan den första fågeln hörs sjunga. De sjunger med kraftiga, flöjtande toner som hörs några hundra meter. Att få se dem är däremot betydlgt svårare, trots att de är ganska stora. Som en björktrast ungefär.

Foto: Om man vill se dem gäller det att gå försiktigt i sångens riktning. Med viss tur kan man få se en skymt av de mycket skygga fåglarna.

Foto: Vanligtvis ser man bara något gult fladdra till i lövverket där sommargyllingen nyss satt. Fågeln "smiter ut bakvägen" när den tycker någon har kommit för nära. Och det kan röra sig om så mycket som hundra meter.

Jag och Anders följde de luriga fåglarna genom skogen, än hit, än dit. Vid några tillfällen hördes två samtidigt, och som mest hade vi tre hanar inom hörhåll. Honorna är inte lika gula utan mer grönaktiga, men någon hona stötte vi inte på.

Foto: Till slut lyckades jag få syn på den när den satt stilla på långt håll mellan en och två minuter. Det räckte för att få några skapliga bilder.

Att vandra på egen hand i fjällvärlden

I slutet av juni bär det alltså av igen till fjällvärlden. Denna gång har jag inte någon följeslagare utan är beredd att tillbringa omkring tio dagar helt för mig själv. Men man vet ju aldrig: förra gången jag planerade en nästan lika lång ensamvandring träffade jag en trevlig man på tåget i Gällivare som skulle gå ungefär samma väg som jag. Vi slog följe i fyra dagar innan våra vägar skiljdes.

Denna gång är förutsättningarna annorlunda, och möjligheten att stöta på någon med samma resplan är betydligt mindre. Jag kommer nämligen inledningsvis att gå i områden där ytterst få vandrare går. Först genom urskogområdet Änok (norr om Kvikkjokk), därefter utmed östra sidan av Njoatsosvágge i Sarek med fortsättning utmed norra sidan av Tjuolda-dalen.

Kvällssol över sluttning ner mot Änok. Foto: Anders Gudmundsson.

Foto: Njoatsojåhkå vid ett brett ställe som möjliggör vadning. Den andra stranden, den östra, används så här långt söderut mycket sällan av fjällvandrare. Det är där jag har tänkt att gå efter att jag har passerat genom Änok. Berget i bakgrunden är en del av Sähkok.

Den nödvändiga säkerheten

Under planeringen av en fjälltur måste man alltid tänka igenom säkerhetsaspekterna. Om man ska gå ensam måste man tänka ett par gånger till. Inför denna tur har det blivit en hel del tankemöda.

När man är två på turen finns ju alltid möjligheten att den andre kan hämta hjälp om något skulle gå fel. När man går på egen hand måste man klara den saken själv.  Ja, helst ska man förstås helt undvika missöden. Det är dock inte lätt. Något så enkelt som ett felsteg och en stukad fot kan göra att det blir tvärstopp. En snubbling och ett fall mot en sten kan bli ödesdiger. Att undvika besvärlig blockterräng blir därför viktigt, och det tror jag att jag har lyckats med i planeringen. Däremot har jag tänkt göra flera rejäla vadningar, och att planera vattennivåer är förstås omöjligt. Det gäller att fatta rätt beslut när man väl står vid vattendraget.

Det handlar också om hur välfrekventerat området är. Om man går på någon upptrampad stig (även i Sarek finns sådana) behöver man nog inte vänta ens ett dygn tills någon har kommit inom synhåll.  Men vissa sträckor där jag ska gå kan det antagligen ta en vecka eller mer innan jag blir sedd. En noggrann undersökning av mobiltelefontäckningen känns som en nödvändighet, men i detta fall kommer jag bara kunna lita på den under de första två eller tre dagarna. Att ge en tydlig turbeskrivning till den som ska vara min kontaktperson under turen är en annan viktig detalj (och naturligtvis att hålla sig till den väg man planerat).

Frånvaron av mänskligt sällskap – ont eller gott?

Men de praktiska frågorna är inte allt jag funderar på. Att ha enbart sig själv som sällskap i en och en halv vecka är något som de flesta nog skulle anse vara mycket påfrestande. Jag är ganska van att göra saker för mig själv i en eller två dagar, men även då brukar det finnas människor inom synhåll så helt ensam är jag sällan.

Som väl är fungerar naturen ofta som ett slags sällskap för mig, och särskilt djuren. Att se dem på avstånd eller möta dem på nära håll fångar min uppmärksamhet och sysselsätter mina tankar. Jag antecknar vad jag ser och om jag har tid bearbetar jag dessa noteringar på kvällen vid lägerplatsen. Många andra tankar som jag får under dagen hamnar också i anteckningsboken. En del av dessa blir material till nya inlägg i denna blogg. Kanske något också i framtiden blir en ny bok, men bokskrivande är ett vanskligt företag så man vet aldrig hur det går med det.

Kvällarna innebär skrivande i anteckningsboken. Foto: Anders Gudmuundsson.

Under tidigare ensamvandringar har jag ibland saknat någon att prata med om det jag ser och upplever. Det är verkligen en förmån att ha ett gott vandrarsällskap, och dem jag vandrat med under årens lopp har allesammans varit pålitliga och naturälskande människor. Men det man förlorar när man går utan sällskap kanske kan vändas till något gott?

Att tvingas till tystnad under vandringen kan ju leda till att man kommer närmare naturen och kan uppleva desto mer av den. Få tid att stanna vid intressanta mål så länge man känner för det. Ha gott om tid att bearbeta intryck och tänka alla tankar till slut.

Att komma nära bergen

Det är något med bergen som drar. Redan på långt avstånd ser de väldigt lockande ut, och man vill nödvändigtvis dit.

Det normala sättet att närma sig ett berg är att vandra från en lägre nivå. Vandringen går ofta genom skogklädda områden som kan ta en eller flera dagar att passera. Ibland har man att kämpa emot tät björkskog och svårgenomträngligt vide. Under tidigare fjällvandringar var jag ofta otålig, ville fort förbi skogen för att komma upp på kalfjället. Numera njuter jag nästan lika mycket av skogen som av fjället.

Foto: Fjällskog i Sarvesvágge, Sarek. Skogen är inte bara vacker att se på, den är intressant att gå genom och kan bjuda på möten med vilda djur. Har man bråttom bör man dock välja en stig. I bakgrunden tornar massivet Bielloriehppe upp sig.

Så småningom glesnar det. Landskapet öppnar sig, vyerna blir vidsträckta. Bergen syns, men fortfarande på avstånd. Sällan är de högsta bergen närmast. Efterhand som växtligheten avtar blir det lättare att ta sig framåt. Nu går man på rished eller kanske rentav på mjuk, fjädrande gräsmark. En njutning så länge det varar. Därefter tar de färggranna lavarna vid, klamrar sig fast vid stenarna och dekorerar dem. Till slut är det bara svartgrått grus, stenblock och kala klippväggar kvar.

Fjällens natur är fascinerande. Vissa dagar kan jag inte se mig mätt på bergssidorna och branterna. Jag följer linjer i berget, upptäcker möjliga färdvägar och utsiktspunkter, fantiserar om kamvandringar och toppbestigningar. De flesta av dessa möjligheter kommer jag aldrig att realisera, men vad spelar det för roll? Det räcker med att veta att framtiden har potential till nya äventyr och att åtminstone några av drömmarna kommer att förverkligas. Denna junivandring är resultatet av just en sådan önskedröm.

Foto: Under en vandring 2006 fick vi på avstånd se Luohttoláhko i Sarek från en ny utsiktspunkt. Vi hänfördes över dess enorma dimensioner. När vi följde landskapet med blicken upptäckte vi ett par stora hyllor som såg möjliga ut att vandra på. En av dem är den hylla som här på Utsidan kallas ”1260-platån” (jokken på fotot kommer från den). Vi bestämde oss för att någon gång i framtiden använda den som vandringsväg och lägerhylla.  Detta gjorde vi några år senare.

En livsförenkling

Under en fjällvandring utsätts man – på ett positivt sätt – för en mängd intryck som bland kan vara svåra att sätta ord på. Vissa sorters intryck skulle jag vilja benämna förenkling.

Låt mig förklara. Ju högre upp man kommer på fjället desto mer förenklas naturen, exempelvis när det gäller utseendet. Komplexiteten på de lägre nivåerna med sitt detaljrika pussel av vattendrag, skogsdungar, stenpartier och så vidare ersätts av allt större områden med likartad natur. Detta har jag funnit påverkar även tankelivet. Det är som naturens enkelhet på de höga nivåerna skapar en motsvarande enkelhet i sinnet. Som att livets komplexitet, lager efter lager, skalas bort.

Parallellt med naturens förenkling på hög höjd vidgar sig det synliga perspektivet. Blickfånget lyfts från alla de näraliggande små detaljerna, ögonens fokus hamnar av sig själv i fjärran. Nu är det inte längre marken framför fötterna som är det mest intressanta utan de landskap som finns flera kilometer eller mil längre bort. Också detta fenomen påverkar och gör avtryck i själen. Mina tankar lyfts från vardagens alla små bekymmer. Jag försöker urskilja de större linjerna. Gripa om det ogripbara. Se långt bort i fjärran, också när det gäller konturerna av mitt eget liv.

Så blir en fjällvandring betydligt mer än en vanlig semestervecka. Den ger något unikt  och värdefullt att ta med till vardagen därhemma.

Den blir en del av min livsvandring.

Luohttojávrre, i bakgrunden Ryggåsberget och Luohttotjåhkkå. Foto: Anders Gudmundsson.

(Foton av undertecknad om inget annat anges.)