Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Att vandra på egen hand i fjällvärlden

I slutet av juni bär det alltså av igen till fjällvärlden. Denna gång har jag inte någon följeslagare utan är beredd att tillbringa omkring tio dagar helt för mig själv. Men man vet ju aldrig: förra gången jag planerade en nästan lika lång ensamvandring träffade jag en trevlig man på tåget i Gällivare som skulle gå ungefär samma väg som jag. Vi slog följe i fyra dagar innan våra vägar skiljdes.

Denna gång är förutsättningarna annorlunda, och möjligheten att stöta på någon med samma resplan är betydligt mindre. Jag kommer nämligen inledningsvis att gå i områden där ytterst få vandrare går. Först genom urskogområdet Änok (norr om Kvikkjokk), därefter utmed östra sidan av Njoatsosvágge i Sarek med fortsättning utmed norra sidan av Tjuolda-dalen.

Kvällssol över sluttning ner mot Änok. Foto: Anders Gudmundsson.

Foto: Njoatsojåhkå vid ett brett ställe som möjliggör vadning. Den andra stranden, den östra, används så här långt söderut mycket sällan av fjällvandrare. Det är där jag har tänkt att gå efter att jag har passerat genom Änok. Berget i bakgrunden är en del av Sähkok.

Den nödvändiga säkerheten

Under planeringen av en fjälltur måste man alltid tänka igenom säkerhetsaspekterna. Om man ska gå ensam måste man tänka ett par gånger till. Inför denna tur har det blivit en hel del tankemöda.

När man är två på turen finns ju alltid möjligheten att den andre kan hämta hjälp om något skulle gå fel. När man går på egen hand måste man klara den saken själv.  Ja, helst ska man förstås helt undvika missöden. Det är dock inte lätt. Något så enkelt som ett felsteg och en stukad fot kan göra att det blir tvärstopp. En snubbling och ett fall mot en sten kan bli ödesdiger. Att undvika besvärlig blockterräng blir därför viktigt, och det tror jag att jag har lyckats med i planeringen. Däremot har jag tänkt göra flera rejäla vadningar, och att planera vattennivåer är förstås omöjligt. Det gäller att fatta rätt beslut när man väl står vid vattendraget.

Det handlar också om hur välfrekventerat området är. Om man går på någon upptrampad stig (även i Sarek finns sådana) behöver man nog inte vänta ens ett dygn tills någon har kommit inom synhåll.  Men vissa sträckor där jag ska gå kan det antagligen ta en vecka eller mer innan jag blir sedd. En noggrann undersökning av mobiltelefontäckningen känns som en nödvändighet, men i detta fall kommer jag bara kunna lita på den under de första två eller tre dagarna. Att ge en tydlig turbeskrivning till den som ska vara min kontaktperson under turen är en annan viktig detalj (och naturligtvis att hålla sig till den väg man planerat).

Frånvaron av mänskligt sällskap – ont eller gott?

Men de praktiska frågorna är inte allt jag funderar på. Att ha enbart sig själv som sällskap i en och en halv vecka är något som de flesta nog skulle anse vara mycket påfrestande. Jag är ganska van att göra saker för mig själv i en eller två dagar, men även då brukar det finnas människor inom synhåll så helt ensam är jag sällan.

Som väl är fungerar naturen ofta som ett slags sällskap för mig, och särskilt djuren. Att se dem på avstånd eller möta dem på nära håll fångar min uppmärksamhet och sysselsätter mina tankar. Jag antecknar vad jag ser och om jag har tid bearbetar jag dessa noteringar på kvällen vid lägerplatsen. Många andra tankar som jag får under dagen hamnar också i anteckningsboken. En del av dessa blir material till nya inlägg i denna blogg. Kanske något också i framtiden blir en ny bok, men bokskrivande är ett vanskligt företag så man vet aldrig hur det går med det.

Kvällarna innebär skrivande i anteckningsboken. Foto: Anders Gudmuundsson.

Under tidigare ensamvandringar har jag ibland saknat någon att prata med om det jag ser och upplever. Det är verkligen en förmån att ha ett gott vandrarsällskap, och dem jag vandrat med under årens lopp har allesammans varit pålitliga och naturälskande människor. Men det man förlorar när man går utan sällskap kanske kan vändas till något gott?

Att tvingas till tystnad under vandringen kan ju leda till att man kommer närmare naturen och kan uppleva desto mer av den. Få tid att stanna vid intressanta mål så länge man känner för det. Ha gott om tid att bearbeta intryck och tänka alla tankar till slut.

Att komma nära bergen

Det är något med bergen som drar. Redan på långt avstånd ser de väldigt lockande ut, och man vill nödvändigtvis dit.

Det normala sättet att närma sig ett berg är att vandra från en lägre nivå. Vandringen går ofta genom skogklädda områden som kan ta en eller flera dagar att passera. Ibland har man att kämpa emot tät björkskog och svårgenomträngligt vide. Under tidigare fjällvandringar var jag ofta otålig, ville fort förbi skogen för att komma upp på kalfjället. Numera njuter jag nästan lika mycket av skogen som av fjället.

Foto: Fjällskog i Sarvesvágge, Sarek. Skogen är inte bara vacker att se på, den är intressant att gå genom och kan bjuda på möten med vilda djur. Har man bråttom bör man dock välja en stig. I bakgrunden tornar massivet Bielloriehppe upp sig.

Så småningom glesnar det. Landskapet öppnar sig, vyerna blir vidsträckta. Bergen syns, men fortfarande på avstånd. Sällan är de högsta bergen närmast. Efterhand som växtligheten avtar blir det lättare att ta sig framåt. Nu går man på rished eller kanske rentav på mjuk, fjädrande gräsmark. En njutning så länge det varar. Därefter tar de färggranna lavarna vid, klamrar sig fast vid stenarna och dekorerar dem. Till slut är det bara svartgrått grus, stenblock och kala klippväggar kvar.

Fjällens natur är fascinerande. Vissa dagar kan jag inte se mig mätt på bergssidorna och branterna. Jag följer linjer i berget, upptäcker möjliga färdvägar och utsiktspunkter, fantiserar om kamvandringar och toppbestigningar. De flesta av dessa möjligheter kommer jag aldrig att realisera, men vad spelar det för roll? Det räcker med att veta att framtiden har potential till nya äventyr och att åtminstone några av drömmarna kommer att förverkligas. Denna junivandring är resultatet av just en sådan önskedröm.

Foto: Under en vandring 2006 fick vi på avstånd se Luohttoláhko i Sarek från en ny utsiktspunkt. Vi hänfördes över dess enorma dimensioner. När vi följde landskapet med blicken upptäckte vi ett par stora hyllor som såg möjliga ut att vandra på. En av dem är den hylla som här på Utsidan kallas ”1260-platån” (jokken på fotot kommer från den). Vi bestämde oss för att någon gång i framtiden använda den som vandringsväg och lägerhylla.  Detta gjorde vi några år senare.

En livsförenkling

Under en fjällvandring utsätts man – på ett positivt sätt – för en mängd intryck som bland kan vara svåra att sätta ord på. Vissa sorters intryck skulle jag vilja benämna förenkling.

Låt mig förklara. Ju högre upp man kommer på fjället desto mer förenklas naturen, exempelvis när det gäller utseendet. Komplexiteten på de lägre nivåerna med sitt detaljrika pussel av vattendrag, skogsdungar, stenpartier och så vidare ersätts av allt större områden med likartad natur. Detta har jag funnit påverkar även tankelivet. Det är som naturens enkelhet på de höga nivåerna skapar en motsvarande enkelhet i sinnet. Som att livets komplexitet, lager efter lager, skalas bort.

Parallellt med naturens förenkling på hög höjd vidgar sig det synliga perspektivet. Blickfånget lyfts från alla de näraliggande små detaljerna, ögonens fokus hamnar av sig själv i fjärran. Nu är det inte längre marken framför fötterna som är det mest intressanta utan de landskap som finns flera kilometer eller mil längre bort. Också detta fenomen påverkar och gör avtryck i själen. Mina tankar lyfts från vardagens alla små bekymmer. Jag försöker urskilja de större linjerna. Gripa om det ogripbara. Se långt bort i fjärran, också när det gäller konturerna av mitt eget liv.

Så blir en fjällvandring betydligt mer än en vanlig semestervecka. Den ger något unikt  och värdefullt att ta med till vardagen därhemma.

Den blir en del av min livsvandring.

Luohttojávrre, i bakgrunden Ryggåsberget och Luohttotjåhkkå. Foto: Anders Gudmundsson.

(Foton av undertecknad om inget annat anges.)

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2013-05-12 23:03   Notsoraw
En SPOT är något som man kan överväga. Väger inte mer än något hekto och kallar på hjälp med ett enkelt knapptryck.
 
Svar 2013-05-12 23:16   fowwe
Ja, kanske det. Enheten verkar kosta ca 2K kr och tjänsterna 99$ per år. Ska dock kolla upp mobiltäckningen först.
 
2013-05-12 23:11   OBD
Jag har gjort fler vandringar utan sällskap än med. Förra året hade jag en medvandrare. Då ramlade jag och skadade mig så vi avbröt och vände tillbaka. Då var det trevligt att ha en medvandrare som var villig att hjälpa till. Jag hade svårt att ta på mig ryggsäcken själv. Men jag hade en massa olika tankar i skallen. Varför ramlade jag? Det har jag ju inte gjort när jag gått ensam - tappade jag fokus? - Vilken tur att han var med, nu när jag ramlade - Nu ska han få avbryta bara för att jag ramlade.- o.s.v.
Ensamvandra eller inte? Det har ju ventilerats tidigare på Utsidan. I år ska jag vandra med samma medvandrare som förra året. Kan inte tänka mig någon bättre medvandrare. Men trots att jag ser fram mot vår vandring känner jag redan nu en saknad efter ensamvandring. Det är ju både för-och nackdelar med ensamvandring, men för mig känns det som att fördelarna överväger. Dock känns det betydligt bättre för min hustru att jag vid min ålder har en medvandrare.
Jag är ganska säker på att du kommer att få en fantastisk vandring. Lycka till!
 
Svar 2013-05-13 22:50   fowwe
Tack för den välgångsönskningen! Jag beundrar ditt sätt att vandra på egen hand, det har länge inspirerat mig att själv göra det.

Att tappa fokus när man går med andra - ja, kanske det kan fungera så. Man släpper lite på sin kontroll och sina marginaler, slappnar av när man har tryggheten av en annan person vid sin sida. När jag vadade förra juni över en djup jokk utan någon annan människa inom synhåll var jag mycket mer noga än när jag vadar med min vän Anders G. Jag visste att inget - absolut inget - fick gå fel, för ingen skulle lyfta ett finger för att hjälpa mig.
 
2013-05-12 23:16   Mangee
Väldigt bra skrivet blogginlägg, längtar tills nästa.
 
Svar 2013-05-13 21:58   fowwe
Tack, Magnus!
 
2013-05-13 07:04   Håkan Friberg
Jag har behov av såväl ensam- som "sällskaps"vandring. Tyvärr har det inte blivit så många långa soloturer, så längtan efter en sådan växer sig allt starkare. Dina tankar om säkerhet väcker funderingar. När jag vandrar med andra känner jag alltid ett stort ansvar för mina medvandrare. Jag har breda säkerhetsmatginaler. (Vilka ändå inte alltid räcker till.) När jag vandrar ensam är mina säkerhetsmarginaler inte lika breda. Ologiskt?
 
Svar 2013-05-13 22:41   fowwe
Nej, Håkan, jag tycker inte det är ologiskt. Jag har märkt detsamma. Om jag har följeslagare som är mindre vana än jag själv blir jag mer försiktig. Man vill ju inte utsätta andra för risk och tar därmed till extra marginaler. Jag blir ibland ganska nojig och fantiserar om en massa hemskheter som kan hände de andra.
 
2013-05-13 08:36   brigas
Tur du ska ut först i slutet av juni.Det är väldigt gott om snö på högre höjder ännu."som i mars månad" uttryckte en det i dagarna efter att ha tagit sej ner från Stalo.Finns ju en hel del vatten där du ska vandra.
 
Svar 2013-05-13 22:03   fowwe
Det tycks vara ungefär som förra året då ju snösmältningen var sen. Då var jag ute vid samma tid, massor med snö över 1000 m. Känns bra att ha valt att gå i en dalgång nu. Vattnet ska jag väl forcera på något vis, hoppas jag ;-).
 
2013-05-13 08:55   såg
Ensamvandring är härligt tycker jag, du kan bestämma när du ska gå eller gör mat. fast man får ta de lugnt och tänka på säkerheten.
en sak som kan vara bra är en satellittelefon.
tycker bättre att gå själv än gå två eller flera.
man ska inte fort för då hinner man inte njuta så bra på turen.
 
Svar 2013-05-13 22:06   fowwe
Att ta det lugnt är min melodi också. Det finns så mycket fint att se och uppleva. Jäkt får man nog av i vardagen. Vi får se hur det blir med telefonen...
 
2013-05-13 13:12   ToreO
Har använt en sk. PLB de senaste åren när jag vandrat. Något som jag kan rekommendera och funkar överallt eftersom de inte behöver någon mobiltäckning. Funkar via satellit så det enda du behöver är fri sikt uppåt.
Ingen abonnemangsavgift heller utan endast inköpskostnad. finns här bl.a. http://www.cordland.se/plb.html
 
Svar 2013-05-13 22:13   fowwe
Intressant alternativ till SPOT, tack för det! Tilltalande att det är en engångskostnad.
 
2013-05-13 13:21   Bandersson
Jag såg på Telias täckningskarta att man har kontakt ganska högt upp längs Njåtjosvagge.
 
Svar 2013-05-13 22:27   fowwe
Du var snabbare än jag att kolla upp det, men nu har jag också gjort det. Detta är positiva besked och täckningskartan är spännande läsning. Ja, långt upp i Njoatsosvagge och Tjuoldavagge. Och några områden norr om Tjuoldavagge, ända vid foten av Tsahtsa! Detta är exakt vad jag behöver för att meddela var jag befinner mig de 3-5 första dagarna om jag går enligt planen.

Har för övrigt en äldre telefon, så täckningen bör överensstämma med kartan (smarta telefoner lär ju vara sämre). Har tidigare år konstaterat att täckning finns långt uppe på Pårtes sluttning, så som kartan visar.
 
2013-05-13 19:53   dHANScan
Det blir en lyckad färd för dig! Endast tänkte jag på att ensamvandring er en extra årsak att skriva färdmeddelande och att vara mycket noggrann med beskrivningen. Om ditt vadställe i Njoatsosjåhkå (bild) skrev du ju i okt12 från er vandring i sept12. Alltså är det givetvis mycket mer vatten i juni? Om den inte går att vada tar du väl jåkken vidare uppströms en bit och tar sedan sikte över till Tjuoldavágge (hur?)
Jag hållar med på att det går fint att vandra ensam om inte alternativet 'tillsammans' för tillfället finns
 
Svar 2013-05-13 22:36   fowwe
Tack, Hans! Jo, det är samma vadställe, ca 1½ km rakt söderut från renvaktarstugan vid Ruopsokjåhkå. Troligen är det detta vadställe jag ska försöka mig på. Men faktiskt var vattennivåerna väldigt höga i september, en av båtförarna i Kvikkjokk sa att det var som på våren. Jag tror detta vadställe fungerar så gott som alltid, det är väldigt brett och därmed grunt. Men OM det inte skulle gå, då fortsätter jag utefter Njoatsosjåhkå norrut och telefonerar att jag inte kommer att gå över. Då låter jag Tjuoldavagge vara. En tvådelad färdbeskrivning får det bli, alltså. Mitt slutmål är inventeringsrutan i Njoatsovagge, om jag hinner.
 
2013-05-14 18:28   camoscio
Fint skrivet. Jag har alltid gått ensam; det har blivit 700 vandringsdagar på det viset. Men en stor del har varit i Alperna och Pyreneerna där jag ändå
räknar med att träffa folk på stigen, i byarna och på eventuella campingplatser. Det är bara i norska fjällen jag ett par gånger fått räkna med total ensamhet ett par dagar i sträck. Inför färdsällskap och säkerhet är jag ambivalent:

http://www.huthyfs.com/copain.html
 
Svar 2013-05-16 21:54   fowwe
Tack för uppmuntran! Det är en innehållsrik hemsida du har, med många härliga vandringar och berättelser. Historien om olyckan var intressant att läsa om. Och jag blir lockad att gå GR20 på Korsika, en ö jag besökt en gång som bilturist. Men mängden människor vid övernattningsplatserna avskräcker en aning. Men kanske ändå...
 
2013-05-15 12:52   Thomas Traneving
Du har fått många bra råd och förslag så fler känns överflödiga.
Men. Ett stort MEN. Jag önskar dig all lycka och väntar med spänning på din färdberättelse. De är alltid lika livfulla och trevliga att läsa!
Ta hand om dig!
/H
 
Svar 2013-05-16 21:58   fowwe
Tack för välgångsönskningen och uppskattningen, Helena! Som vanligt ska det bli någon slags redogörelse efter hemkomsten.
 
2013-05-30 23:18   Psykonaut
Intressant, hoppas du får en fin tur. Fina bilder var det också, hoppas på fler.

Kan också tillägga två saker vad gäller tekniken:
1) När man ringer 112 har alla mobiler tillgång till alla operatörers nät, så i nödfall spelar det ingen roll vilket abonnemang man har. Det kräver dock förstås att någon operatör har täckning, och det brukar ju oftast vara Telia.
2) Både Spot och PLB går att hyra, om man inte vill investera i en egen. Till exempel här:
http://www.sarinfo.se/
 
Svar 2013-05-31 23:05   fowwe
Tack för dessa tips! Det där med 112 kände jag till, och jag har sedan gammalt en telefon med Telia som ju är det som gäller omkring Kvikkjokk. Det här med att hyra Spot osv visste jag inte, det var bra att veta.
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Glöm allt du lärt dig om vandringsskor

Sneakers och löparskor kan vara bekväma för enklare promenader, men de är inte designade för de utmaningar som vandring kan erbjuda. Ojämn terräng, ...