Vintertur genom Sarek (dag 8-9)

En koll med GPS och karta visade att vi korsat sommar-Kungsleden innan vi slog upp vårt tält. Leden var förstås översnöad, den hade vi inte sett föregående dag. Till STF:s Pårtestuga var det ca 1½ km. Vi skidade genom skogen och insåg att vi nu lämnade vildmarken. En tjäder skrämdes upp. Efter en stund nådde vi stugan.

Stugvärdinnan Berta kom ut och vi fick en pratstund med henne och hennes syster. Inte bara det, vi delade med oss av vårt färdgodis och fick i gengäld kaffe. Riktigt norrländskt kokkaffe som smakade härligt. Omställningen till att träffa folk igen gick snabbt. Det var en vecka sedan vi talade med någon annan än varandra.

Foto: Berta har fågelmatning vid stugan. Hon säger att ett femtontal lavskrikor dagligen kommer och äter. Vi ser ungefär hälften av dem. Men i skogen är det mest tyst, och tomt på fåglar. Här en talltita.

Vinterleden går ute på sjön och en del skoterfolk och pimplare var ute. Känslan av vildmark försvann undan för undan. Vi följde den markerade vinterleden genom sjösystemet. Vi behövde inte vara framme vid fjällstationen förrän nästa eftermiddag och kunde ta det mycket lugnt. Vi slog upp tältet söder om Unna Dáhta ("Lilla Tata-sjön").

Foto: Vi har lämnat Pårtestugan, passerat över sjön Sjábttjakjávrre och skidar nu iväg på Stuor Dáhta. I bakgrunden berget Tjoallta.

Det var inte många skidåkare vi mötte den dagen, de flesta åkte skoter. Likadant nästa dag. Kändes lite enahanda att skida i det hårda skoterspåret. En god sak var i varje fall att vi fick testat det flätade bromsrep jag tillverkat till pulkan och som man använder i branta nedförsbackar för att pulkan inte ska knuffa en i hårt ryggen. Med bromsrepet - som glider in under pulkan - blev det närmast tvärstopp, precis som varit avsikten. Idén till detta bromsrep hade jag fått av en kunnig person som delat med sig på Utsidans forum. Här är forumtråden: Praktiska tips för pulka

Så anlände vi till fjällstationen och blev välkomnade av Helena i receptionen. Det kändes mycket bra. Vi såg naturligtvis fram emot middagen på kvällen. Att äta gott efter en fjälltur säger man inte nej till. Och middagen med fisk var delikat.

På fjällstationen fanns en del folk, bland annat ett par (tysk man och grekisk fru) som bodde i Norge och som skidat genom Padjelanta. De hade också tält men hade på grund av kall vind mest anlitat stugorna. Det lät som de haft kallare väder än vi.

Foto: Sjön Stuor Dáhtá. I bakgrunden Vallespiken. Och ännu längre bort ett par toppar i Tarrekaisemassivet.

Utvärdering och reflexioner

Tidsplaneringen var vi mycket nöjda med. Förra året hade vi inte hunnit/orkat med så långa dagsetapper och vi visste att vi var tvungna att förbättra oss. Detta år låg genomsnittet på ca 10,5 km/dag, vilket var en ökning med 2,5 km från förra året. Vi hade kunnat klara ännu mer eftersom vädret faktiskt hade varit gynnsamt för skidåkning. Det fanns dessutom marginal för minst en dags stillaliggande, om vi exempelvis hade råkat ut för riktigt oväder. Nu blev det inte så och vi fick tid över. Men det gjorde ingenting, tiden använde vi till att uppleva desto mer. Att komma fram en dag för tidigt kändes helt meningslöst.

Mathållningen fungerade också bättre än förra året. Vi hade middagar som gick snabbare att tillaga. Två gånger åt vi till och med inköpt turmat, något vi aldrig gör annars. Det sparade tid när vi var lite trötta. Vi hade också med oss rejäla mängder ost och torkad påläggskorv som delvis ersatte bröd vid frukost och lunch. Jag gillade det så mycket att jag kan tänka mig att släpa med mig mer av sådant under sommarturer också. Fet ost och korv mättar och ger energi. Rykten säger att man blir smal också.

Tältet, ett Bergans Compakt 3, har visat sig pålitligt under både sommar- och vinterturer. Lite för lågt i taket, vilket gör att det är svårt för två personer att exempelvis byta om till nattkläder samtidigt. Men det känns stabilt och jag bedömer att det skulle klara hård vind. Vårt klurigaste problem var den isbark som frös fast på blixtlåsen. Skulle det hjälpa att smörja blixtlåsen med något. Paraffin, kanske?

Skidor och pjäxor satsade vi en hel del pengar på förra året. Skidorna är Åsnes Amundsen med BC-bindning och korta stighudar. Pjäxorna heter Crispi Stetind, och är utrustade med GoreTex. De är mycket väl isolerade, och jag använde endast två par mycket tunna strumpor när jag åkte. Pjäxorna är otroligt varma, sköna och torra. De har dock en tendens att ge skavsår, så man måste tejpa fötterna i förebyggande syfte. Anders tejpade massor.

BC-stiftet i pjäxorna proppas ofta igen av snö innan man fått på dem på skidorna. Vi hade en fundering om att ha med en kort skruvmejsel att peta bort snön med innan man spänner på sig skidorna.

Pulkan kallas Paris med tillnamnet Expedition. En billig pulka som i princip är en stor plastbit med ett antal borrade hål. Kostar betydligt under tusenlappen, dvs bara en bråkdel av de dyrare pulkorna. Används här och var i världen. Jag har exempelvis sett det i en film om en Everestbestigning.

Anders och jag tycker att vi är alltför långt från vinterfjällen för att investera i en dyr pulka (eller hyra för dyra pengar) så den här lösningen fungerar bra för oss. Dock tror jag denna pulka är jobbigare att dra i uppförsbackar och i svår terräng än en Fjellpulke. Vi hade också problem med att pulkan ofta hade "slagsida" i djup snö. En annan sak man kan behöva åtgärda är att dragbältet gärna glider ner från midjan och hamnar på låren i branta uppförsbackar. En diagonal rem över axeln är lösningen (men vi klarade oss bra ändå).

Draget av glasfiber hade vi lånat av en god vän som har haft det till en äldre pulka. Förra året hade vi problem med fastsättningen av detta drag som är en konstruktion med stänger av glasfiber. Det finns två borrade hål i pulkan som man kan använda att surra i. Förra året använde vi  läderremmar, men detta fungerade inte så bra. Det blev slirkigt och ostabilt. I nedförsbackar gav sig pulkan iväg på egen hand, antingen till höger eller till vänter om den som drog. Mycket irriterande. 

Foto: Pulkan har i framkanten två borrade hål som man kan fästa draget i. Men det är inte så lätt att hitta en bra fastsättningsmetod. Efter en hel del funderande med olika konstruktioner (den ena mer avancerad än den andra) fastnade jag för enklast möjliga. Jag tog en bit tunt rep, trädde ändarna underifrån och upp genom de bägge hålen. Därefter runt dragets alu-stång, och så ner i hålen igen. På undersidan gjorde jag först ett halvslag runt egen part, trädde i den andra repänden och drog sedan åt med ett halvslag runt egen part på den andra repänden. Denna knop är mycket bra om man vill spänna repet hårt. Draget satt stadigt fast, men kunde ändå vridas i höjdled. Pulkan höll sig strikt bakom dragaren och följde minsta vink, även i branta nedförsbackar.

Kläder. Som jag nämnt tidigare så har jag förvånansvärt ofta klarat mig med endast lite kläder. Vissa dagar oftast bara underställ och fleece på överkroppen (men jackan på vid rast). Och extremtunn mössa och lika tunna handskar (men jag hade en tjockare mössa med som jag använde vissa dagar). Underställ under byxorna använde jag överhuvudtaget inte detta år.

Vid lägerplatserna åkte förstås fler lager på. Utanpå de tunna handskarna hade jag Hestras skalhandskar av modellen Seam Sealed Shell Mitt (något fleecefoder behövde jag inte ta fram en enda gång). Dessa Hestrahandskar höll dessvärre inte måttet. Sömmen till handledsremmen - en i sig jättebra detalj - lossnade på båda handskarna. Sömsmånen verkade vara för liten. När jag kom hem gick jag till Naturkompaniet där jag köpt dem, och de kontaktade Hestra. Jag fick utan diskussion ett helt nytt par, och sömmen ser ut att vara bättre på dem. Förhoppningsvis ska de hålla. Jag gillar dessa vattentäta handskar skarpt och har dem med på mina sommarturer ihop med regnstället.

Ön vid Tielmavadet med massivet Bielloriehppe i bakgrunden. Här tältade vi den fjärde natten. Ett fint minne från skidäventyret. Foto: Anders Gudmundsson (som också tagit bilden av talltitan).

Vintertur genom Sarek (dag 6-7)

Dagens etapp, från vår lägerplats invid Ráhpaädno och upp på den höga platån Ijvvárláhko, skulle innebära en uppförsbacke på mer än 300 höjdmeter. Vi var beredda på detta, men inte på en repris av töväder. Men vädret kan man som bekant ha åsikter om men inte göra så mycket åt. Så det var bara att anträda färden och försöka göra det bästa av den.

Vi tog oss fram genom björkskogen och höll oss ganska nära Gådokvágge, på den sydöstra sidan. Gådokjåhkå rinner i en brant ravin som blir allt djupare ju längre upp man kommer. Det gällde att inte komma för nära ravinen utan hålla sig på den flacka delen för att få en så behaglig åkning som möjligt. Och för att inte riskera laviner i de branta partierna.

Foto: Vi har just lämnat lägerplatsen och är på väg mot Gådokjåhkås frusna strömfåra för att forsätta på östra sidan av dess ravin (Gådokvágge).

Som vanligt när det gäller sluttningar så arbetar man sig uppför och nedför små kullar hela tiden. I bästa fall kan man åka mellan kullarna, och vi försökte göra detta efter bästa förmåga. Lugnt och stadigt arbetade vi oss uppför, någon brådska hade vi inte. Det räckte med att komma upp på platån och hitta tältplats någonstans i mitten av den.

Foto: Vi har kommit upp minst 150 höjdmeter och björkskogen har glesnat. Den nordvästra sluttningen av Vájggántjåhkkå är flack och bra att ta sig uppför. Ganska fri från kullar och ingen risk för laviner. Snön fortsätter att falla och temperaturen är strax under noll grader. Än så länge är sikten relativt god. Det skulle så småningom bli sämre.

Man blir varm av att skida uppför. Trots vind och snöfall så frös vi inte. Jag åkte i endast fleecetröjan som ventilerade bra. Jag var barhuvad och märkte inte att snön samlade sig till en boll i håret och frös fast där!

Så mycket vitt har jag aldrig tidigare sett

Hela tiden vi skidade uppför hade vi ett intensivt vitt töcken framför oss. På grund av detta töcken och visst snöfall såg vi inte mycket. Vissa stunder kunde vi bakom oss se konturerna av Lulep Spádnek, men för det mesta doldes berget. Till vänster om oss hade vi Vájggántjåhkkå, men även detta berg doldes i dis, och bara den allra närmaste delen av sluttningen söderut kunde skönjas.

Fotot ovan förmedlar det intryck vi har under skidåkningen vid de tillfällen solljuset bryter igenom snötöcknet. Horisontlinjer och berg kan anas men är ofta helt osynliga.

Men solen övergav oss inte helt. Den fanns framför oss som en lysande fläck i molnhavet. Eftersom vi efterhand skulle ha nästan rakt sydlig kurs blev den vår kompass. Om vi åkte strax till vänster om solen skulle vi komma rätt.

Foto: Med solskivan som kompass tar vi oss söderut på slätten. Det är intensivt vitt åt vilket håll man än tittar: framåt, bakåt, åt sidorna, uppåt, nedåt. Inget annat än vitt. Som att åka inuti en jättelik mjölpåse.

En förtrollande värld

Det var en säregen upplevelse att ta sig fram i denna fullkomligt vita miljö. Ögonen hade inga normala referenspunkter och man fick en känsla av overklighet. Upplevelsen två dagar tidigare - på Pielaslätten - hade gett associationer om en annan planet. Men upplevelsen denna dag på Ijvvárláhkå påminde snarast om en annan verklighet där normala lagar inte längre gäller. Jag har aldrig varit med om något liknande. Och jag njöt av alltihop, och detsamma gjorde Anders. Vi var förtrollade.

Så småningom kände vi att vi behövde lunch. Vi letade efter en svacka eller ett klippblock som kunde erbjuda lä för vinden, men det fanns inget sådant. Vi försökte med några stenblock en bit bort men upptäckte dels att vi missbedömde avståndet till dem, dels att de inte erbjöd något skydd för vinden när vi väl kom fram till  dem.  Så vi grävde en grop istället. Den fungerade mycket bra och det kändes hyfsat varmt att sitta där. Men jacka och vantar behövdes.

Foto: Vår lilla rastgrop där vi smälter vatten och lagar soppa. 

Efter lunchen reste vi oss och genast kände vi hur varmt och skönt vi haft det nere i vår lilla grop. Men vi hade vinden i ryggen i fortsättningen och att hålla värmen var inga problem när man väl kom igång igen. En underbar åkning i pudersnön. Vi fortsatte söderut tills GPS:en visade att vi var ungefär mitt på slätten. Där gjorde vi lägerplats och grävde ner oss. Fortfarande var allt omkring oss vitt och vi såg inte något av de omgivande bergen.

På morgonen nästa dag hade vinden lagt sig. Sikten hade ökat, men det hade inte hunnit bli helt klart. Pårtebergen låg i ett vitt töcken. Ja, allt var klätt i vitt. Det syntes inga träd, inga stenblock, inga branta klippor. En helt vit värld.

Foto: Morgon igen! Sikten har under förmiddagen ökat och man ser bland annat Skájdetjåhkkå torna upp sig bakom tältet till höger.

Foto: Dagens etapp går i lugnt tempo och vi har en mycket fin dag uppe på Ijvvárláhkå.

Foto: Vi rastar på den underbara slätten. Solljuset är skarpt men Anders solglasögon har gått sönder några dagar tidigare och han måste klara sig utan dem.

Foto: Jag åker söderut och pulkan åstadkommer ett spår som påminner om spåret efter en berusad snok (om det finns sådana). Anders har förskjutit perspektivet med sitt objektiv och kameran ljuger förstås. Jag åker alltid spikrakt, tro inte något annat ;-).

Att ta sig ner från slätten

När vi hemma före turen planerade vår färdplan var det helt klart att vi skulle ta vägen just över Ijvvárláhkå. En anledning var att vi räknade med att spara minst en dag jämfört med att ta vägen över Aktse. Och dagarna var dyrbara. Vi hade planerat in avresa från Kvikkjokk med bussen den 5/4 kl 05.30. Nästa buss skulle inte gå förrän den 10/4. Vi ville ha marginal.

Men hur skulle vi ta oss vidare från Ijvvárláhkå? En tanke vi var inne på var att först ta oss till Pårek och därefter på något sätt till Kvikkjokk. Men terrängen på den s k Pårekstigen ner till Kungsleden minns jag som stenig och småkuperad. Jag har gått den åtskilliga gånger på sommaren men inte prövat den på vintern. Men jag kände på mig att det kunde bli mycket upp och ner innan man kom ner till sjön Stuor Dáhta.

Kanske jag överdrev problemen, men vi ville ha ett annat alternativ. Jag ringde till Utsidanmedlemmen brigas som tidvis bor i Kvikkjokk. Av henne fick jag rådet att vi skulle ta oss ner från Ijvvárláhkå strax öster om berget Gállakvárre, mellan berget och ravinen där Gállakjåhkå rinner. Anders och jag har gått den vägen en gång på hösten och vi kände till terrängen på sommaren någorlunda. Det lät bra att man kunde göra det med skidor också. Tack, Britt!

I skogslandet

Nedfarten från slätten gick mestadels fint. Först björkskog, sedan allt tätare barrskog. Det blev många nedförsbackar att glida i. Efter ett par timmar kom vi till en öppen plats mellan tallarna vilket troligen var en liten frusen sjö eller myr. En tretåig hackspett bearbetade en liten gran i närheten. Den brydde sig inte om att vi satte upp tältet bara något tiotal meter ifrån.

Foto: Den öppna platsen där vi har satt upp vårt tält. Skogen ger mig ett anfall av nostalgi, och på kvällen har vi långa samtal om skogslandets melankoli.

Foto: Dagboksskrivande. Denna kväll blev den kallaste med nattemperatur på ca -20 grader. Tältväggen är neddragen enbart av fotoestetiska skäl. Mina fingrar är väl snart djupfrysta.

Foto: Vår kokgrop i tältabsiden. De orangea duntofflorna ligger redo för små promenader utanför tältet. En och annan plastpåse från den s k civilisationen misspryder.

Foton nr 1, 2, 7 och 10 tagna av mig. Övriga foton tagna av Anders Gudmundsson.

I den avslutande delan som bekriver de två sista dagarna tänkte jag få med en liten utvärdering av turen, utrustningen och rutinerna.

Vintertur genom Sarek (dag 4-5)

När vi klev ut ut tältet blev vi överväldigade av det vi såg. Nattens vind hade upphört helt och hållet. Allt var inbättat i fin pudersnö. De flesta stenblock i vår närhet hade försvunnit i pudret och syntes inte längre. Bergen, sluttningarna och landskapet i övrigt var helt vitt. Och som pricken över i så höll solen på att tränga igenom de tunna molnen och förvandla dagen från ett mjukt soldis till en klar dag. Vi saknade ord och bara njöt av anblicken.

Foto: Det är en overklig känsla att vakna upp mitt på Pielaslätten med bara snö omkring sig överallt. Vi är helt ensamma och känslan av avskildhet är total.

Redan under gårdagen hade vi lagt märke till den tjocka skare som täckte hela Pielaslätten. Den var så tjock att den utan vidare bar oss. Enligt Yngve Ryd heter denna tjocka skare tjarvva på samiska. Vi hade sådan skare på många ställen, också i björk- och granskogen senare under turen. Tjarvva uppkommer när det har töat så att snön har blivit blöt ända ner i botten och därefter frusit. Vad vi noterade på väderleksrapporterna så verkar det ha varit just så, att det åtskilliga dagar innan vi anlände till Lappland var rejäl tö. Inte konstigt att skaren sedan blev så tjock och hård.

Foto: Vi bryter vårt nattläger och samlar vår packning på presenningen. I bakgrunden Bierikbákte i Ähpar-massivet.

Så gled vi iväg mot Rapadalen, med ett decimetertjockt lager helt orörd snö framför oss. Härligt! Det fanns inget behov av brådska. Vi slök glupskt alla synintryck.

Ovan: De omgivande bergen är klädda i en enastående vacker vit skrud. Man får en känsla av att inte befinna sig på jorden utan på en snöplanet i något avlägset hörn av universum. Foto: Anders Gudmundsson.

Ovan: På väg mot sluttningen ner i övre Rapadalen. Foto: Anders Gudmundsson.

Ovan: Nere i övre Rapadalen där vi följer den igenfrusna jokkfåran. En bred jokkfåra är bra att dra pulka på eftersom marken mestadels är vågrät. Den svaga vinden känns stundtals en aning kall, men solen värmer. Man blir varm av att dra pulka och jag använder oftast supertunna handskar och mössa vilket ger god ventilation. Skalhandskarna har jag här trätt på stavarna, de behövs så fort man har med snö att göra. Foto: Anders Gudmundsson.

På några ställen hade vattnet tagit sig igenom isen. Vi åt lunchsoppa vid ett sådant ställe och hämtade vatten ur jokken. Vi unnade oss också lyxen av att värma lite vatten och tvätta ansikte och överkropp. (Foton på denna orgie i disciplinerad renlighet publicerar jag inte. Man vill ju bespara känsliga personer en traumatisk upplevelse.)

Ovan: Snön på norra sidan av massivet Bielloriehppe verkar på samma gång både täcka bergen och sväva över dem. Foto: Anders Gudmundsson.

Lägerplats vid Tielmavadet

Efter en skön dag fann vi lägerplats i lä av den stora ö som ligger vid Tielmavadet. Så vi tältade bokstavligen vid vadstället (södra sidan). Det kändes verkligen som ett udda sätt att uppleva denna plats på. Kvällen blev stjärnklar och temperaturen sjönk till åtminstone -12 grader. Anders var ute omkring tältet och fotograferade både stjärnljus och annat.

Ovan: Tältet i kvällsmörkret med pannlampan som enda ljuskälla. Bakom oss reser sig Låddebáktes branta vägg nästan tusen meter över vår lägerplats. Foto: Anders Gudmundsson.

Söderut på Ráhpaädno

Följande dag njöt vi åter av en solig dag. Nordanvinden var kall, men vi hade fortfarande lä på vår lägerplats av öns sydsida. Färden fortsatte sedan mitt ute på Ráhpädnos strömfåra. Snön var hårt packad av vinden och bitvis väldigt isig. Det fanns också gamla spår från skidor och skoter. Känslan av vildmark minskade, detta kändes mer som en vältrafikerad vinterled. Trots detta såg vi inga människor, så det var nog inte så trafikerat ändå.

Foto: På Ráhpaädnos isiga snötäcke.  Landskapet söderut är mycket öppet. När vi kommer längre fram smalnar strömfåran. Vi följer jokken och upptäcker sträckor som man inte ser när man går stigen på sommaren.

Foto: En havsörn kämpar sig med god fart mot vinden och passerar oss utmed sluttningen. På den vita stjärten ser man att det är en gammal fågel. Strax därefter kommer ytterligare en havsörn, denna gång en ung individ.

Foto: Dalripornas kamoflagedräkt är i det närmaste perfekt. Oftast var de skygga men här låter de sig fotograferas.

Foto: Lunchpaus i lä bakom en kulle. I bakgrunden Bielloriehppe och den topp som har höjden 1570. Många gånger under en vintertur påminns man om hur få färger man ser. Det mesta är svart-vitt, som i en film från femtiotalet. Så annorlunda mot de vandringar man gör under sensommaren eller hösten då färgskalan formligen exploderar. Men iakttar man vinterns nyanser riktigt noga ser man att exempelvis skuggor på snön kan ha tydliga toner av blått och lila. Som på denna bild.

Vid uppgången till Ijvvárláhko

Vår förhoppning var att hinna fram till Gådokjåhkkås utlopp. Det lyckades och vi gjorde därmed vår längsta dagsförflyttning under turen, ca 16 km. Temperaturen på kvällen sjönk till -11 grader, men något hände under morgontimmarna och vi vaknade upp i ett blött tält. Det hade snöat och sedan hade alltihop tinat. Även innertältet dröp av fukt.

Snöandet fortsatte under morgonen och förmiddagen. Vissa stunder var det närmast regn. Vad var detta för slags vinter, egentligen? Skäms, SMHI! 

Foto: Ett blött vintertält är verkligen inte bra. Särskilt när temperaturen ligger och pendlar runt nollan. Det innebär att tältet rätt som det är fryser, med bland annat isbark i blixtlåsen som följd. Vi drogs med detta problem de följande dagarna.

Vad vi skulle få för skidföre denna dag vågade vi knappt tänka på. Planen var att ta oss upp utmed Gådokjåhkås ravin till platån Ijvvárláhko. Hur skulle det gå? Och skulle det bli mer snö eller rentav regn?

Så här i efterhand vet jag att intrycken från de två dagar som följde kommer att stanna kvar länge i mitt minne. Två dagar med en oförglömlig färd över Ijvvárláhko.

Vintertur genom Sarek (dag 2-3)

Färden fortsatte mot sjö 642 och därefter sjön Liehtjitjávrre. Hela tiden hade vi berget Sluggá framför oss med sin jämna konform. Ett berg man inte tar fel på! Snön var, till skillnad mot gårdagen, kall och med bra bärighet.

Terrängen genom björkskogen till sjö 642 var arbetsam. Mycket blockterräng och flera raviner att undvika. Det är lätt att man i onödan tar sig upp på små kullar, bara för att upptäcka att man måste ner på andra sidan. Att gå runt kullarna är oftast bättre. Men inte alltid möjligt.

Efter den lilla sjön kom vi upp på kalfjället. Här var snön hårdare packad på grund av blåsten. Vi stötte på andra spår, från skidåkare med pulka. Även denna dag var det jag som drog pulkan, och jag konstaterade belåtet att de förbättringar jag gjort med fastsättningen av draget i pulkan fungerade. Pulkan var följsam i nedförsbackarna och gav sig inte ut på egna äventyr som den gjort förra året.

Foto: Utsikt bakåt mot berget Sluggá som är lätt att känna igen på sin typiska konform.

Temperaturen höll sig nära 0° C under dagen, ibland strax över, ibland strax under. När vi kom fram till vår lägerplats vid halvsjutiden steg temperaturen och det kom snö. Här skrämde vi upp en flock blandade ripor. Dessutom såg vi en liten flock tidiga snösparvar. Jag blir alltid glad till sinnes när jag stöter på dem. En favoritfågel som underhållit mig många gånger i fjällen.

Mot Pielaslätten i omväxlande väder

Under en vintertur i tält är det många rutiner som ska genomföras på nästan exakt samma sätt varje dag. Efter frukost i tältet, hygieniska sysselsättningar samt ihoppackning hade klockan hunnit bli 11 på förmiddagen. Vi skidade över Liehtjitjávrre. Vinden från Guhkesvágge bet i skinnet trots att det inte var kallare än någon minusgrad. En annan pulkdragare korsade vår väg mitt ute på sjön, på väg upp i Guhkesvágge med sig själv som enda sällskap. Vi möttes på nära håll men bytte inte ett enda ord.

Ovan: Jag drar pulkan och är i färd med att bege mig ut på Liehtjitjávrre. Foto: Anders Gudmundsson.

Foto: Mitt ute på Liehtjitjávrre. I mitten (nära) syns Vuojnesvárásj och bakom till höger sluttningen på Vuojnestjåhkkå. Längst bort i mitten Sarvatjåhkkå.

Foto: Renvaktarstugan i södra änden av Liehtjitjávrre.

Foto: Skidfärden över sjön är slut och vi närmar oss stranden vid Vuojnesskájdde.

De tre kilometrarna över sjön gick fort. Isen hade en jämn skare och nysnölagret var tunt. När vi kommit över och åkte in i Vuojnesluobbala korsade vi ett rävspår. Räven själv låg på ett stenblock i närheten och verkade helt orädd för oss.

Foto: Anders fotograferar räven. Den vänder nonchalant ryggen mot honom och ser helt obekymrad ut. Kanske är den smart nog att inse att vi är utan bössa? Räven gav sig så småningom av och vi såg dess spår på Pielaslätten nästa dag.

Foto: Räven så som den framträdde i Anders kamera. Här har den koll med åtminstone ett öga!

Stranden utmed Vuojnesluobbala är jämn och fin att åka på. Vi såg återigen spåren efter fransyskornas pulkor. De hade tältat en halv kilometer från oss och vara tydligen morgontidiga. Men därefter såg vi dem inte någon mer gång.

Vädret pendlade kring nollan och växlade. Stundom molnigt och kall vind, stundom helt lugnt och soldis. Mössa och handskar åkte av och på hela tiden. De plagg jag använder mest är av den supertunna sorten som ventilerar bra och skyddar huden mot blåst. Märkligt nog har detta blivit mina mest använda vinterplagg. När jag är i rörelse, vill säga. Vid pauser och lägerbestyr måste åtminstone handskarna kompletteras med skal för att inte händerna ska bli iskalla av snön. Som turskidåkare klarar man sig många gånger med förvånansvärt tunna kläder. Det här med att bylta på sig tjocka lager med otympliga klädesplagg är mest för skoteråkare och pimpelfiskare. (Naturligtvis är det viktigt att även skidåkaren har varma plagg i sin packning - det finns ju tillfällen när kylan eller blåsten slår till på allvar.)

Foto: Framför oss i färdriktningen reser sig Sarvatjåhkkå. Och framför Sarvatjåhkkå syns den lilla bergknallen Bierikbákte till vänster i bild. Där bestämmer vi oss för en stunds godispaus. (Rättelse: Bergknallen är Bierikvárásj.)

Plötsligt tog skidföret slut och snön klibbade ihop under skidorna.Det blev närmast komiskt när snön bara växte och växte. Vi gick liksom på styltor som bara blev allt högre. Yngve Ryd kallar detta skidföre för duber. Då är det precis som vi upplevde: snön fastnar inte bara på skidorna utan också på sig själv. När samerna fick sådant före under renflyttningen stannade man genast.

Vi gav upp klampet, satte oss på pulkan och började koka vatten till lunchsoppa. Med en bön inom oss att 1) Den närmaste trekvarten skulle vara solig och varm och 2) Därefter skulle det slå om till blåsigt och kallt.

Efter 5 minuter blev vi bönhörda med 2). Lunchen blev således kylslagen, men skidåkningen kunde fortsätta med gott glid. Åtminstone en stund.

Hård vind på Bierikjávrre

Vi närmade oss sjön Bierikjávrre. Utloppet från sjön var isfritt vissa bitar, liksom det varit på något ställe tidigare, vid Vuojnesluobbala. Själv överfarten över Bierikjávrre var magisk, enligt Anders. Moln och soldis växlade. Det var inte vykortsvackert utan snarare mystiskt när fjälltoppar och sluttningar vissa ögonblick syntes och sedan var försvunna.

Foto: Öppningen upp i Basstavágge är synlig bara vissa stunder. Moln och soldis växlar. Landskapet är mycket ljust men solen syns inte tydligt. En känsla av overklighet griper oss när vi skidar framåt i motvinden över sjön.

Det finns också ett skidföre som liknar duber och som kallas galmma duber. Det handlar om snö som är på väg att bli varm och som inte fastnar så länge man är i rörelse. Men stannar man klibbar det ihop med skidorna. Vi hade sådant före under en del av färden över Bierikjávrre.

Foto: Anders har klibbföre, galmma duber. Inte så farligt denna gång, det släppte efter en kort stund. Vi blev förvånade flera gånger hur snabbt snön reagerade på temperaturskiftningar.

Vi hade motvind över sjön och den ökade. Det började också falla snö. Vid Sarvalåpptå liksom rundar man ett hörn av berget och kommer ut på den vida Pielaslätten. Vid detta hörn minskade motvinden, vilken den ofta gör när man lämnar en "tratt" i landskapet som koncentrerar vindstyrkan. Sjön fungerade just som en sådan tratt, mellan Sarvatjåhkkå och Bierikbákte.

Vi passerade Pielastugan och började leta efter en sänka i marken där vi kunde få ner tältet skyddat från den värsta vinden. Men någon sänka gick inte att uppbringa. Vi slog därför läger mitt på den jämna slätten, i närheten av kullen Bielavárásj. Vi vände tältet så att vinden skulle gå mot absiden, men redan efter någon timme hade den vänt 180 grader och tog direkt mot fotändan istället! Men det fick vara som det var. Vi skottade snö på tältets nederkanter för att hålla det fritt från inblåsande finsnö.

Kvällen blev den dittills kallaste, -5° C. Jag sov i min sommarsovsäck men frös en del, så nätterna därefter plockade jag fram sovsäck nr 2 och sov i dubbla sovsäckar.

Denna dag hade vi gjort en förflyttning på 13-14 km och därmed hade vi kommit precis så långt under våra tre första dagar som vi hoppats. Nästa dag var det dags för vårt stora beslut, nämligen om vi skulle ge oss djupare in i Sarek och sikta på Kvikkjokk. Om vi valde att göra detta beslut skulle det därefter bli svårt att hinna vända om något gick snett eller om vädret blev för dåligt. Så nu stod fortsättningen av Sarekäventyret på spel.

Vi gick och lade oss och undrade hur vädret skulle se ut följande morgon. Vad vi exakt tänkte i den stunden minns jag inte, men jag minns i varje fall att vi inte var beredda på den syn som skulle möta oss nästa dag när vi tittade ut ur tältet.

Vintertur genom Sarek (dag 1)

Själva resan från Skåne upp till den lappländska fjällvärlden är ofta något av ett äventyr i sig. Tyvärr ofta av det stressande slaget. Man har svårt att slappna av under resan och njuta. Frågor cirkulerar i huvudet. Åtminstone är det så för mig. Kommer tåget att vara i tid? Kommer vi hinna med nästa anslutning?

Anders G och jag har i dagarna kommit hem från en 9 dagar lång skidtur genom Sarek. När vi planerade denna tur hade vi några problem att ta ställning till, bland annat anslutningen till bussen fram till vår startpunkt Suorva.

Resplus - eller inte?

En resa till Kebnats/Suorva/Ritsem innebär som många vet ett byte från tåg till buss i Gällivare. Om vårt tåget skulle bli mer än 24 minuter försenat skulle vi missa bussen (och nästa buss skulle inte gå förrän nästa dag). Vi kunde lösa problemet genom att köpa SJ Resplusbiljett ända till Suorva, men detta skulle kosta oss 1000 kr extra per person (att jämföra med de ca 180 kr som en bussbiljett Gällivare - Suorva kostar). Vid Resplus gäller en garanti som innebär att SJ skulle ordna en taxi om tåget skulle vara försenat.

Men 1000 kr extra är mycket. Vi resonerade på följande sätt: Om tåget är i tid sparar vi ca 820 kr per person. Om tåget inte är i tid måste vi betala taxi själva och det skulle att kosta 1200 kr per person, dvs 200 mer än Resplus. Chansen att tåget skulle klara tiden var god, trodde vi. Vi avstod därmed Resplus.

Tåget var INTE i tid. Det missade med ca 10 minuter. Vi fick besked av tågvärden att taxibilar var beställda. För dem som hade Resplus, förstås. Men som väl var löste det sig ändå, för även bussen vara försenad pga en dikeskörning. Så vi hann faktiskt med den ordinarie bussen. Puh!

En hårsmån från en allvarlig olycka

En dryg timme försenad startade bussen mot Ritsem. Med ombord fanns fler passagerare, varav två svenska män som också skulle ge sig in i fjällvärlden vid Suorva. Efter en stund steg det på tre damer från Frankrike som även de hade samma plan.

Innan vi nådde Suorva hade vi ett mycket allvarligt tillbud som hade kunnat bli en svår olycka. Ett sällskap med flera hundspann höll på att gå över vägen och såg för sent bussen som kom i hög fart. Ett av hundspannen hade just kommit upp på högra sidan av vägen och var på väg till den vänstra.En kvinna stod vid vänster vägkant och såg bussen. Hon rusade ut framför den för att stoppa hundarna som nästan hunnit ut mitt i vägen.

Bussföraren hade börjat bromsa så fort han såg hundarna men skulle inte hinna få stopp på den i tid. Eftersom kvinnan hade lämnat vänstra vägkanten styrde han bussen över till vänster. Han fick stopp på bussen först efter att han passerat och lyckades på något sätt undvika att köra på både kvinnan och hundarna. Alla var mycket uppskakade över vad som hänt och vi hade först svårt att tro att ingen hade blivit påkörd.

Var är vintern?

Vi hade sett på väderleksrapporterna att de första dagarna skulle präglas av ganska milt väder, men det var värre än så. Det regnade tidvis ganska kraftigt under bussresan. Inte bra. Vi var utrustade för snö och kyla, men regnkläder var det klent med.

När vi klev av bussen vid Suorvagrinden rann en rejäl vårbäck nerför den så gott som helt barsmälta landsvägen. Regnet hade för tillfället upphört, men återkom senare till och från.

Foto: De tre fransyskorna ger sig iväg. Det ser snyggt och proffsigt ut.

Foto: Vår pulkapackning. Inte så snygg kanske men - hmm... personlig. Förutom pulkan hade vi en rejäl ryggsäck.

Foto: Grinden vid Suorva. Inte världens mest inspirerande plats men bra att den finns som ingång till fjällvärlden.

När den ca 3 kilometer långa bilvägen tog slut hade vi hoppats finna ett skoterspår upp genom björkskogen. Men inget sådant spår syntes till, så vi fortsatte utmed sjöstranden.

Foto: När vi lämnade bilvägen var det till att börja med ganska gott om snö att åka på. Anders bar ryggsäcken, jag drog pulkan. Men i skogen hjälpte han till med pulkan genom att fästa en extra draglina på sig.

Men sjöstranden blev blötare och blötare, och överallt stack det upp stenar. Snön var genomsur härnere. Så sur att den inte ens fastnade på skidorna. Och det var ju i och för sig bra. Men annars var det mest dåligt.  Om jag läst rätt i boken Snö av Yngve Ryd så kallas denna snö på lulesamiska för släbtsát , snö som är så blöt att det finns pölar av vatten nere i den. (Det finns också en annan blöt snötyp som kallas för siebla, men det tror jag är något annat.)

När vi lämnade stranden och gav oss upp i björkskogen var snön fortfarande blöt, men inte lika mycket som nere vid stranden. Det var åtskilliga höjdmeter som skulle klaras av innan vi kom upp till sjö 642 i riktning mot berget Sluggá. Vi märkte att vi hela tiden drog för långt åt vänster. En kommentar som fälldes i skogen var: "Vi försöker ta oss längre åt höger - om vi hittar snö att åka på!" Det var alltför mycket blockterräng i skogen. Och alltför lite snö.

Vi slet med pulkan så länge som vi orkade, men vi hann inte ända fram till sjön. Vi slog läger i björkskogen. Regnet hade gjort både mina byxor och min mössa fuktiga, men den värme jag producerade vid pulkadragningen höll mig ändå skapligt torr.

På grund av det milda vädret räckte det med att ta fram den sovsäck som jag använder på mina sommarvandringar. Även klädseln var samma som på sommaren. Både Anders och jag hade gått långa stunder med bara ett tunt underställ på överkroppen.

Foto: Det första nattlägret. Fotot taget morgonen därpå.

Det var den 27 mars och årets vintertur var därmed påbörjad. Men hur skulle fortsättningen bli? Skulle snön fungera att åka på och skulle vi kunna ta oss ända fram till Kvikkjokk? De närmaste två dagarna skulle bli avgörande för vårt beslut om att genomföra hela turen eller inte.