Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

En natt på Myrornas ö

Av någon anledning som jag inte minns kom jag för en tid sedan att tänka på en tur jag gjorde i slutet av 70-talet.  Vid ett tillfälle hade jag och min kompis en ganska märklig upplevelse, vilket man ibland har när man färdas i naturen. 

Den "perfekta" ön

Det hela skedde på en veckotur med kanadensare på småländska höglandet. Jag minns inte exakt i vilket område vi befann oss i och inte hller namnet på den medelstora sjö vi sent en kväll paddlade på. 

Sjön ifråga innehöll ett antal öar och vi letade efter någon där vi kunde slå upp vårt tält och tillbringa natten. Skymningen var i antågande och det började bli akut.

Vi närmade oss först en ö som innehöll en koloni gråtrutar. De gillade oss definitivt inte. De gjorde väldigt närgångna dykattacker mot oss, och min kompis berättade avskräckande historier hur gråtrutar med sina sylvassa näbbar kunde sprätta upp huvudsvålen på en människa. Sant eller inte? Vi beslöt i varje fall att paddla vidare.

Det hade blivit nästan helt mörkt när vi kom till nästa ö. Inga fåglar retade sig på vår närvaro, allt verkade lugnt och fint. Vi steg i land och hamnade på jämn, torr och slät skogsmark. Inga djur, inga ljud. Allt verkade perfekt för en övernattning. Nästan för perfekt. Vi fick upp vårt tält och gick och la oss.

Förföljda

På morgonen vaknade jag tidigare än kompisen. Några skogsmyror hade tagit sig in i tältet och jag undrade hur. Då såg jag hur ytterligare en myra kröp in genom det pyttelilla hål som bildades där blixtlåsen på tältet möttes. Strax därefter kom en myra till.

Lustigt, tänkte jag men reflekterade inte så mycket mer över det. Jag kröp ut ut tältet och såg till att dra igen blixtlåsen ordentligt så att kompisen inte skulle bli störd. Visserligen i brydde vi oss inte om myror i måttligt antal, men det bästa var ju ändå att slippa dem om man kunde.

Eftersom vi skulle äta frukost ihop lite senare satte jag mig på en sten och läste en bok och betraktade naturen. Det var myrfritt när jag satte mig, men det måste ha funnits en myrstig i närheten för efter en kort stund var stenen omringad av myror. Och de var på väg upp till mig.

Jag bytte plats och gick längre bort från alla synliga myror. Men samma sak inträffade igen. Märkligt. Här fick man tydligen vara lite slug.

Jag letade en stund och hittade en ytterst smal udde (bara några decimeter bred) som var garanterat myrfri. Jag sprang ut på den för att skaka av mig mina förföljare. Och där satt jag, flera tiotals meter från närmaste myra och kände mig säker.

Men det otroliga hände att myrorna var på väg till mig! Jag såg dem komma med god fart mot mig längst ut på udden där jag satt. Närmare och närmare kom de, och inom några minuter skulle de ha hittat mig.

Känslan var inte långt ifrån den man kan få när man ser en ruggig skräckfilm. Inte konstigt att ön var tom på andra djur. Med dessa odjur som härskare kunde väl varken gråtrutar eller något annat ha en chans att bygga bo och föda upp ungar.

I mörkret kvällen innan hade vi inte sett dem, och det var väl att vi hade haft vårt tält att sova i. (Jag såg för min inre syn hur vi annars hade vaknat upp som två avgnagda skelett i våra sovsäckar.)

Chanslösa

Jag flydde. Ut på en sten två meter från land. Där satt jag och tittade väldigt noga så att ingen myra simmade efter mig.

Kompisen hade mycket roligt när han vaknade en timme efter mig och fick veta varför jag satt på min sten. Själv tänkte han äta frukost på land, och han hade många kommentarer om mitt val. Jag tror jag sa något om att han gärna fick sitta och kommentera, för stenen var inte särskilt stor och jag satt gärna själv.

Det dröjde inte mer än högst tio minuter förrän vi satt båda två ihopträngda på min sten och med visst besvär fick i oss en nödvändig frukost. Slaget mot myrorna var förlorat.

Det var med en känsla av lättnad som vi paddlade vidare och lämnade Myrornas ö bakom oss. De följande kvällarna undersökte vi våra lägerplatser mycket noga innan vi slog läger någonstans.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2010-05-17 09:13   äventyrssugen
Märkligt.
Vi har en liten (ca 50X200 meter) ö här i Glafsfjorden, värmland, som är perfekt för tältning. Den har några väldigt fina plana ytor uppepå toppen. Men myrorna på den ön är inte riktigt kloka. Det är vanliga stackmyror men de beter sig inte som sådana. De går verkligen till attack. Kommer de upp på en så hugger de direkt. Om jag inte vetat att myror flyger när de svärmar skulle jag ha trott att de var inavlade på något sätt.
 
2010-05-17 19:51   Anders_sthlm
Helt klart, du har kollat för mycket amerikansk B-skräckfilm!
Mitt förslag är om detta är att gå vidare.. Bearbeta och gestalta..typ.. Som jag förstått det finns det mycket att hämta här ifrån sjuttiotalets naturvärld och den tidens begrepp.. ‘Skogsmulle’ skrämde slag på många redan på den tiden det begav sig..
Gör denna först en film, om detta, kanske just om ‘Attack-myrorna‘!
Sedan gör du en uppföljare om ‘Argaledei !
 
2010-05-17 20:16   päeng
På en udde i Storsjön (Gästrikland) med skaplig sandstrand finns det
små ettriga gula myror som bits riktigt illa. De bor i sanden och är i samma storlek som vanliga svartmyror. En gång när jag var där och badade hade någon myra flyttat in i mina kalsonger som låg på stranden. Tur att ingen såg mej när jag skrikande kastade mej av cykeln och slet av mig byxorna.
Pär
 
2010-05-17 20:44   fowwe
Hm, kommentarerna är av lite olika slag. Med tanke på Eriks iakttagelser kan man misstänka att djur blir konstiga när de tvingas leva med för litet livsutrymme. Så är det med större djur och kanske även med myror. Men Anders, några filmer tänker jag inte göra. Trots att du försöker fresta mig på alla sätt!
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.