Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Vintertur genom Sarek (dag 4-5)

När vi klev ut ut tältet blev vi överväldigade av det vi såg. Nattens vind hade upphört helt och hållet. Allt var inbättat i fin pudersnö. De flesta stenblock i vår närhet hade försvunnit i pudret och syntes inte längre. Bergen, sluttningarna och landskapet i övrigt var helt vitt. Och som pricken över i så höll solen på att tränga igenom de tunna molnen och förvandla dagen från ett mjukt soldis till en klar dag. Vi saknade ord och bara njöt av anblicken.

Foto: Det är en overklig känsla att vakna upp mitt på Pielaslätten med bara snö omkring sig överallt. Vi är helt ensamma och känslan av avskildhet är total.

Redan under gårdagen hade vi lagt märke till den tjocka skare som täckte hela Pielaslätten. Den var så tjock att den utan vidare bar oss. Enligt Yngve Ryd heter denna tjocka skare tjarvva på samiska. Vi hade sådan skare på många ställen, också i björk- och granskogen senare under turen. Tjarvva uppkommer när det har töat så att snön har blivit blöt ända ner i botten och därefter frusit. Vad vi noterade på väderleksrapporterna så verkar det ha varit just så, att det åtskilliga dagar innan vi anlände till Lappland var rejäl tö. Inte konstigt att skaren sedan blev så tjock och hård.

Foto: Vi bryter vårt nattläger och samlar vår packning på presenningen. I bakgrunden Bierikbákte i Ähpar-massivet.

Så gled vi iväg mot Rapadalen, med ett decimetertjockt lager helt orörd snö framför oss. Härligt! Det fanns inget behov av brådska. Vi slök glupskt alla synintryck.

Ovan: De omgivande bergen är klädda i en enastående vacker vit skrud. Man får en känsla av att inte befinna sig på jorden utan på en snöplanet i något avlägset hörn av universum. Foto: Anders Gudmundsson.

Ovan: På väg mot sluttningen ner i övre Rapadalen. Foto: Anders Gudmundsson.

Ovan: Nere i övre Rapadalen där vi följer den igenfrusna jokkfåran. En bred jokkfåra är bra att dra pulka på eftersom marken mestadels är vågrät. Den svaga vinden känns stundtals en aning kall, men solen värmer. Man blir varm av att dra pulka och jag använder oftast supertunna handskar och mössa vilket ger god ventilation. Skalhandskarna har jag här trätt på stavarna, de behövs så fort man har med snö att göra. Foto: Anders Gudmundsson.

På några ställen hade vattnet tagit sig igenom isen. Vi åt lunchsoppa vid ett sådant ställe och hämtade vatten ur jokken. Vi unnade oss också lyxen av att värma lite vatten och tvätta ansikte och överkropp. (Foton på denna orgie i disciplinerad renlighet publicerar jag inte. Man vill ju bespara känsliga personer en traumatisk upplevelse.)

Ovan: Snön på norra sidan av massivet Bielloriehppe verkar på samma gång både täcka bergen och sväva över dem. Foto: Anders Gudmundsson.

Lägerplats vid Tielmavadet

Efter en skön dag fann vi lägerplats i lä av den stora ö som ligger vid Tielmavadet. Så vi tältade bokstavligen vid vadstället (södra sidan). Det kändes verkligen som ett udda sätt att uppleva denna plats på. Kvällen blev stjärnklar och temperaturen sjönk till åtminstone -12 grader. Anders var ute omkring tältet och fotograferade både stjärnljus och annat.

Ovan: Tältet i kvällsmörkret med pannlampan som enda ljuskälla. Bakom oss reser sig Låddebáktes branta vägg nästan tusen meter över vår lägerplats. Foto: Anders Gudmundsson.

Söderut på Ráhpaädno

Följande dag njöt vi åter av en solig dag. Nordanvinden var kall, men vi hade fortfarande lä på vår lägerplats av öns sydsida. Färden fortsatte sedan mitt ute på Ráhpädnos strömfåra. Snön var hårt packad av vinden och bitvis väldigt isig. Det fanns också gamla spår från skidor och skoter. Känslan av vildmark minskade, detta kändes mer som en vältrafikerad vinterled. Trots detta såg vi inga människor, så det var nog inte så trafikerat ändå.

Foto: På Ráhpaädnos isiga snötäcke.  Landskapet söderut är mycket öppet. När vi kommer längre fram smalnar strömfåran. Vi följer jokken och upptäcker sträckor som man inte ser när man går stigen på sommaren.

Foto: En havsörn kämpar sig med god fart mot vinden och passerar oss utmed sluttningen. På den vita stjärten ser man att det är en gammal fågel. Strax därefter kommer ytterligare en havsörn, denna gång en ung individ.

Foto: Dalripornas kamoflagedräkt är i det närmaste perfekt. Oftast var de skygga men här låter de sig fotograferas.

Foto: Lunchpaus i lä bakom en kulle. I bakgrunden Bielloriehppe och den topp som har höjden 1570. Många gånger under en vintertur påminns man om hur få färger man ser. Det mesta är svart-vitt, som i en film från femtiotalet. Så annorlunda mot de vandringar man gör under sensommaren eller hösten då färgskalan formligen exploderar. Men iakttar man vinterns nyanser riktigt noga ser man att exempelvis skuggor på snön kan ha tydliga toner av blått och lila. Som på denna bild.

Vid uppgången till Ijvvárláhko

Vår förhoppning var att hinna fram till Gådokjåhkkås utlopp. Det lyckades och vi gjorde därmed vår längsta dagsförflyttning under turen, ca 16 km. Temperaturen på kvällen sjönk till -11 grader, men något hände under morgontimmarna och vi vaknade upp i ett blött tält. Det hade snöat och sedan hade alltihop tinat. Även innertältet dröp av fukt.

Snöandet fortsatte under morgonen och förmiddagen. Vissa stunder var det närmast regn. Vad var detta för slags vinter, egentligen? Skäms, SMHI! 

Foto: Ett blött vintertält är verkligen inte bra. Särskilt när temperaturen ligger och pendlar runt nollan. Det innebär att tältet rätt som det är fryser, med bland annat isbark i blixtlåsen som följd. Vi drogs med detta problem de följande dagarna.

Vad vi skulle få för skidföre denna dag vågade vi knappt tänka på. Planen var att ta oss upp utmed Gådokjåhkås ravin till platån Ijvvárláhko. Hur skulle det gå? Och skulle det bli mer snö eller rentav regn?

Så här i efterhand vet jag att intrycken från de två dagar som följde kommer att stanna kvar länge i mitt minne. Två dagar med en oförglömlig färd över Ijvvárláhko.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2012-04-17 16:07   brigas
Så härligt att få en sån vinterdag med fint före i "den vackraste av fjällvärldar":det om något är bestående intryck;inte allt "surväder" som man också får på köpet
 
Svar 2012-04-17 22:52   fowwe
Så sant alltihop! Det är mycket att ta med sig hem och vara glad över. Och det är vi!
 
2012-04-17 17:33   OBD
Vilka fina dagar ni hade!
Fina bilder också. Bild nr6 är riktigt fin tycker jag.
Som vanligt håller du spänningen vid liv. Kan färden över Ijvvárláhko ge starkare intryck än färden genom Rapadalen?
 
Svar 2012-04-17 22:53   fowwe
Ijvvárláhko var en upplevelse vill jag lova. Men det berodde till stor del på vädret. Vänta bara...
 
2012-04-17 18:49   Håkan Friberg
Vilka fantastiska dagar! Det är märkligt hur fjällen kan ge så många olika typer av upplevelser. Skickar gärna med lite extra beröm till Anders för hans fina bilder. Kvällsbilden var fantastisk uppförstorad.
 
Svar 2012-04-17 22:58   fowwe
Jag skickar berömmet! Han är betydligt mer envis och uppfinningsrik än jag när det gäller att få till en bra bild.
Och ja, det här med variationen på upplevelser på vintern. Förra året då vi var helt ovana tyckte jag först att det var lite enahanda med allt det svart-vita. Men jag ändrade åsikt. Det fanns en massa variationer där också. Och vädret påverkar vinterupplevelsen i fjällen på fler sätt än på sommaren. Jag börjar misstänka att jag inte kan vara utan vinterfjäll i framtiden.
 
2012-04-17 23:12   dHANScan
Oj, nu lämnar du oss läsare redan andra gång utan att vi vet vad som skall hända följande dag...
Det var ett behagligt syn med all det pulversnö på Bielavallda. Där finns verkligen perfekta bilder i detta avsnitt. Också tack till Anders' fotos. Och även fina bilder på nattljus och fåglar kryddar ni med.
Jag märkar fint de olika varianter av snö ni upplevde även om mina minnen är bare petitesser ift det snö som finns i fjällen. Fint att du kryddar med Yngve Ryd's beskrivningar och samiska snöbeteckningar
 
Svar 2012-04-18 23:22   fowwe
Tack Hans för uppskattande kommentar! Vinterns snö är ju ett fascinerande fenomen som jag upptäckt sent i livet. På sommaren är det mest hårda och ihopsjunkna snöfält man stöter på i fjällen. Ibland kan de vara mjuka också när de smälter i värmen.
Men jag känner att jag börjar se fram emot sommaren nu. Det är väldigt ljuvligt med grönska och värme. Och väntan på att sommargyllingarna ska återvända till skogarna utanför Lund!
 
2012-04-19 14:44   Thomas Traneving
Ohhh, vad härligt det låter! Men det låter jobbigt med frusen blixtlås och blött tält. Inget önskeväder på slutet precis. Nu får vi se fram emot en fantastisk vår och sommar :) /H
 
Svar 2012-04-19 17:02   fowwe
Som väl var hade inte Sarekvintern sagt sitt sista ord än. Vi hade 4 dagar kvar på vårt äventyr. Och dem ville vi uppleva med så många sinnen som möjligt. Fortsättning följer!
 
2012-04-25 21:51   äventyrssugen
Oj! Vilka bilder! Jag får ett enormt sug efter att komma ut på något liknande nån gång. Få se om suget sitter kvar när jag nu ska läsa de andra avsnitten av din redogörelse.
 
Svar 2012-04-25 22:35   fowwe
Kul att bilderna lockar! Hoppas suget blir kvar. Men i ärlighetens namn kan varken bild eller text ge full rättvisa åt en sådan tur. Man skulle vilja förmedla känslan av att leva i den kalla snön, vilket man ju gör 15-16 timmar om dygnet (dvs utom när man sover i säcken). Och även då finns den i närheten och påverkar en. Fascinerande, samtidigt som det tar en del på krafterna.
 
2018-11-16 15:57   jakobhj
Tack för mycket inspirerande läsning och fantastiska bilder! Planerar vår första vintertur till våren, och tanken är egentligen att vi ska börja med stugbaserad tur i vålådalen, men man kanske ändå skulle plocka med tältet och prova någon natt!
 
Svar 2018-11-18 22:23   fowwe
Roligt att du hittade hit. Det där med att ha med tält och prova en övernattning tycker jag verkligen ni ska göra, om ni känner att ni är redo för det. Tänk bara på att en storm kan komma plötsligt medan man sover och då får man vara beredd på att stanna kvar på platsen tills den går över. Risken är väl inte jättestor, men den är inte liten heller. Lycka till!
 
Svar 2018-11-19 08:48   Håkan Friberg
Att tälta i närheten av stuga ökar säkerheten.
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.