Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Vintertur med dramatik (4)

När vi vaknade på morgonen verkade allt vara ungefär som föregående dagar. Tältet fladdrade i vinden men inget onormalt. De små utflykterna man måste göra utanför tältet ingav heller ingen oro. Vi åt frukost liggande i våra sovsäckar som vi brukar. Läste ett stycke i Nya Testamentet och samtalade en stund över det. Klädde på oss och snörde på kängor och gaters.

Avfärd i frisk vind

Jag var ute ur tältet först. Vinden hade ökat utan att vi lagt märke till det och det kändes väldigt kallt. Men det berodde inte på temperaturen, den var nära noll grader. Det var vindens kyleffekt. Blåsten var kraftig.

Jag tog några foton på vår lägerplats och man ser att det hade blivit rejält snödrev. Berget Viddjá (som låg två kilometer bort och som varit vår fasta punkt vid orienteringen föregående dag) var mestadels osynligt.

Foto av tältet innan vi packade ihop det. Klockan var nästan halv elva på förmiddagen. Det ser ut som snöfall på bilden, men det jag minns var snödrevet. Den finkorniga snön fyllde luften runt omkring oss och bildade ett ljust töcken.

Foto av landskapet vid samma tillfälle fast åt ett annat håll. Man anar att det var klart väder ovanför snötöcknet. Berget, vars sluttning reser sig till vänster, är Viddjá. Åt andra hållet, dvs norr om oss, hade vi en topp av Nissončorru (1447). Den låg lika nära men vi såg ingenting av den på hela dagen.

Efter att ha fotograferat bestämde jag mig för att packa ner kameran i pulkan och inte använda den så länge blåsten pågick. Jag hade slarvat med det den förra oväderskvällen för några dagar sedan. Kameran hade legat i sin väska medan vi satte upp tältet. Snöpulvret hade blåst in i väskan och jag hade haft ett drygt jobb att få kameran ren och torr. Anders hade ett tätt skydd till sin kameraväska så det blev några foton från dagen trots allt.

Vi startade vår färd. Berget Viddjá kom fram ibland ur töcknet och hjälpte oss att hålla rätt riktning. Terrängen var relativt jämn, men lutade nedåt åt höger. Snön var hård och skarliknande. Vinden, som kom snett bakifrån, tog hela tiden tag i pulkan och fick den att hasa nedåt på den hårda ytan. Jag var draghäst och fick hela tiden parera när pulkan for iväg nedanför min högra sida. Den välte emellanåt.

Vinden ökar

Vi följde sommarledens rösningar en bit, men det blev dags att lämna den och gå i en nästan nordlig riktning. Vi fick då vinden mot vår vänstra sida och den ökade ju högre upp på sluttningen vi kom. Sikten var tidvis obefintlig och jag tog riktmärken på kullar och stenar för att ha något att gå efter. Vid det här laget var vindbruset så högt att det tjöt i öronen. Vi fick stå nära varandra för att göra oss hörda. Vi såg också till att inte komma för långt ifrån varandra om sikten skulle försvinna helt.

Fotot ovan togs av Anders när jag drog pulkan. Det var innan jag satte på mig skidglasögon och balaclava.

Vi stannade och plockade fram skidglasögon ur den lilla säcken med extraprylar. På grund av vinden hjälptes vi åt att hålla fast alla lösa föremål. Exempelvis höll jag fast Anders stavar i ett fast grepp medan han satte på sig glasögonen. Vi vågade inte släppa dem en ett ögonblick för risken att de blåste bort.

Jag lyckades också få på mig skidglasögon (mina vanliga stoppade jag ner). Jag tog också på mig balaclavan för att förhindra förfrysning av ansiktet. Det var ovanligt tidsödande med dessa enkla procedurer och trots att jag arbetade med tunna handskar blev fingrarna stela direkt. Jag misslyckades exempelvis med att spänna de två snören som skulle dra ihop min kapuschong. Den fick sitta lite för löst.

På överkroppen hade jag ett tredubbelt lager: ylleunderställ, fleecetröja och min fodrade stora vindjacka. Jag kan inte minnas att jag någon gång tidigare på våra vinterturer behövt så många lager när jag dragit pulka på fjället. Vindens kyleffekt var enorm trots att det nog bara var någon enstaka minusgrad.

När vi klarat av vår påklädning tittade vi på varandra genom skidglasögonen och utbytte blickar av samförstånd. Visst var det storm, men det här skulle vi klara av. Vi tänkte inte ge oss i första taget.

Vi vände oss ibland om så att vinden blåste från oss. Om man tappade en lätt pryl här så var den borta för alltid. Foto: Anders Gudmundsson.

Vi fortsatte mot det stora rengärde som ligger före Lapporten. Vi såg det inte, men det dök upp ett skoterspår som tycktes leda åt rätt håll. Ju längre vi följde spåret desto mer vred det åt vänster, och det verkade ju rätt. Vi var på väg mot Lapporten.

Storm!

Vinden blev bara värre och värre. Pulkan blåste ofta omkull och Anders fick vända den rätt medan jag stod stilla. Vid det här laget var vindbyarna så kraftiga att det tidvis inte gick att ta sig framåt överhuvudtaget. Vid ett tillfälle fick vi en smula paus i skydd av en kulle med en stor snödriva. Där tog vi fram kartan och kollade att vi var rätt. Vi såg inte bergen men däremot en ravin till höger om oss, ravinen där Čuonjájohka ligger.

Det gick långsamt. Mellan vindstötarna kunde vi ta oss en liten bit framåt, men ofta var det bara att stanna och vända sig från vinden och vänta på att det skulle lugna sig något. Klockan var närmare tre på eftermiddagen, men ingen av oss hade en tanke på lunch. Eller att det ens skulle varit möjligt. Ändå stod det klart att vi inte kunde fortsätta utan någon paus. Och det var fortfarande tre kilometer kvar till Lapportens mynning. Men vad hade det hjälpt om vi kommit dit? Vi skulle ju ha samma vind som vid det här laget kom rakt emot oss genom porten. En nordvästvind som var nästan lika styv som en vägg. Jag har aldrig varit med om något liknande.

Medan vi kämpade oss framåt kom en vindstöt som helt enkelt blåste omkull mig. Pang! Innan jag fattat vad som hänt låg jag på marken. Jag reste mig förstås och vi försökte åka en liten stund till. Men slaget var förlorat. Vi skulle inte komma till Lapporten denna dag. Nu gällde det att söka skydd. Anders påminde mig om den där snödrivan där vi läst kartan en stund tidigare. Det var väl några hundra meter tillbaka dit. Vi vände och tog oss tillbaka. Lugnt och stadigt. Man ville ju inte blåsa omkull fler gånger.

Ny plan: Överlevnad!

Nu hade färden övergått i något annat. Det gällde att hitta lä för vinden och göra en lägerplats. Exponerad för vinden hade en människa troligen inte kunnat överleva natten. Trots att vi var medvetna om detta kände vi ingen rädsla. Alla grejer var ju hela och vi hade mycket ork kvar. Så här efteråt kan vi inte riktigt fatta vad vi har varit med om. Just då kändes allt så självklart, som en ingrediens bland alla de andra under färden.

Snödrivan gav hyfsat skydd för vinden. Tältet grävdes ner extra djupt och en kraftig mur tillverkades mot vinden. En och en halv timme höll vi på med spadarna. För att kunna hantera smådetaljerna tog jag av mig skalhandskarna några ögonblick och lät dem hänga vid handlederna. De började genast fyllas med pulversnö. Mina fingrar smärtade både när de utsattes för vinden och när jag drog på handskarna igen. Tältet fick tätas överallt för att inte snöfyllas. Skidorna vågade jag inte ha stående, de kunde ju knäckas. Jag la dem på marken i lä vid ena absiden. Pulkan grävde jag ner i snön. Sedan räddade vi oss in i tältet och sov en timme innan kvällsmaten.

På kvällen sjönk temperaturen till ca 9 minusgrader. Det var svårt att säga om vinden minskade, men vi hade i varje fall en plats som fungerade som skydd. Vi visste att vi var säkra och vi litade att tältet skulle hålla. Vinden låg visserligen delvis på dörren och frestade på duken men det var bara med en bråkdel av sin fulla styrka. Jag kom på mig själv att fundera över vad som skulle hända om blixtlåset gick sönder. Då skulle snön blåsa rakt in mot väggen mellan absiden och innertältet. Men tältet från Bergan har aldrig svikit oss och det gjorde det inte nu heller.

Med hjälp av GPS:n konstaterade jag att dagens förflyttning varit drygt 4 kilometer, efftektivt. På ungefär lika många timmar. Det var ju långt ifrån vad vi tänkt oss. Men den fråga vi naturligtvis ställde oss var: skulle vinden minska till nästa dag så vi kunde ta oss till STF i Abisko före kvällen? Det var ca 2 mil dit. Eller skulle vi bli fast på kalfjället och missa tåget hem?

Vi somnade så småningom. Jag kan inte minnas att vår utsatta belägenhet förstörde sömnen. Vi var antagligen mycket trötta. Vinden slet emellanåt i tältduken och det var uppenbart att det blåste rejält utanför den skyddade plats som vi kallade "vår borg".

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2014-04-09 00:16   OBD
Nu känns det som att berättelsen har nått början till finalen.
Det känns väldigt skönt att veta att det gick bra, trotts allt.
 
Svar 2014-04-09 22:22   fowwe
Detsamma känner vi oss, lättade. Det var väl först en tid efteråt som det gick upp för oss helt och fullt vad vi varit med om. Nu, en dryg vecka efteråt, känns det lite overkligt.
 
2014-04-09 06:56   Håkan Friberg
Det är i sådana situationer man är glad åt sin friluftsvana. Hård vind och snödrev - visst. Men något liknande har jag inte varit med om. Gott att läsa om kloka beslut. Tack för att du delar med dig.
 
Svar 2014-04-09 22:24   fowwe
Du har rätt, friluftsvana är oumbärligt när det väl kärvar till sig. Inga långa diskussioner om vad man ska göra, de dåliga alternativen sorteras snabbt bort. Hoppas allt går bra med er egen tur.
 
2014-04-09 07:13   brigas
Det är såna gånger det kan bli den sista färden,om man handlar fel.om man inte har en riktig driva att kunna gräva in sej i.OM tältet havererar...
I Saltoluoktas närhet hörde jag om turåkare som tagit sej till stationen när tältet blåste sönder i orkanbyarna där....Så lätt att de kunnat missa att ta sej dit.
 
Svar 2014-04-09 22:27   fowwe
Ja, tälthaveri vill man inte råka ut för. Utan stuga i närheten får man då gräva ner sig. Men när man är på fjället tycker jag det är långt mellan de lämpliga snödrivorna, kilometervis ibland. Förresten, var det samma oväder du syftar på eller något annat?
 
2014-04-09 07:49   undvall
Intressant läsning, som blir extra spännnande av att jag och min fru fick uppleva ett spännande dygn i tält under samma storm....och jag är extra nöjd att min misstanke att det var uppe i orkanstyrka i vindbyarna verkar vara riktig.
Vi hade startat dagen innan stormen nere vid Kaska Kaitumjaure (på väg från Sjaunja upp mot Abisko) och gått norrut upp längs Gavgulvaggi. Efter Gavguljavri svängde vi norrut för att gena via de små sjöarna rakt under Liddubakti på vägen till Singistugorna. Planen var att skida vidare nästa dag längs Kungsleden och ta oss till mynningen av Kaskavagge.
Men när vi väl kom upp till sjöarna hade vinden ökat betänkligt och vi insåg att det var en god ide att hitta en bra tältplats för att få någon sömn den natten, inte det lättaste i en "slät" dalgång. Men som tur var hittade vi en riktigt rejäl sten mitt emellan de två sjöarna som vi kunde slå upp tältet bakom i relativ lä.
Nästa dag, då ni kämpade er fram 4 km på lika många timmar rörde vi oss inte en meter. Enda insatsen var att gå ut på morgonen och förbättra det naturliga vindskyddet bakom stenen med två snömurar a la Kinesiska muren. Var klart krångligare än det låter. Trots att vi låg i lä ville den ena muren hela tiden blåsa omkull när det blev hög nog att ge något skydd. Slutade med att vi fick bygga den med dubbla lager för att få den tjockare och starkare. Puuuhhh. Blöta men nöjda tog vi oss sen in i tältet och ägnade dagen åt att sitta i tältet och läsa bok. Är faktiskt bara andra gången som jag suttit inblåst i ett tält trots att man sysslat med vinterturer sen -86....förra gåmngen var 91/92 i just Lapporten :-)
Jag var ute ett par gånger under dagen på toabesök och roade mig då att gå 20 meter åt sidan för att göra sådana där luta-sig-mot-vinden övningar som man kan se folk göra på TV. Blåste något helt fantastiskt och jag är imponerad av att ni fatiskt tog er framåt mot vinden!!! Visst hade det gått utan packning, men med fullastad pulka måste det varit hur jobbigt som helst.
Kan avsluta med att berätta att vi tog oss upp till Abisko till slut. Blev dock "fast" i övre Vistasdalen i två dagar i väntan på bättre väder ett par dagar senare. Där nere i björkskogen kunde vi dock göra dagsturer, så det var inte lika segt som att sitta inblåst i tältet.
/ Stefan
 
Svar 2014-04-09 22:44   fowwe
Tack för den utförliga beskrivningen! Har följt er färd på kartan och uppenbarligen fick även ni ett äventyr. Och vinden hade väl samma riktning, förmodar jag. Sluttningen och branten av Liddubákti har ju samma nordvästliga/sydostliga riktning som Lapporten. Men det är ju inte alltid man vet från vilken riktning vinden "egentligen" kommer. Dalgångar och berg kan styra den åt alla möjliga håll ibland.
 
2014-04-09 18:46   Glännman
Mycket bra att ni hittade den där snödrivan/kullen med lite lä i alla fall. Hade inte varit lika enkelt och kul att sätta upp tältet på öppen mark kan jag tänka mig. Fyra kilometer på lika många timmar antyder att det var bra jobbigt, inte konstigt ni sov. Nu ska det bli spännande att läsa vad som händer med vinden nästa dag.

Mvh / Johannes
 
Svar 2014-04-09 22:47   fowwe
Nej, den öppna marken hade varit mycket vanskligt. Den vindblåsta snön var väldigt hårt packad, så det hade varit svårt att gräva och bygga mur. Och att täta mot marken.
 
2014-04-09 20:20   Lars_Hedegaard
Fantastisk velfortalt og spændende, især nu vi jo ved at det heldigvis gik godt . . . jeg må holde mig vågen for at se om del 5 kommer senere i aften :-)
Det er lærerigt og inspirerende at læse om jeres overvejelser og valg.
Jeg tror at jo flere gange man læser om kloge valg, jo større chance er der for at man selv træffer det hvis man selv skulle komme i en kritisk situation.
Jeg har læst at langt de fleste som kommer rigtig galt afsted i en lignende situation, de findes med alt deres udstyr intakt. De har ikke forsøgt at sætte teltet, de har ikke gravet sig med i en snedrive og krøbet ind i soveposer, . . . nej, de findes med udstyret intakt i pulken eller rygsækken og har blot sat sig i læ eller i sneen. Kulde, stressen osv påvirker en mentalt og ens evne til at tænke klart, men jo mere man læser hvad man bør gøre, jo større chance for at man også er i stand til det, tror jeg.
mvh Lars
 
Svar 2014-04-09 22:54   fowwe
Tack att du är med på färden, Lars! Jag tror du har helt rätt i det där med att man lär sig genom att läsa om andras äventyr. Dessutom har jag som förberedelse läst från några goda böcker om uteliv på vintern. Det är väldigt många detaljer som man egentligen borde kunna.
Intressant och sorgligt det där om hur det kan gå till att frysa ihjäl. Den mentala delen är viktig. Att ha lärt sig känna igen kroppens signaler (och uteblivna signaler). Och att inte undvika eller skjuta upp arbetet med att sätta sig i säkerhet.
Däremot hinner inte del 5 komma ikväll. Men den är på gång.
 
2014-04-09 22:43   Tobbe C
Tack för den utförliga beskrivningen! Det är alltid nyttigt att läsa om andras erfarenheter från besvärliga situationer. Förhoppningsvis hinner man lära sig något innan man själv hamnar i en liknande situation. Skönt att allt verkar ha gått bra för er! Tack också till Stefan och din beskrivning av samma oväder.

Jag upplevde bland den värsta blåsten jag hittills varit med om under en dagstur i samma trakter i höstas men det här låter betydligt värre.
 
Svar 2014-04-09 22:59   fowwe
Tack, Tobbe! Kul att du sysslar med vinteräventyr också. Och det är ju bra om våra erfarenheter kan vara till hjälp för någon. Anders och jag har ju själva fått mycket hjälp och råd från Utsidans vinterkunniga. Det är ju faktiskt bara 3 år sedan vi för första gången packade ner tältet i pulkan och åkte till de vintriga lapplandsfjällen. Och redan då var vi "gubbar"!
 
2014-04-09 23:15   Tobbe C
Nej några vinteräventyr har jag ännu inte gjort i fjällen men den dagen lär komma (Höstens tur fick dock en lite vintrig känsla då det trillade ner några cm blöt snö...). Dock kommer jag inte att bege mig ut själv på vintern utan det får vänta tills man hittar någon lämplig och van färdkamrat.
 
Svar 2014-04-09 23:50   fowwe
Då har du mycket roligt att se fram emot! Och en bra färdkompis är värd sin vikt i guld. Ibland är det helt nödvändigt med en annan persons initiativ och syn på saken när det krisar till sig på vinterfjället.
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.