Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

En dagstur i Bielloriehppe

Det är tisdagen 7 september och det är fjärde dagen på vår tur i Sarek.

Vi anlände till Kvikkjokk på lördagen och har alltså hunnit gå i tre dagar. Första dagen gick vi Kungsleden norrut och kom förbi sjön Stuor Dahta innan det blev mörkt. Dagen efter fortsatte vi förbi Pårtestugan och gick upp på Ijvvárláhko där vi tältade några kilometer före bron över Gådokjåhkå.

Igår gick vi utmed Gådoktjåhkkås östsida och anlände till Bielloriehpjågåsj där vi slog läger ovanför skogsgränsen. Jokkens ravin är delvis brant men bitvis även kantad av plan hedmark där det går utmärkt att slå läger. (Tipset om denna tältplats fick vi av stugvärden i Pårtestugan som vi pratade en stund med.)

Fotot ovan visar denna tälplats, med sluttningen upp till topp 1570.

Efter 3 ganska rejäla vandringdagar känner vi behov av lite vila. Men det är inte alla i gänget som tycker att vi bara ska ligga still och slappa. Vi diskuterar saken på måndagskvällen, och då väcks idén att se oss omkring i Bielloriehppemassivet.

En plan tar form

Detta massiv är brant och otillgängligt och inte så lätt att gå upp i. Men efter lite kartläsande börjar det formas en plan. Varför inte använda en av ravinerna ovanför oss? Den flackaste ravinen, den som går rakt västerut mot en sadelpunkt mellan topparna 1830 och 1918 ser ju fullt möjlig ut på kartan.

I Grundstens Sarekguide beskrivs visserligen inga turer från denna ravin, men han nämner i förbigående sadelpunkten som ett pass som man passerar på väg upp till topp 1830 (denna topp är dock mycket brant, så det är väl någon form av klättring som gäller).

Vi bestämmer oss för att "vilodagen" ska ägnas åt att ta oss till denna sadelpunkt som enligt höjdkurvorna ligger på ca 1650 meters höjd. En nätt liten tur på minst 4 km dit och med 800 meters höjdskillnad. I alpin terräng.

Kartan här under visar hur vi sedan gick. Röd fyrkant är vår lägerplats, grön är sadelpunkten.

En ravin full av stenblock

Efter frukosten ger vi oss iväg med lunchmat i ryggsäckarna. Vädret är underbart, och utsiken bakåt mot Rapadalen och Tjahkkelij är helt enkelt magisk.

Efter den första långa stigningen halvvägs upp till toppen 1570 åker tröjorna av. Sedan skråar vi ner bland stenblocken tills vi kommer ner i ravinen och kan följa den. Själva jokken är täckt av ett snöfält som vi kan gå på, men här och var öppnar sig plötsligt hål ner till vattnet. 

Det är stenigt, mycket stenigt. Vandringen går uteslutande i blockterräng, och det bär uppför hela tiden. Efter ungefär tre kilometer sätter vi oss vid en klipphäll bredvid jokken och äter lunch. En härlig känsla av avskildhet i denna karga och sterila natur.

Därefter kommer vi ett nästan helt flackt parti av stenblock. Den allra sista biten upp till sadelpunkten är däremot ganska brant, vilket man kan ana av fjällkartan. Här ligger stora stenblock huller om buller, och vi går på och mellan dem och hoppas att de sitter ordentligt fast allihop.

På fotot nedan gör sig Anders R redo att gå den sista sträckan upp till sadelpunkten som ligger ovanför isfältet bakom honom. Vi går vänster om isen på uppvägen, men på nervägen tar vi höger om. Det visar sig vara något enklare terrräng på den sidan.

Nästa foto är taget senare, på nervägen, och visar hur brant terrängen är.

Utsikten

Efter denna sista, luriga sträcka kommer vi upp på sadelpunkten. Och här blir vi alldeles stumma av den syn som öppnar sig framför våra fötter.

Trehundra meter nedanför oss välver sig glaciären Stuolojiegna, omgiven av spetsiga toppar och nästan lodräta branter. Flera andra sadelpunkter finns som fungerar som fönster till bergen bakom. Den låga kullen Lulep Stuollo med sin mjuka former lättar upp det dramatiska intrycket, och bakom skymtar Sarvesvágge med ett stort antal toppar.

På en sådan här plats kan man vara länge och bara njuta. Med hjälp av kartan identifiera toppar, platåer och dalgångar. Tankarna går och man kan inte se sig mätt på allt det fina.

När vi varit där en stund mojnar vinden och det blir nästan helt stilla. Den stämning som man försätts i när man befinner sig i detta tysta och mäktiga landskap låter sig knappt beskrivas.

 

Till slut måste man ändå återvända. Ravinens måttliga lutning gör att det går betydligt snabbare nerför än vad det gick på uppvägen, men promenaden hem tar ändå flera timmar.

Vädret denna dag har varit osannolikt varmt och sommarlikt. Vi var tvungna att leta fram solkrämen och smörja in våra ansikten och överkroppar. När vi kommer ner till tältet strax före solnedgången kastar vi av oss kläderna och tvättar oss rena i vår lägerjokk.

Vid kvällens middag överraskar Anders G oss övriga med en liter rödvin som han i all hemlighet burit med sig i packningen. Gissa om den middagen blev lyckad!

Och nästa dag väntar ett nytt äventyr som länge varit på min och Anders G:s lista: att gå runt Bielloriehppes famösa nordöstsida. Äntligen "The Dark Side"!

Denna sträcka visade sig inte helt och hållet bli vad vi hade väntat oss, och om detta ska jag skriva i ett kommande inlägg.

Bilder nr 5, 6, 7, 8, 10 i detta inlägg är tagna av Anders G och bild nr 9 av Anders A.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2010-10-09 08:40   brigas
Vilka vyer,glaciären i grytan måste vara nåt få fått se,det gäller att våga lämna de invanda stråken.
 
2010-10-09 09:19   Håkan Friberg
Åh, jag känner suget i magen... Inte av höjden, utan av glädjen att ha upptäckt något "nytt", av sorgen att behöva lämna platsen för snart.
Vilket fantastiskt ställe... Tack!
Håkan
 
2010-10-09 09:28   Stenfiskeren
Hej Hans

En fantastisk beskrivelse og fantastiske billeder, især billederne oppe fra sadelpunktet, bl.a. af glaciären Stuolojiegna, Jeg glæder mig til at læse beskrivelsen af vandringen på Bielloriehppes nordöstsida.

Bedste hilsener

Ole Dahlgreen
 
2010-10-09 09:33   Bulingen
Trevlig läsning och härliga bilder! Tack för att du delade med dig!
/Lars Östlin
 
2010-10-09 11:26   OBD
Vilken fantastisk "vilodag" ni hade!
Det är alltid intressant att ta del av vad du skriver. Tur att ni hade sådant fint väder. Vandra i sådan blockterräng när det är blött kan inte vara roligt.
Grattis till en jättefin dagstur och tack för att du delar med dig. Ser fram mot nästa blogginlägg.
/ Bertil
 
2010-10-09 22:14   Annicas fjällängtan
Det är som vanligt jätteunderhållande läsning att följa dina vandringsbeskrivningar. Bilderna styrker ju under det texten förmedlar.VIlken "Vilodag"! Vädret var ju det bästa tänkbara. Helt enkelt fjällgodis rakt igenom!
 
2010-10-10 18:16   annakari
Tack att jag fick följa med, så känns det nästan. Det oväntade är kanske det man minns bäst.
 
2010-10-11 00:05   fowwe
Tack för alla kommentarer! Vädret var bästa tänkbara, och det är klart att i annat väder hade turen blivit både halkig och kanske inte lika minnesvärd. Men ibland kan även lite sämre väder ge fina upplevelser. Att "upptäcka nytt" är alltid väldigt roligt. Men just detta har säkert upptäckts förr, även om vi kanske inte vet av vilka ;-).
 
2010-10-11 10:14   dHANScan
Mycket fina titt däruppe i Biellorieppe. Det där titt på Stuolojiegna och förövrigt det andra över Lulep Stuollo och Sarvesvagge är magnifika.

Fick mig tänke på att det är där standardrutten "28H2h Biellorippe" finns enligt det Sverigetäckande 25x25 km system. Faktiskt vandrade I mitt genom den fram till saddelen. Man får tänka sig - och jag har tidigare tänkt så - att den standardrutt blir för svårvandrat att räkna fåglar. Vad menar du? Och finns "annat än" fjällripa, korp och snösparv däruppe?

Bra att veta som dagsturtips om man vandrar längs västra sidan av Rapadalen. Ser fram till din fortsatta vandring
 
Svar 2010-10-11 21:41   fowwe
Hans, det där med standardrutten hade jag inte tanke på! Javisst, vi gick inne i rutan som du säger. Jag har ritat in rutan på en karta här hemma, men det är ingen bra lutning på det mesta av linjerna. Men en klätterkunnig person skulle troligen kunna genomföra en stor del av rutan. Risken för stenras bedömer jag dock som stor. Man vill ju inte dras med i något sådant.
De där fåglarna du nämner tror även jag är möjliga. Samt stenskvätta. Det är ju bara sten överallt.
Jag undrar vad ledningen på zooekologen i Lund skulle säga om vi erbjöd oss att inventera rutan ;-)!
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.