Bloggar > Fowwes blogg

Fowwes blogg

Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Genom Padjelanta och Sarek 2011, dag 4 - 5

Det hade blivit torsdagen den 7 juli, och vi kröp ut tältet på vår lägerkulle invid Álggajåhkå. Vädret var en blandning av moln och sol, det var varmt. Vi tog det lugnt och förberedde oss för den dagstur vi skulle göra runt det massiv som innehåller bland annat Skájdetjåhkå och Sarvestjåhkå. En lätt packning med regnkläder och lunchmat samlades ihop, och så lämnade vi vår lägerplats. Klockan var strax efter 12 på dagen.

På västra sidan av Niejdariehvágge

Vi satte kurs mot Niejdariehpvágge som här i sin norra del är en brant, V-formad dalgång. Vanligtvis går väljer man väg uppe på ett flackt parti en bit upp på den östra sidan när man kommer norrifrån. Det vägvalet börjar med att man inledningsvis gör en rejäl stigning uppför en slänt där man redan nerifrån anar att det bakom kanten finns ett flackt parti. Men vi hade vårt tält väster om jokken och ville se hur det var att gå på den brantare västra sidan.

Foto: På den östra sidan finns en renstig man kan gå på. Men betydligt bättre väg får man om man går en bit högre upp där en kilometerlång flack platå erbjuder behaglig vandring. Denna platå syns inte på bilden men börjar strax ovanför det övre högra hörnet. I fotots övre vänstra hörn kommer jokken från Vattendelarglaciären. Man ser dess svämkägla som ligger precis ovanför 3-jokksmötet.

Foto: Följande dag tog jag detta foto nerifrån Alggajåhkå. Niejdariehpjågåsj rinner nere i ravinen till höger i bild. Den prickade linjen visar "normalvägen" på östra sidan upp i Niejdariehpvágge. Pilen pekar på en stor sten som man kan ha som riktmärke. Även om man inte slaviskt behöver följa prickningen ska man alltså ta en rejäl stigning upp till en flack gräshed på andra sidan kanten, bakom de gula prickarna. Fortsättningen är därefter lättgången en ganska lång bit.

Till att börja med lutade det inte så mycket på vår sida. Vi gick fram till den ganska höga ravinkanten och fick en ganska nervpirrande syn ner på det forsande vattnet i kanjonen. Efterhand lutade västsidan mer och mer och vi fick tänka på var vi satte fötterna för att inte snubbla.

Men en större svårighet på denna sida är att man måste korsa två glaciärjokkar, från glaciärerna på ömse sidor om berget Gálmme. På grund av det varma vädret var det full fart i dessa jokkar. Den första kunde vi ta oss över på en tjockt snöfält, och den andra tog vi ungefär en halv kilometer senare genom att gå ner i ravinen som då hunnit plana ut.

Uppe i ravinen var det dystert, en slags "Mordorstämning". Snöfält och snöbryggor vid jokken var kolsvarta, liksom blockhaven nedanför glaciärerna.

När vi närmade oss passpunkten minskade vattenmängden och dalen blev mycket stenig. Bitvis gick vi på rena berghällar, vilket är ganska ovanligt i Sarek. De kan vara glashala.  I dalens högsta punkt fanns en hel del snöfält, likaså i dess södra mynning. Snösmältningen var i full gång och härligt dricksvatten fanns överallt. Utsikten åt sydöst mot Noajdde, Luohttoláhko och Pårtebergen var enastående.

Utsikten ungefär vid passpunkten, mot sydöst och Luohttoláhko. Den obetydliga figuren i den väldiga fjällterrängen är jag. Foto: Mattias Paulsson.

Ett betänkligt beslut

Vi hade nu varit på väg i ungefär 3 timmar och förflyttat oss drygt 5 km. Det började kännas som om det var dags för lunch. Jag insåg att vi hade haft alldeles för trevligt och låtit tiden rinna ifrån oss. Vi hade bara avverkat ca 20% av vår sträcka och klockan var redan halv fyra. Tidsschemat riskerade att spricka. Jag konsulterade Mattias och frågade om vi skulle fortsätta eller vända. Han röstade för en fortsättning och det gjorde jag med. Man vill ju inte vara sämre än ungdomen. Men en liten varningsklocka ringde inom mig: den där infektionen jag hade i kroppen signalerade en aning trötthet.

Vi ökade takten och vände västerut i Sarvesvágge. Efter någon timme hittade vi en fin lunchplats invid jokken, men ett utmärkt badställe. (Jag badade de allra flesta dagarna. Mattias, som är uppvuxen i skärgården, var mer återhållsam.) Lunch avnjöts och så gick vi vidare.

Tröttheten tilltar

Jag tror att man märker att man är trött när man börjar se på ömsom kartan och ömsom bergssidorna och undra när de ska ta slut. En slags "nedräkning", alltså. Jag tittade utmed Skájdetjåhkkås sydsida och konstaterade att det är ett väldigt långt berg. En halvmil, faktiskt. Och sedan kommer hörnet av Sarvestjåhkkå.

Övre delen av Sarvesvágge. Jag gaskar upp mig, men tröttheten har börjat bli besvärande. Foto: Mattias Paulsson.

Strax innan detta hörn satte jag mig ner och pratade med Mattias. Jag mådde fysiskt illa, något jag inte är van vid. Det fick bli ett lägre tempo och fler raster. Och inte minst dricka ofta och äta nötter, russin och godis. Att dricka var inget problem, jag drack som en kamel hela fjällturen. Äta nötter och godis var värre. Jag mådde illa bara av tanken, och jag fick välja ut de bitar jag kunde klara av.

Foto: Övre Sarvesvágge, östra delen av Tjågŋåristjåhkkås nordsluttning. Ravinen där Jiegŋávákkjågåsj rinner finns bakom den låga kanten till vänster i bild. Den prickade linjen visar en lämplig väg upp i Jiegŋávágge för den som vill dit. Om man kommer i Sarvesvágge från väster tar man den gröna lutande "rampen" (åsen) upp. Jag har rekommenderat denna ås i min bok. Väldigt behändigt och så slipper man leta efter öppningar i klippbranterna.

Oroligt konstaterade jag att vi hade ungefär halva sträckan kvar, kanske ca 11 km av totalt 24 km. Klockan var redan halv åtta. Förutom själva kraftlösheten var det oron att tillståndet kunde förvärras och jag plötligt få tvärstopp mitt i i ödemarken. Men det vara bara att gå vidare så länge det höll. Trots tröttheten var det uteslutet att enbart tänka på problemen. När vi nu var här gällde det att njuta av landskapet. Och spana efter fjälluggla.

Nedanför oss på vänster sida flöt Alep Sarvesjåhkå fram i ett intressant flod- och myrlandskap. Som väl var gick det lätt att vandra här, på Sarvesbuollda som mestadels består av gräshed. Jag anade att så enkelt skulle det inte bli när vi kom runt nästa hörn, vid Sarvesnjunnje. Att sluttningen utmed Álggajávrre är fylld av videsnår visste jag sedan tidigare.

Söder om Álggajávrre

Mycket riktigt. De värsta snåren befinner sig på låg nivå, närmast sjön. Vi höll därför högre upp där det fanns en del renstigar genom buskagen. Nu var jag så illamående att jag var tvungen att vila regelbundet efter bara 200-300 meter. Mattias var ett stort stöd, han bar ryggsäcken och väntade tålmodigt. Mygg fanns där, och det började småregna. Eländen av olika sort dras ofta till varandra. Det här kunde ta tid. Jag drack ofta, åt dessutom lite nötter och russin men undvek lakritsgodiset.

Märkligt nog kom krafterna tillbaka något, och jag blev nu övertygad om att vi skulle klara av äventyret. Vi segade oss förbi hela sjöstranden och tog oss ner till utloppat av glaciärjokken från Sarvestjåhkkå. Här, och de dryga 2 km som var kvar till tältet, mötte vi de tätaste videsnåren. Men själva glaciärjokken var inget problem.

Den sista biten gick vi i duggregn. Vi valde väg utmed Álggajåhkås södra strömfåra och kunde på så sätt slippa det värsta videt. Gissa om anblicken av tältet var efterlängtad! Klockan var nästan midnatt när vi kom dit. Ingen av oss orkade laga någon kvällsmat så vi bara drack ordentligt och somnade sedan. Det fanns inga krafter kvar.

Foto: Lägerpyssel med det väldiga Härrábákte i bakgrunden.

När vi vaknade nästa morgon kändes det i hela kroppen att den inte fått sin nödvändiga kvällsmat. Det blev extra mycket frukost istället. Förmiddagen fick gå som den ville, vi vilade, åt och småpysslade.

Foto: Mer lägerpyssel. Laddning av Mattias kamerabatterier.

Jag antecknade gårdagens händelser och när det gäller terrängen hade jag fått mina funderingar bekräftade om att gå utmed södra sidan av Álggajávrre. Den vägen är förvisso snårig - särskilt kilometrarna söder om Álggajåhkå - men inget man egentligen behöver vara bekymrad över. Man tar sig fram den vägen. Vid lägre vattennivå kan man troligen gå i Álggajåhkås södra strömfåra ända fram till sjön och på så sätt slippa nästan allt vide. Och när det gäller passage av vide är det väl värt besväret att lära sig "läsa videt" så att man på lite avstånd kan se var det är lättast att glida igenom.

I lägret hade vi fin överblick över landskapet och vi njöt av att vara lite lediga. På långt avstånd såg vi tre vandrare som kom från Alkavare kapell och stretade framåt på den snåriga stigen. Man talar ofta om Álggavágges stora, härliga gräsplaner. Men sanningen är att dessa gräsplaner bara utgör ett mycket begränsat område i dalens östra del. För övrigt tycker jag terrängen är väldigt lik den man finner i övre Sarvesvágge. Och det finns gräsplaner där som inte är så små de heller.

En ny dagsetapp - och mera vadning

Enligt vår färdplan behövde vi gå en bit denna dag också. Det kom regn i omgångar och vår avfärd fördröjdes på grund av det. Först vid 17-tiden hade vi packat ihop och kommit igång. Efter en kort stund stod vi invid Niejdariehpjågåsj och tittade på det framforsande vattnet. Det var inte förvånande, det var mycket vatten i alla jokkar. Denna jokk är vanligtvis inte någon av de svåra, men nu var den kraftig. Eftersom fårorna dessutom är smala var vattennivån ganska hög.

Fotot visar 3-jokksmötet. Jokken från Lánjektjåhkkå och Vattendelarglaciären kommer i bakgrunden och har en stor svämkägla. Precis framför oss rinner de två fårorna från Niejdariehpjågåsj, vilka kommer från höger i bild. Och ut i vänsterkant rinner den förenade jokken ut (Álggajåhkå). En jokkfåra saknas i bilden, nämligen den gren av Álggajåhkå som rinner in i mötet (från höger utanför bild). Samtliga 4 del-jokkar är vadbara här, utom möjligen Álggajåhkå som innehåller det ihopsamlade vattnet från alla grenar och som för tillfället var stor. Den vadas enklare något längre västerut där den delar upp sig i flera fåror (syns bra på fjällkartan).

Av med kängor och ur med sulor. På andra stranden dök upp en ensam man som gärna visade oss var han tyckte vi skulle gå.Vi följde hans förslag och gick där han föreslog. Lyckligt över på andra sidan hälsade vi på varandra. Han var tysk och van att gå i fjällen. Hade gått genom Niejdariehpvágge under dagen, från andra hållet och på den östra sidan. Han hade inte sett våra spår.

Han hade sin packning invid jokken och var på väg att sätta upp sitt tält. Själva behövde vi fortsätta och ta oss över Álggajåhkå, precis till höger om 3-jokksmötet. Han hade ett förslag på vadställe där också. Här var det lårdjupt en kort bit men ingen ström att tala om. Det gick enkelt att ta sig över. Tysken hade vadat här förra året. Men det var betydligt mera vatten i år, sa han.

Fotot ovan visar den sista vadningsetappen. Vi har alltså vadat den del av Álggajåhkå som flyter in i jokkmötet. Den gröna lilla ön mitt i jokken ligger precis hitom mötet och svämkäglan från Vattendelarjokken syns något hundratal meter bakom Mattias. Vi gick över till ön och sedan vidare. Här fanns en del djupa hålor i jokkens botten, men det var ändå enkelt på grund av den svaga strömmen. Men vattnet var grumligt, så det gick inte att se djupet. Man fick känna sig fram.

Vi fortsatte i dalen och vandrade under Härrábáktes långa stup, det som sägs vara det längsta stupet i Sarek. Framför oss växte den mest hänförande utsikt fram, mot Sarekmassivet och Mikkaglaciären. Det är en underbar syn (se fotot nedan).

Vi gick inte särskilt långt. Lägret placerades före Áhkájåhkå och före de  stora gräsplanerna.

Enligt vår färdplan låg vi så här långt ca ½ dag efter. Men med tanke på omständigheterna kände vi oss ändå nöjda. Troligen skulle inte alla specialmål för vandringsturen kunna uppnås, men det var ingen katastrof att stryka i listan. Ett sådant mål var att efter Skárjá gå nere vid Ráhpajåhkå för att undersöka vadställen. Frågan var om det skulle finnas ork till det. Morgondagen fick utvisa.

Postat 2011-07-30 20:41 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Genom Padjelanta och Sarek 2011, dag 1 - 3

Helikoptern landade i Staloluokta den 4 juli kl. 14:50, efter knappt 20 minuters flygning från Kvikkjokk. Rena lyxen för oss som vanligtvis går till fots in i fjällvärlden och får en gradvis tillvänjning. Men jag har velat uppleva en sådan flygning någon gång i livet. Nu blev det av.

Med på färden hade jag Mattias, en ung man som var med på en vandring även 2008. Den gången hade vi varit 4 st. I år var det bara vi två.

Efter en snabb ompackning av ryggsäckarna började vi gå mot STF-stugorna och den kyrkkåta som ligger i närheten. Vi tittade in i kyrkan och beundrade det mästerliga hantverket. Men det var många dagar till nästa gudstjänst.

En "Utsiding" på stigen

Vi fortsatte på stigen, vilket innebar den gamla stigen mot Arasluoktastugorna. Efter någon kilometer i tät björkskog, där vi fick våra första rejäla känningar av myggen, kom vi ut i mer öppen terräng med fin utsikt mot sjön Gieddávrre. Stigen vände sedan mot Stuor Dijdder men hela tiden var landskapet vackert.

Foto: Mattias med sjön Gieddávrre i bakgrunden. Bergen bakom honom är en del av det långsträckta massivet Kierkevare (Gierggevárre).

Vid Stuor Dijdder fick stigen lite karaktär av bergsklättring och på några ställen bar det brant uppför. När vi kommit nästan hela vägen upp pustade vi en stund och fick på avstånd höra ett märkligt raspande ljud. Jag tyckte ljudet lät bekant, kunde det vara en fjälluggla? Fågelboken konsulterades, och ja, det kunde det nog.

Vi började spana ivrigt efter stora vita fåglar men det syntes ingen. Plötsligt avtecknade sig en person uppe på berget, han hade också hört ljudet och misstänkte också fjälluggla. Det visade sig vara fson (Per Folkesson) som gått 1½ vecka genom Sarek och inte sett en människa förrän nu. Gemensamt gick vi sakta närmare och hittade fågeln ganska långt bort, sittande i en buske. Det var ingen fjälluggla, men väl en jaktfalk. Varför den lät som den gjorde fick vi inte veta, men den fick inte vara ifred. Flera fjällabbar började mobba den, och vi fick en flyguppvisning från falken av högsta klass. Och labbarna var inte dåliga de heller.

Mattias och jag gick vidare. Vi siktade på att åtminstonen komma till den lilla sjön Njallajávrásj för att tälta vid dess södra del, ett tips jag fått av majjen (Håkan Friberg). Hur det nu var hamnade vi vid dess norra ände istället, och det gick utmärkt det också. Vi slog upp tältet precis vid det nordöstra utloppet.

Nattens sömn blev inte så god. Jag märkte att jag hade en förkylning med mig hemifrån, och den skulle följa mig hela turen. Jag kände mig allmänt eländig på morgonen, men efter ett par timmar blev det bättre. Vi gick vidare och passerade renstängset några kilometer före Álájávrre och fortsatte mot renvaktarstugan.

Utmed Álájávrre

Sjön ligger högt, och man ser den inte förrän man nästan är framme vid den. Vi åt lunch strax efter stugan och njöt av den fina naturen.

Álájávrre är en långsträckt sjö så det blev en lång eftermiddagsvandring. En lom simmade på avstånd, och vadare flög ibland upp framför oss vid strandkanten. Det rann många smältvattenbäckar utmed Álátjåhkkås sydsida ner mot stranden. Bäckravinerna var så stora att de borde varit med på fjällkartan. Möjligen torkar bäckarna ut under sommaren, och det kanske är därför man har valt att inte rita ut dem.

Foto: I förgrunden Álájávrres blanka vatten och i bakgrunden de hägrande sarekbergen.

Vi hade ett litet snack och uppskattade hur lång tid det skulle ta till Lulep Rissájávrre. Vi ville gärna slå upp vårt läger vid den sjön, på nytt inspirerade av en tältplats som majjen haft. Om man vill tälta vid Álájávrre finns annars läckra tältplatser på den långa, ganska smala udde som sticker ut i sjön ca 2 km före man når sjöns allra östligaste punkt (syns på fjällkartan).

När vi närmade oss den östra änden blev naturen stenigare och kargare, nästan ogästvänlig. Ojämn terräng och inga bra lägerplatser. När vi kom förbi öständen och vände söderut utmed den namnlösa sjön före Lulep Rissájávrre blev landskapet vänligare igen.

Lulep Rissájávrre och otillgänglighetspunkten

Lägerplatsen blev utmed sjöns norra sida, vid den östra delen där den smalnar av. Vi satte upp tältet alldeles nära stranden. Vi hade nu nått fram till ett av våra "spökmål", nämligen otillgänglighetspunkten. En del som har forskat om saken menar att den numera befinner sig ungefär här. Vi bör ha varit högst ett par, tre hundra meter från punkten. Åtminstone följande dag då vi gick vidare österut.

Foto: Kaotiskt lägermys vid Lulep Rissájávrre.

Nästa dag följde vi alltså Rissájåhkå ner mot sammanflödet med Alep Sarvesjåhkå. Fotot nedan visar hur jokken ser ut strax efter utloppet från sjön, med utsikt in mot Álggavágge. Det var nog ovanligt mycket vatten just för tillfället och det hade inte gått att vada över den hur som helst. Enklaste vadet hade man längre ner, precis när den mötte Alep Sarvesjåhkå, och där borde även den jokken gå bra att vada.

Vi hade också mycket fina vyer över Álggajávrre.

Och därmed stod vi inför vår nästa uppgift.

Miellädno - vada, ro eller gå på bro?

Det har sedan länge funnits en bro över Miellädno, drygt 2 km nedströms utloppet från Álggajávrre. Den har under åtskilliga år inte varit utritad på fjällkartan, och anledningen kan ha varit att den tidivis varit förstörd och omöjlig att använda. Det är dessutom en bro som inte är avsedd för turister utan för renskötare. 

På den senaste upplagan av Sarekkartan BD10 (2009) finns bron utritad igen, men vi kunde konstatera på plats att brons läge är felritat med ca 1 km. Bron är ritad alldeles för nära sjön. Den som med senaste kartan i hand letar efter bron riskerar att jaga ett spöke, särskilt om man befinner sig på den västra stranden, eftersom den verkliga bron är svår att se därifrån innan man kommit ganska nära den.

Trots förbudet att vistas i närheten av bron (man är tvungen att gå ända fram till den för att läsa förbudsskylten!) gjorde vi en liten syn-inspektion. Originella reparationsmetoder, tyckte jag som dock inte är någon fackman på fjällbroar (se kättingskarvningarna på fotot). Säker att gå på? Ja, troligen. Men inget jag på något sätt kan garantera. Nervöst innan man kommit över? Ja, säkert - för oss med normala nerver.

För den som tvekar inför att gå över bron finns det lyckligtvis alternativ. De roddbåtar som ligger på sjöstränderna på bägge sidor före Miellädnos utlopp har tidigare varit användbara och borde vare det även i år (jag har dock inte kontrollerat detta). Svårt dock för ensamvandrare att utnyttja, eftersom en båt ska lämnas vid varje sida efter avklarad överfart.

Ett annat alternativ lär vara att vada precis vid utloppet från sjön. Jag har aldrig gjort det, har tyckt att det är för mycket vatten både där och strax nedströms om man skulle dras med av strömmen.

Ett "nytt" vadställe

Men det finns ett vadställe till! Jag har använt det tillsammans med två vänner en gång för flera år sedan, och Mattias och jag använde det i år igen. Och med tanke på att det var ganska höga vattennivåer i år så tror jag att stället fungerar så gott som alltid under vandringssäsongen. Satellitkartan nedan visar var det är.

Avståndet till bron - som ligger nedströms vadstället - är ca 1 km. Miellädno sprider ut sig och delar upp sig i flera fåror, så stället är brett och relativt grunt. När vi gick över var det som mest knädjupt, och då var vattennivån högre än på kartan ovan. Den avlånga grusbank som ligger mitt i strömmen var följaktligen delvis översvämmad i sin södra del när vi vadade.

De tre öarna är bevuxna med lågt vide och lätta att hitta i verkligheten. Västra stranden är också typisk, en flack sandyta, bevuxen med lågt vide och gräs. Från denna strand är bron dold av en låg kulle så man inte ser den (se fotot ovan, där sandbanken och de tre öarna syns). Från den östra stranden ser man bron längre ner (fotot nedan, där man också tydligt ser de två mindre öarna och sandbanken).

Skulle vara intressant att höra erfarenheter från dem som har vadat här (jag utgår från att det skett åtskilliga gånger tidigare, även om jag inte känner till någon som har gjort det). Och gärna synpunkter om det är någon som kommer att använda det efter att ha läst detta inlägg.

Spökugglan vid kapellet

Vi åt lunch efter genomförd vadning och gav os sedan upp till kapellet och gruvbrytningen. Ett märkligt minnesmärke över en dyster verksamhet och total felsatsning.

Plötsligt pekade Mattias på marken precis framför kapellet. Där låg 4-5 mörkgrå bollar bestående av gnagarhår och benrester. Spår efter fjälluggla! (Efter hemkomsten fick vi det bekräftat av en uggleexpert.) Här hade alltså en uggla suttit flera gånger under vintern/våren och smält maten, i skydd av kapellets stenväggar. Men ugglan själv syntes givetvis ingenstans, den hade gett sig av för länge sedan. Men man tänker ändå att den skulle kunna vara i närheten och dyka upp när som helst. Vi spanade ivrigt i fortsättningen.

Foto: Alkavare kapell. Vi steg in i helgedomen och skrev några rader i gästboken.

Kvällen började bli sen, och målet var sluttningen nedanför Niejdariehpvágges ingång. Vi travade iväg på stigen utmed sjön, en lång sträcka i bitvis snårigt vide, fulla av mygg. Det blev till slut ganska tröstlösa kilometrar, men utsikten ner över sjön och söderut i Padjelanta höll humöret uppe.

Vi vadade Álggajåhkå - som var uppdelad i flera strömfåror - ungefär en kilometer före "3-jokksmötet", där Niejdariehpjågåsj och jokken från Vattendelarglaciären ansluter. Ser ut som en 4-vägskorsning på fjällkartan. Tältet slog vi upp på en hög strandbrink invid jokken. En lång dag av intressanta upptäckter var slut, och nästa dag väntade en ca 2,5 mil lång dagstur runt Skájdetjåhkkå och Sarvestjåhkkå.

Morgondagen skulle efterhand förvandlas till en av mina värsta fjälldagar, men det visste jag som väl var inget om då.

Postat 2011-07-26 23:44 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Hemma igen efter spökjakten

Jag och min unge vandrarkompanjon Mattias P (27 år och utlånad av sin fästmö Frida) har nyss återkommit efter 11 dagar i Padjelanta och Sarek. Resan har gått bra, även om en medhavd förkylningsinfektion för min del satte ner prestationsförmågan något. Vi har dock genomfört i stort sett hela vår planerade tur. Mattias, som är med på en sådan långtur för andra gången har varit ett stort stöd och en härlig vandrarkamrat.

I det förra blogginlägget berättade jag om 5 "spökmål":
1. Hitta en fjälluggla
2. Se om den felritade(?) bron på kartan BD10, upplaga 2009, existerar
3. Besöka Otillgänglighetspunkten
4. Hitta ett vadställe över Ráhpajåhkå
5. Se vålnaden vid Spökstenen

Hur det gick? Jo, en del "spöken" kunde verifieras, andra inte. Mer än så avslöjar jag inte än. Den som vill kan ju gissa! Efterhand kommer det fler inlägg i bloggen med erfarenheter och upptäckter.

Foto: Niejdariehpvágge. Utsikt mot sydöst, mot Luohttoláhko och Pårtefjällen. Toppen av Noajdde syns till vänster.

Postat 2011-07-16 13:08 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Arkiv

Kategorier

Etiketter

Länkar

 

Logga in