Det eviga problemet med gaskök i kyla

Alla som använt gaskök i minusgrader vet att effekten sjunker drastiskt när behållaren blir kall. Jag ser detta som en utmaning och har beslutat att göra något åt det. I varje fall försöka.

Problemet

Gasbehållaren blir alltså kall på vintern. Det blir den på sommaren också, men då tillför den omgivande luften ny värme, och köket fungerar tillfredsställande. Men på vintern är det svårare. Luften är så kall att temperaturen inte räcker för att hålla uppe gastrycket. Och ju tommare burken blir desto värre är det.

Om man inte ska koka särskilt stora mängder kan det räcka att ta behållaren med i sovsäcken så att den värms upp. Det gör jag själv ofta vid enstaka vinterövernattningar. Den uppvärmda burken kan sedan hålla trycket uppe vid lågan en liten stund.

Men vid längre användning drar den expanderande gasen inne i burken snabbt värmen ur densamma och den blir väldigt kall. (Samma princip gäller när vatten avdunstar till ånga. Ångbildningsvärmen sänker temperaturen i det vatten som är kvar i vätskeform.) 

En vanlig metod, t ex när sovsäcksvärmen i burken förbrukats, är att värma sin gasbehållare med händerna. (Det finns även andra metoder som är mer drastiska. Och mer eller mindre farliga. Och som i värsta fall kan leda till okontrollerad låga eller till och med explosion. Sådana metoder har jag undvikit att experimentera med.) Problemet med handvärmning är att händerna blir extremt kalla redan efter en liten stund.

En genial(?) idé

Mitt tankespår har varit att hitta en metod där man använder sig av samma princip som vid handvärmning men att man ersätter händerna med något slags material. Det idealiska vore ett material som leder värme bra, är lätt att värma upp och som sluter tätt till burkens botten eller sidor. Mina verkstadsresurser är inte stora nog för att jag ska kunna tillverka något av metall, så jag har nöjt mig med ett helt annat och enklare material.

Och materialet är s k plastelina, dvs modell-lera för leksaksbruk! 

Man kan lugnt påstå att damerna i leksaffären hade roligt när jag ställde en rad frågor om materialets egenskaper. Till slut var jag tvungen att tala om vad jag skulle ha det till och då hade de roligt en stund till. Men jag skäms inte det minsta, utan tar förpackningens åldersrekommendation (3+) som en hedersbeteckning.

Nåväl. Efter ett förtest med leran i frysen under en natt kunde jag konstatera att materialet visserligen stelnade men var lätt att tina upp igen. Och då fungerade det som vanligt.

Test i halvskarpt läge

Sedan kom ett skarpare test i morse när jag efter en natt i vindskydd skulle koka tevatten. Jag hade inte haft leran i sovsäcken utan ville testa att värma det med köket. Jag la det på en bit aluminium som jag klippt ur en vanlig pajform för att inte bränna vid leran i kastullen (leran tål nämligen inte hög värme, det är väl någon slags plastmaterial).

Gasburken var förstås kall, så som startvärmning var det händerna som gällde, annars slocknade lågan. När leran blivit ljummen plattade jag till den och höll fast den med händerna på gasbehållaren. Och se, lågan blev stabil och vattnet kokade upp ganska bra. Trots att burken i det närmaste var tom.

Så här såg det ut (fotot är naturligtvis taget i min studio i köket):

Ganska fort blev leran kall där den låg emot burkens hölje, men då knådade jag snabbt om den och kunde utnyttja den värme som fanns kvar i klumpen.

Det sista fotot (nedan) visar alla delar i mitt experiment, inklusive den aluminiumbit jag använd för att skydda leran från att skadas av värmen. (Man får se till att man inte överhettar kastrullen också när man värmer den för den är ju torr.)

När leran inte används kan den lämpligen förvaras i en plastpåse. Den torkar annars. Normalt är den lite klibbig. Samt luktar karamell. Jag har också tänkt att ha fler klumpar med. Då kan man värma den andra medan den första används.

Sammanfattning

Hur nöjd blev jag? Svar: Jag blev nog halvnöjd. Det fanns en del värme i lerklumpen, tillräckligt för att öka lågan så att det märktes. Utan lerklumpen hade jag fått kyla ner mina händer rejält istället. Dock var effektökningen inte väldigt stor, och jag kan inte säga hur effektivt det hade varit om utetemperaturen varit lägre. Nu var den bara -2 grader. Och med en bitande kall vind. 

En sak är jag väldigt nöjd med: detta är en ofarlig metod. I varje fall kan jag inte se någon direkt risk med att använda den.

Kanske kommer tuffare test att visa att det fungerar även i stark kyla. Eller att det inte fungerar alls. Risken är förstås att jag då sällar mig till den skara uppfinnare som anses som tokiga drömmare. Men inte ens Leonardo lyckades realisera alla sina geniala idéer!

Planer om vintertur på skidor

När snön och vinterkylan varje säsong slår till i Skåne vaknar lusten att dra iväg med skidor och pulka någonstans i fjällvärlden. Oftast hinner de första vårtecknen uppenbara sig innan planerna har tagit fast form, och sedan blir det inget mer. Utom i år, tänkte jag. För vintern slog ju till så tidigt. Och om den tänkte stanna ända till mars-april kunde jag ju lika görna göra något ordentligt av den.

Så planer gjordes upp. Och vandrarkompanjonen Anders var inte sämre, utan vi diskuterade inköp av rejäla skidor, pjäxor och annat.

Sen kom vårtecknen. Ovanligt tidigt i år faktiskt. Det var frestande att låta vinterplanerna vila ända tills nästa säsong, och njuta av våren istället. Men så ska det inte bli. Nu är det bestämt att vi åker.

Dessvärre hade det ju varit bra med lite riktig träning innan vi ger sig av. Att man ser att skidor och pjäxor passar och fungerar som man tror. Att pulkan är rätt utrustad med lite hemmagjorda draglinor och bromsar. Att det fungerar med tältuppsättningen. Att man i det stora hela trivs med de dagliga rutinerna i snön.

För närvarande är snön långt borta från oss, och den kanske inte återvänder innan vi far. Så det får bli som det blir med den saken. Vi får träna specialkunskaperna direkt på plats och förkovra oss i förväg hemmavid så gott det går. Is, snö och kyla har vi ju haft i Sarek på sommaren också. Och en gång var jag med och tillverkade en snöbivack på fjället som vi sov i.

Men det är klart, vinterfjäll är kallare än sommarfjäll och kan bli mycket tuffare. Vi är medvetna om det. Och vi funderade väldigt mycket innan vi hittade ett område vi tyckte var både intressant, storslaget och samtidigt lämpligt att träna i.

Att skida genom Sarek var uteslutet. Och Padjelanta ligger väldigt långt bort. Jämtland kanske, men där saknar vi lokalkännedom och erfarenhet av kommunikationerna. Så var finns ett lämpligt område?

Då kom jag på att Anders Nordvall i sin blogg här på Utsidan skrivit om Kallaktjåkkå. Visserligen som sommaräventyr, men det verkade vara väldigt lämpligt även på vintern för såna som vi. Intressant och vackert. Lätt att komma till. Inget extremt lavinområde. Stugor och leder i relativ närhet om vi tycker att tältlivet blir för jobbigt. 

Så det är dit vi siktar. Om inte folk alldeles bestämt avråder från det. I så fall har vi ju alltid lederna och stugorna att falla tillbaka på. Det som vi har som fasta punkter är: börja i Vakkotavare och sluta i Ritsem. Eller tvärtom. Möjligheten finns också att välja vilken som helst av platserna som både start- och slutpunkt. 7-8 dygn har vi på oss.

Detaljplan ska utformas. Jag kommer nog att ställa en fråga i forumet om saken, och är naturligtvis tacksam för alla kommentarer här i bloggen.

Till sist har jag ambitionen att skriva en artikel här på Utsidan när vi kommer hem om hur resan gick. Om jag inte har förfrusit alla mina fingrar. Men det tänkte jag på alla sätt undvika.

Fotot: Uteträningen har pågått en tid. I natt tog jag dubbla sovsäckar med till vindskyddet i Silvåkra och sov i stjärnklart väder. 6 minusgrader var ganska snällt, det blir säkert kallare på fjället. Frukosten i förmiddagssolen var härlig. Visserligen gör den friska luften att man får bistra anletsdrag, men det kan jag ju ha nytta av min dagliga gärning som lärare. Resten av dagen ägnades åt fågelskådande.  

Bitterljuva vårkänslor

Denna vinter tog tidigt vårt land, och även Skåne, i ett järngrepp. Detta fick mig att på allvar bestämma mig för att vistas ute i snön. Och med tanke på att vintrarna härnere under lång tid inte har börjat på allvar förrän i mitten av januari såg det bra ut för några äventyr på skidor.

Alltså, ner i källaren och fram med Tegsnäsarna. Ut i snön, med siktet inställt mot horisonten. Tjohopp!

Foto: I början av januari såg det fortfarande lovande ut.

Och mer därtill: planer gjordes upp att träna tältliv och pulkadragning på de snöiga skånska fjällhedarna. Som en förberedelse för en skidtur i fjällen i mars.

Det var så det såg ut vid den tiden, ja. Sedan kom mildväder och regn strax efter nyår. Och så har det fortsatt sedan dess, avlöst av vissa dagar av frost. Men ingen mera snö.

Nu är så gott som all snö borta från fälten och det börjar se grönt ut på gräsmattorna. När solen kommer fram värmer den så skönt. Någon enstaka tofsvipa har anlänt, och när som helst kommer lärkan. Det känns plötsligt väldigt avlägset med en skidtur i Lappland. Vinter, du har svikit mig!

Foto: Det tänker väl inte bli vår? Redan? (För att ta denna vårblid var jag tvungen att först ta mig igenom ett lundensiskt buskage som var lika svårforcerat som snåren i Sarek.)

Men jag tänker inte ge upp. Alla jag känner (utom den gode vännen Anders som ska med på turen) tycker att jag tappat förståndet eftersom jag är den ende i bekantskapskretsen som har deppat ju varmare det blivit och ju mer snö som försvunnit från landskapet.

En gång läste jag en artikel av någon som hävdade att man väljer landsända att bo i Sverige efter den typ av friluftsmänniska man är. Och man måste bestämma sig. Den som exempelvis vill bo i Norrland måste vara s k vintermänniska. Annars funkar det inte. För sommaren däruppe är ju bara en slags ljuvlig parentes mellan vinterperioderna. På samma sätt kan en vintermänniska inte bo i södra halvan av Sverige. Det funkar inte heller, han eller hon kommer att förtvina inombords.

Men hur går det då för dem som vill vara vintermänniska halva året och sommarmänniska den andra halvan? För det är detta jag håller på att bli, jag som på grund av min sydliga uppehållsplats har upplevt för få och för korta vintrar för att fatta vem jag egentligen är. Det är nog resorna upp till Lappland i juni som tydligt har visat mig att snö och is ger möjligheter till fantastiska naturupplevelser.

Alltså: snömannen inom mig vill komma ut och få en chans att materialisera sig. Åtminstone ena halvan av året. Så vart ska jag ta vägen? Finns det något sätt att komma ur denna personlighetsklyvning? För att inte tala om dilemmat att inte veta i vilken landsända jag borde bosätta mig i.