Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Kan man tävla i fågelskådning?

Jag är väl knappast någon tävlingsmänniska men var i lördags med om något som närmast kan beskrivas som en tävling i att skåda flest fågelarter under en dag.

Detta skedde i Skåne och kallas Vinterfågelsafari. Tretton lag ställde upp från olika delar av landskapet, men man fick välja område själv var man ville skåda. Några av lagen satsade på att få flest arter och skådade därför i flera kommuner så att man kunde besöka så många naturtyper och fina fågelställen som möjligt.

Jag och mina två skådarkompanjoner Johan och Patrik valde att hålla oss inom Lunds kommun. Vår kommun innehåller många bra fågellokaler, men vi har nackdelen att det inte finns någon kuststräcka. Lund är alltså en inlandskommun. Visserligen har vi en del åar och sjöar, men i lördags var nästan allt fruset. Vi var beredda på att det skulle bli svårt att få så många arter som vi hoppades.

Vi började i gryningen vid Lunds reningsverk. Låter inte så kul, men där är öppet vatten och vi kunde finna svanar, änder, salskrake, smådopping och en hel del annat. Vi fick en bra början och hade 33  arter med oss därifrån.

Nästa stopp var en bakgård med några stora tujor där det under vintern gömmer sig hornugglor på dagarna. Många vallfärdar till dessa tujor för att se de charmiga hornugglorna. Vi hittade snabbt en och åkte sedan vidare till en kattuggleholk i Botaniska trädgården. Men kattugglan sov antagligen och ville inte visa sig. En del andra arter fick vi dock in.

Fotot nedan visar en hornuggla som gömmer sig bland de täta grenarna på dagen. Fotot är inte taget i år utan 2006, men det är samma tuja.

Sömnig hornuggla!

Vid min bostad i östra Lund såg vi vanliga fågelbordsfåglar samt en stenknäck. På väg ut från Lund satt en dubbeltrast i en buske vid vägkanten, och den lät sig fotograferas med mobilkamera genom bilrutan! Nu var vi uppe i 46 arter. Ganska bra tyckte vi då.

Sedan gick det trögare. Flera fågellokaler mötte oss med minusgrader och snålblåst. Få fåglar i luften och nästan inga gäss som det annars finns rikligt av på vintern.

Det visade sig senare att gässen hade favoriserat det skådarlag som skådade i Staffanstorps kommun. De såg tusentals gäss och därmed också flera örnar som gärna håller sig i närheten av gåsaflockarna för att om möjligt få sig en stek.

Vit stork har vi gott om i Lundatrakten, och på vintern håller de sig nära Flyinge Kungsgård där det finns ett storkhägn. Storkarna borde förstås vara långt söderut vid det här laget, men deras flyttinstinkt fungerar inte så bra. Därefter åkte vi till ett fält där Johan och Patrik några dagar tidigare hade sett en s k kaspisk trut. Den lyckades vi leta upp med våra tubkikare.

Den sällsynta kaspiska truten är nog bara känd av fågelskådare och inte av vanligt folk. Lite förenklat kan man säga att den är en slags gråtrut, men ändå en egen art. Den är omöjlig att skilja från en vanlig gråtrut om man inte är en van skådare och dessutom har tränat en hel del på det.

Dagen var vintrig och fin. Vi var glada över truten och njöt av vädret. Men arterna ramlade inte in så snabbt som vi hoppades. Vi fikade en hel halvtimme och såg knappt en enda fågel. Men sedan hittade vi en vacker kungsfiskare som satt på en gren i en bäck och väntade på fisk.

Patrik, Johan och jag själv lyssnar efter korsnäbbar i Vombs fure.

Det sista vi gjorde var att besöka vår berguvslokal vid Hardeberga stenbrott. Här har funnits ett par berguvar som fått ungar flera år, men det senaste året har honan varit försvunnen och inga ungar kom ut.

Vi väntade medan kvällen blev mörkare och kallare, men ingen berguv ropade. Patrik härmade berguvens rop, men då svarade istället en kattuggla! Detta säger allt om hur duktig Patrik är på att locka fram fåglar. Kattugglan blev vår sista fågel innan det var dags att åka de 4 milen till Höör och möta de andra lagen i tävlingen.

Hur gick det för oss i tävlingen? Vi kom på 9:e plats av 13 tävlande lag. Våra vänner i Staffanstorp gjorde en heroisk insats och kom före oss denna gång. Med tanke på hur få fågellokaler de har i sin kommun gjorde de en lysande insats.

Vi var såklart inte nöjda med vårt antal (71 arter under dagen), men vi hade haft en härlig dag och fått massor av frisk luft. Och det är värt mycket.

Nu klarar jag nog inte fler tävlingsmoment på ett tag så i fortsättningen ska jag ta det lugnt ute i naturen. Men jag ångrar absolut inte att jag var med. Dagen gav ny inpiration till att ge mig ut med fågelkikare igen.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2010-01-27 22:47   Minnatur
Kul, detta hade jag ingen aning om...
 
2010-01-28 08:08   Öhrnell
71 arter på en dag och ni är inte nöjda? Typiskt tecken på att man verkligen KAN tävla i allt. Hur många arter fick vinnaren ihop? Kul att dagen inspirerade till vidare spaning!
 
Svar 2010-01-28 12:14   fowwe
Det lag som kom först hade 98! Men då hade de åkt många fler mil med bil förstås. Om jag går ute en vinterdag på egen hand är jag nöjd med 20. Häromkvällen var jag ute en timme och då såg jag bara en kattuggla. Men den var så fin att jag var nöjd med den också. Men fågelsafarit är som sagt en tävling, och då blir vi ju lite galna allihop.
 
2010-01-28 08:52   peter1969
71 arter?
Jag kanske känner igen 10.......
 
2010-01-28 18:32   Håkan Friberg
Klart man kan tävla! Sonen är en stortävlare. De hade artrace för några veckor sedan. Här uppe i Närke fick de nöja sig med 50-60 arter. Själv blev jag glad idag över att stöta på en gärdsmyg som satt och kurade i yttertrappan ner till tvättstugan.
 
Svar 2010-01-29 22:56   fowwe
Jo, nog är vi bortskämda i Skåne när det gäller koncentrationen av fåglar, både på vintern och sommaren. Det är en stor del av charmen med landskapet som jag ser det. Å andra sidan är det långt till en riktigt djup skog. För att inte tala om fjällvärlden.
 
2010-01-31 10:37   Dager
Jag har själv deltagit i artrace i Nyköping när jag bodde där tidigare. Där fick vi nöja oss med strax över 50 arter på en vinterdag. 71 arter tycker jag är ett hyfsat resultat.
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.