Dagen började med uppehållsväder vid den lilla myr där vi slagit upp tältet. Anders var uppe tidigt och fotograferade som vanligt. Nedanstående foto tog han från Ruotevares västsluttning, upp mot Tjuoldavágge.

Morgon över Tjuollda. Den spetsiga toppen i motten är Tjuollda 1418, en topp som reser sig närmare 800 meter över dalgångens botten. Och det är ju imponerande. 

När det var dags att äta frukost började det regna igen. De där regnstråken vi sett dagen före hade börjat uppträda igen, och nu befann vi oss mitt i strilandet. Det blev frukost inne i tältet.

Tältplatsen vid myren nära en liten tjärn. Anders - som tog fotot - har kallat sitt konstverk "Glad trots regn". Annars påstår han att jag mest såg bister ut dessa regniga dagar.

Att packa ihop i regn är inget man längtar efter. Men så fick det bli. Kameran hamnade nere i ryggsäcken redan från början, och eftersom regnet fortsatte ända till kvällen så kom den aldrig upp igen. Jag har få bilder från denna dag, så beskrivningen blir mest text.

Norrut, mot Njoatsosjåhkå

Vi korsade ett vattendrag och såg efter en stund att vi befann oss en bit öster om sjön Tjårokjávrre. När vi spanade efter lämplig väg framåt fanns det inget självklart alternativ, allt såg ut att vara trädbevuxen blockmark, precis som dagen före. Norr om sjön, på Vállásjvárátja fanns en sänka uppe på åsen (syns på fjällkartan om man tittar noga). Den valde vi, bland annat därför att molnen stod lågt och själva sänkan fortfarande var molnfri. Fast det var nätt och jämnt.

Vi stretade uppför sluttningen och avverkade block efter block. Skogen var hypersnårig. Regnkläderna och motionerandet gjorde att vi snabbt blev varma. Det var svettigt att gå ovanpå eller förbi alla stenblock. Vi tog det långsamt och rastade emellanåt för att kyla ner oss. Vår hastighet var mindre än 1 kilometer i timmen. Vi kom inte särskilt långt den dagen, och det berodde ju på terräng och väder i kombination.

Uppe i sänkan var marken flack och där fanns några charmiga små skogstjärnar som verkade lite malplacerade. Det var som de hade blivit förflyttade från något skogslandskap söderifrån. Tyvärr var det inte läge att vare sig njuta eller fotografera eftersom regnet och dimman låg som en fuktig filt på oss. Vi ville komma ur den vegetationsrika blockmarken och hoppades på enklare terräng närmare Njoatsosjåhkå, dit vi var på väg.

Strategin var att gå så rakt norrut som topografin tillät. Dimman gjorde det svårt att hålla reda på väderstrecken och vid ett tillfälle hade vi delade meningar om riktningen. Anders hävdade sin åsikt så envist att det var riktigt störande. Jag tog fram GPS:en för att bevisa att jag hade rätt. Det var ännu mer störande att konstatera att GPS:en påstod att han hade rätt.  Livet verkligen fullt av motgångar ibland.

På norra sidan av Vállásjvárátja blev terrängen mer lik den skog som vi är vana vid från Sarek, dvs björkskog som inte är överfull av stora block. Även om skogen bitvis var tät så var den enklare att gå i än blockskogen.

Det hade varit dags för lunch en stund, men vi hoppades på uppehåll i regnet. Men det fortsatte tröstlöst att strila ned. Så vi slog upp yttertältet och åt lunch ändå. Vi och vår packning var vid det här laget ganska fuktiga. Men plötsligt blev det hela fem minuters uppehåll som vi utnyttjade till att packa ihop och börja gå igen. 

Vi följde sedan relativt nära Njoatsosjåhkå. Marken sluttade långsamt uppför, och det skedde genom glest utspridda etager (daltrösklar) som var några meter höga. Terrängen bestod av tät och snårig björkskog, uppblandad med översvämmade översilningsmarker och sanka videbuskage.  På vissa sträckor fanns dock lättgången hedmark där utsikten vidgades och vi kunde njuta av landskapet runtomkring.

När skymningen kom bestämde vi lägerplats på en sådan plätt med hedmark. Regnet hade upphört och det visade sig till och med små fläckar av blå himmel. Vi hängde upp kläder och annat i buskarna för att torka. Men i den kalla och fuktiga kvällsluften torkade nästan ingenting utom de kläder som vi hade på kroppen. Anders morrade över att hans GoreTex-kläder inte klarat av att stå emot regnet, troligen beroende på den höga luftfuktigheten. Mina - betydligt enklare - regnkläder stod emot regn bra men ventilerade däremot kroppsfukten sämre. Så även jag hade i någon mån våta kläder. Även tältet var vått, både ytterduk, innerduk och golv. Vi täckte golvet med tre liggunderlag så var det problemet löst.

Foto på vår lägerplats som låg på en av de små "etagerna". Våra försök att torka vår utrustning gav inte mycket lön för mödan.

På morgonen var allt ungefär lika fuktigt som kvällen innan. Vädret var något bättre, eftersom det inte regnade oavbrutet. Men eftersom alla buskar och träd var blöta gjorde det ingen större skillnad. Så fort man gick genom skog och buskage blev man överduschad, vi fick ha regnkläderna på hela tiden ändå.

Projekt vadställen

Nästa dag hade jag ett litet extraprojekt: inspektera vadställen över Njoatsosjåhkå. Och gärna hitta något nytt som inte finns omnämnt tidigare. Sådana små projekt tycker jag ger en extra krydda åt vandringen. Jag var nyfiken på vad vi skulle finna. (Redan dagen innan hade vi hittat ett vadställe som borde kunna fungera vid lägre vattennivåer, men det låg precis ovanför en kraftig fors och det kändes inte helt idealiskt.)

Foto: Ont om vatten var det sannerligen inte. Överallt rann små bäckar. En fördel med den västra sidan av Njoatsosjåhkå är att det inte finns några besvärliga tillflöden alls norr om sammanflödet med Tjuoldajåhkå. Så om man inte har tänkt att vada själva Njoatsosjåhkå har man inga stora vad alls, det går att gå över allihop i kängorna.

Till att börja med var terrängen likadan som föregående dags sista timmar. Även nu följde vi relativt nära Njoatsosjåhkå, ibland precis utmed stranden. Fåglar vi stötte på var bland annat kungsörn, tornfalk, blåhake, strömstare och sävsparv.

Inspektion av Njoatsojåhkå. Kan det här vara ett användbart vadställe? Foto: Anders Gudmundsson.

Snart hittade vi ett bra vadställe över Njoatsosjåhkå som jag inte kan minnas att jag läst om. Stället ligger strax norr om utflödet av den jåkk som börjar väster om Tjievramåsske och som rinner nästan rakt västerut. Njoatsosjåhkå är bred här, och vattnet rinner med god fart vilket gör att vattendjupet inte är särskilt stort. Inga farliga forsar finns i närheten efter vadstället, så man behöver inte känna sig nervös om man skulle falla. Trots en allmänt hög vattennivå bedömde vi att stället var fullt möjligt när vi var där. Annars är ju Njoatsosjåhkå svårvadad.

Foto: Det första vadstället. Platsen hittas enkelt genom att det på östra standen finns en buskbevuxen ö, några tiotal meter lång. Fotot ovan visar denna ö, och man vadar precis norr om den. Ön ligger ca 300 meter norr om jåkkens utflöde, och ses tydligt på t ex Google Maps. Det rinner smal kanal mellan ön och stranden bakom. Toppen är Sähkok 1143.

Ön 638 meter över havet

Nästa vadställe förmodade vi skulle bli väster om Goabrekbákte, och dit var det knappt 4 kilometer.  Detta vadställe är beskrivet av Claes Grundsten och vi trodde inte att det skulle vara svårt att hitta. Vid forskningar hemma hade jag kommit fram till att det borde ligga precis vid den ö som på fjällkartan har angivelsen 638. Ön syns visserligen inte på kartan men däremot på Google Maps.

Foto: På väg mot Goabrekbákte. Denna bergknalle står ut som ett hörn i Njoatsosvágge och ses på långt håll, redan från Vállevárre. Väldigt inspirerande att ha framför sig i flera dagar. Den inbjuder på något sätt vandraren in till den centrala delen av dalgången.

Vädret växlade hela tiden medan vi gick norrut. Strax söder om Goabrekbákte hade vi uppehåll i regnandet och kunde ganska behagligt manövrera i kanten på en myr som finns där. Vi beslöt att stanna för lunch, men då kom det plötsligt regn igen. Den sista biten fram till punkt 638 duschades vi av de vandrande regnridåerna. Det var mycket vackert där, med en ris- och buskbevuxen sluttning från Goabrekbákte som ledde ner till jåkken.

Foto: Ett lågt vattenfall finns precis norr om ön 638. Vattnet bildar här en slags pool innan strömfåran delar sig och rinner på var sin sida av ön. Stränderna och bottnen består av grus, och vid varmt väder är detta säkert en enastående badplats. Det går att sätta upp sitt tält i närheten.

Foto på själva vadstället. Jåkken delar sig framför ön och båda strömfårorna syns på bilden. Hastigheten på vattnet var måttlig, men dessvärre var vattendjupet ganska stort när vi var där. Vid låga och måttliga nivåer fungerar vadstället säkert perfekt. Nu var det tveksamt om vi hade kunnat komma över. Kanske hade jag testat om vädret varit bättre, men jag avstod på grund av det kyliga regnet.

Foto: Anders vid vadstället 638.

Efter att vi gått och småtrivts i den charmiga miljön omkring vadstället fortsatte vi upp mot kanten av sluttningen som hittills dolt utsikten mot den övre delen av Njoatsosvágge för oss. När vi kom upp på kanten fick vi utsikt över ett härligt landskap som gjorde oss hänförda.

Foto: Vy från Goabrekbáktes sluttning mot nordväst. Bulligheten till höger är sluttningen upp till högplatån Luohttoláhko. I dimman i bakgrunden skymtar sluttningen upp mot Tsähkkok. Njoatsojåhkå med sina tillflöden bildar ett ringlande virrvarr av flodarmar. Landskapet har både vidd och höjd. Den rika växtligheten gav det en mjuk karaktär, och det kändes både trivsamt och vilt på samma gång. 

Efter Goabrekbákte blev terrängen märkbart enklare att vandra i. Ungefär samma ingredienser som tidigare, men av mindre komplicerad sort. Här och var fanns också viltstigar att följa, något som vi inte varit bortskämda med tidigare. Stigarna var till hjälp vid bland annat passager av täta videsnår som - när man väl hittade rätt väg genom buskarna - inte var så besvärliga som de först såg ut.

Axel Hambergs vadställe

På tågresan upp till Murjek hade jag suttit och läst om vadställen i Hambergs sarekguide från 1922. Där beskriver han ett ställe som jag inte läst om någon annanstans: "...över Kåbreks nordöstra sluttning till strax nedanför det mitt i dalen liggande lilla berget Jamikvaratj, där Njåtjosbäcken övervadas." Kåbrek är det gamla namnet för Goabrek, men ingenstans ser man på nya fjällkartan ett namn som liknar Jamikvaratj. Så det gällde att hitta detta lilla berg.

I Hambergs bok finns faktiskt en enkel karta över Sarek som han själv ritat. Där står faktiskt namnet utsatt, och jämför man med fjällkartan så skulle Jamikvaratj identifieras som den runda kulle som ligger 1,4 kilometer norr om Goabrekbákte 1076. Om det fanns ett vadställe där skulle man slippa tillflödet från den sammanflutna bäcken av Skajdasjjåhkå och Bálgatjåhkå, men däremot skulle vattenmängden från glaciärbäcken Luohttojåhkå finnas med. Det var spännande att se hur ett sådant vadställe skulle vara beskaffat.

Vi blev inte besvikna. Det var inte svårt att se vad som var Jamikvaratj (syns faktiskt som en delvis skymd, avrundad liten kulle på fotot ovan). Vadstället var en naturupplevelse i sig, med vattnet forsande genom en trång klippassage. Nästan som en liten kanjon. Eftersom kvällen var i antågande bestämde vi att slå läger där, bredvid forsen.

Foto på forsen genom den trånga passagen i klippan. Regndroppar på kameralinsen, ett återkommande problem denna vandring.

Foto på själva vadningsplatsen, vilken kommer direkt efter utflödet från klipporna. Strömfåran gör en högersväng och sprider ut vattenmängden på ett brett område som originellt nog är grundast i kurvans ytterkant. Det brukar ju vara tvärtom, att strömmen gräver ner sig där. Slutsats: fullt möjligt att vada när vi var där.

Tankar om morgondagen

Kvällen och natten blev ganska blåsig och kall, något vi hade vant oss vid. Efter två dagars regnande hoppades vi på uppehållsväder nästa dag. Men ingenting tydde på att de vandrande regnridåerna skulle upphöra.

För den följande dagen hade jag ytterligare ett par små projekt som jag såg fram emot. Det ena var att kolla vadställen övar Njoatsosjåhkå ovanför inflödet av Luohttojåhkå. Det andra var att återfinna en av våra "gräddhyllor", en underbar liten tältplats som vi använt 2006. Den har en speciell historia och vi hittade den efter att ha sökt på måfå på sluttningen upp mot Tsähkkok. Förra gången jag ville återfinna den hanns det inte med. Denna gång hoppades jag att det skulle lyckas.