Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Sarek 28 juni 2009

Uppfyllelsen av en dröm (en av många)

Natten tillbringades på den fantastiska hylla vi anlände till föregående kväll, efter en arbetsam vandring över det nästan helt snötäckta Luohttoláhko. Ljuvlig morgonutsikt över Njoatsosvágge och hela Luohttoláhko. Jag skrev i dagboken "En bra natt på mjuk mark, men vinden har varit kall. Dimma har bildats här och var på höga höjder."

Vårblommor på lägerplatsen.

Att besöka denna hylla var förresten en dröm som gick i uppfyllelse. Vid en vandring 2006 satt jag, Anders och min son Joel på sluttningen väster om Goabrek och beundrade hyllan som alltså befinner sig på motsatta sidan Njoatsosvágge (i förhållande till Goabrek). Vi sa till varandra att där skulle vi vilja gå. Förra året hade vi hoppats på att kunna göra både den vandringen och en bestigning av Pårte, men alltsammans regnade och blåste bort. Nu var vi äntligen här och vi var inte besvikna. Detta är en underbar plats.

Foto ovan visar utsikten mot Jiegnavágge och till höger om dess mynning ser man Svenonius´ glaciär. Fotot nedan visar glaciärens isfall, taget med kraftigt teleobjektiv från vår lägerplats.

Svenonius glaciär fotograferad med telezoom.

Dagens utmaning

Denna dag hade vi en utmaning som vi såg fram emot som resans höjdpunkt, även i bokstavlig mening: att göra ett nytt försök att komma upp på Pårtes topp 2005. Vi hade också planerat en väg som vi inte hade någon säker förhandsinformation om, men som vi ändå var ganska övertygade om skulle kunna fungera. Vi skulle nämligen ta oss upp på Pårtes västra rygg. Med andra ord från sadelpunkten 1425.

På Utsidans forum hade jag och flera andra personer ställt lite frågor om denna passage. En och annan ansåg, liksom jag själv, att kartbilden antydde att det borde gå. I Grundströms Sarekguide finns dessutom något fåordigt skrivet att det går att ta sig ner från toppen den vägen. Mycket mer information än detta gick inte att få, och vad jag minns hörde inte någon av sig som hade prövat denna väg.

Vi satt vid frukosten och försökte beräkna vilken ansträngning som skulle krävas av oss. 800 eller 900 meters höjdskillnad har viss respekt med sig. Vad gällde terrängen väntade vi oss inget bättre än mycket brant blockterräng, men vi fruktade att vi kunde råka på partier med tvära klippstup. Vidare skulle vi ta hela packningen med oss eftersom vi tänkte gå över toppen som "genväg" ner till Sähkokjåhkå.

Resonemanget vid frukosten gick ungefär så här:

- Nu har vi ju varit ute och vandrat rätt många dagar, så vi borde vara ganska vältränade vid det här laget.

- Ja, och dessutom har ju packningarna minskat. De väger nog mindre än 20 kilo nu.

- Unga är vi ju också.

- Absolut, ingen tvekan om det.

- Åtminstone jag som inte har fyllt 50.

- Det där hörde jag inte. Jag är tillräckligt ung.

- OK, det här ska vi klara!

Vi gjorde oss ingen brådska, eftersom gårdagens vandring fortfarande kändes i kroppen. Men tältet togs ner och frampå eftermiddagen kom vi iväg. Vandringen gick på Loamebuollda, ungefär på nivån 1260 meter. Fotot nedan visar utsikten ner i det gröna Njoatsosvágge med jokken som rinner i dess botten. Vilken vildmark!

Foto från vandringen på Loamebuollda, 1260-nivån.

Till foten av Pårte 

Vi närmade oss den steniga och ganska branta sluttningen ner mot Ruopsokjåhkå. I vår färdriktning låg ett stort snöfält i söderläge (se fotot nedan), vilket innebar att det var hårt packat. Anders gick först och höll på att kana ner på ett hårt och isigt parti. Vi tog det därefter mycket försiktigt.

Här passerade vi på snö som delvis var isig.

I min fjällfostran ingår att undvika att tappa höjd. Vi tillämpade detta, men det var säkert ett misstag. När snöfältet tog slut kom vi in i en labyrint av blockterräng och raviner. På de snöfält som låg åt sydöst var bärigheten dålig eftersom de inte smält ner lika mycket. Här gick det tungt. Vi skulle istället gått ner till jokken och följt den uppströms.

- En uppvärmning, kommenterade Anders och syftade på vad som skulle komma.

Ungefär kl. 16 hade vi tagit oss fram till det sammanflöde av två jokkar som syns på kartan ca 1 km NV om sadelpunkten 1425. Där kom en jokk från glaciären på Saitáristjåhkås sydsluttning och en jokk från ett snöfält väster om Pårtes topp 2005. Vid detta sammanflöde rastade vi och fyllde oss med energirik soppa och annat smaskigt.

Anders lagar soppa vid foten av Pårte.

Mot toppen!

Medan vi åt vår sena lunch betraktade vi branten upp mot Pårte. Den ligger i västerläge och var helt barsmält. Det var som vi föreställt oss: blockterräng med stenar i alla storlekar. Och brant, väldigt brant. Dessutom fanns här och var nästan lodräta partier som var uteslutna för oss som inte ägnar oss åt klättring.

Vi funderade. Den dagstur vi hade gjort upp på Kanalberget nästan en vecka tidigare framstod nu som enkel (se tidigare blogginlägg om detta). Det vi nu stod inför var något annat och här krävdes en idé om bästa väg.

Vi studerade sluttningen noga med kikare och enades om följande plan: först gå fram till sammanflödet, där det gick att gå över på ett tjockt snöfält. Sedan skråa i den steniga terrängen i riktning mot 1425. När terrängen övergick att bli mindre brant borde vi kunna ändra riktning och sikta direkt på toppen.

Så bar det iväg bland stenarna. Vi kryssade lite hit och dit för att hitta väg. En del stenar såg ut att kunna komma i rörelse så det gällde att inte gå precis bakom eller under varandra.

Den brantaste biten innebar en höjdskillnad på mellan 150 och 200 meter. Med hela packningen på ryggen kunde det inte ju gå särskilt fort. I sådana lägen försöker jag tänka mycket enkelt, ungefär så här: "Vad det handlar om är att sätta den ena foten före den andra. Om jag gör det tillräckligt många gånger kommer jag till slut fram till målet."

Nu var målet bara ett delmål, nämligen området strax före sadelpunkten. Vi pustade ofta och njöt av utsikten ner mot Ruopsokjåhkå och Njoatsovágge.  

Hänförande utsikt!

(Här måste jag infoga ett ord om packningen. Det visade sig efter turen, när vi vägde packningarna i Kvikkjokk, att min ryggsäck hade varit 1 kg tyngre än Anders. Anders - som är mycket mån om att framstå som den unge, atletiske och mest vildmansmässige av oss två - hotade med de förfärligaste ting om jag avslöjade för hans familj och bekantskapskrets att hans packning varit lättare än min under det avgörande skedet av vandringen.

Så om jag kort efter publiceringen av detta inlägg skulle påträffas livlös kan varje läsare av bloggen dra sina egna slutsatser om vad som hänt.)

Efter den första biten blev sluttningen mindre brant. Det gick så som vi hade hoppats. Egentligen är bestigningen inte så svår, det handlar mest om vägval, uthållighet och att undvika direkta misstag.

Nu var det en annan sak som började oroa oss. Det vällde in moln över bergen från norska sidan, vilket syns på fotot ovan. Det var inga små mängder heller. De lägre topparna sveptes in och blev osynliga och bara de högsta stack upp.

Det här väckte dystra minnen till liv. Precis så hade det varit när vi skulle upp på Kanalberget. Skulle vi nu få en repris på den vandringen och se Pårtes topp försvinna i ett dimmigt töcken? Vi kastade blickar på Kanalberget som syns bra från Pårte när man närmar sig toppen (fotot nedan).

Utsikt från Pårte. Noajddes runda kulle i mitten och bakom Kanalberget. 

Uppe!

Men dimman blev inte värre, och efter sammanlagt tre timmars möda från lunchstället var vi uppe på toppen. Det kändes härligt.  Vädret var faktiskt helt underbart med klar himmel omkring oss. Det var klart även ovanför molnen som låg i väster, under oss. Vinden var däremot kall, men känslan av att ha kommit upp betydde mer.

Dimman väller in från väster.

Trots att det var ganska sent på dagen stannade vi uppe på toppen så länge vi kunde hålla oss varma. Åt alla håll fanns bergstoppar och slätter att titta på och identifiera. Utsikten ner mot Bårddejiegna var vild och dramatisk. Stupet är tvärbrant. Här gällde det att inte falla över kanten!

Jag ser nog ut att vilja vila en stund.

Vi stannade däruppe i en timme innan vi började vandringen ner mot observatoriet. Det var väldigt stenigt och på denna sida även en del snöfält. Någon hade gått här tidigare, kanske samma dag. Det fanns  spår av stövlar, storlek större.

Hambergs observatorium är en unik samling konstruktioner.

Observatoriet skulle förstås undersökas, och medan vi förundrade oss över konstruktionerna förbrukade vi det sista vattnet vi hade med oss. Det var dags att gå ner och finna tältplats.

Långsam vandring ner

Nerfärden gick lika långsamt som uppfärden. Det är ofta så i blockterräng, man går sakta och försiktigt nerför för att inte riskera att snubbla. Här och var följde vi en slags stig bland stenblocken. Det fanns rösningar också. Denna stig försvann ofta men rätt som det var kom vi på den igen.

Vi hann bli väldigt trötta på alla dessa evinnerliga stenfält. De verkade aldrig ta slut. Till sist övergav vi både stigen och stenarna och tog oss ner på ett par stora snöfalt till en lämplig tältplats. Den låg ganska nära den översta av de tre parallella jokkarna uppe vid sjön (sjöarna)Tjievrajávrátja.

Jag tror vi var nere ungefär klockan ett på natten. Det var förstås ljust ute. Sommarkvällarna i fjällen är enastående, och innan vi gick och la oss blev det en försenad middag i all enkelhet.

Kartan nedan visar den väg vi tog över Pårte. Efter att vi kommit hem dök det upp ytterligare berättelser från vandrare som tagit sig upp till punkt 1425 men gjort ett annat vägval än vi i den första branten för att komma dit. De hade tagit den genaste vägen och gått upp i den grunda ravin som leder direkt upp till punkten från väster. Detta är alltså ett användbart alternativ.  

Den gruppen hade sedan inte bestigit Pårte. De hade tagit sig ner i "skålen" vid sjön 1197.

Vårt vägval, från lägerplatsen på hyllan till nästa plats vid Sähkokjåhkå.

Kartan visar också "normalvägen" från 1260-hyllan (mörkröda prickar). Om man tar den vägen vadar man Ruopsokjåhkå och går väster om Tjievrra fram till stigen som passerar över Sähkok.

PS. Det där med livlös osv var naturligtvis ett skämt ;-). Anders skulle naturligtvis aldrig göra något sådant. Inte ens mot mig. Förresten har han tagit en del av fotona, nämligen nr 1, 4, 7,  9, 10. 

Kommentar 2018-07-15. Den "normalväg" jag ritat ut med mörkröda prickar är inte helt och hållet den bästa (har tydligen missat att uppdatera detta). Ännu bättre är att från 1260-hyllan sikta rakare ner mot det ställe där Ruopsokjåhkå möter den lilla jokken från Teura (dvs mitt emot k:et i Ruopsokjåhkå). Precis efter detta möte har bildats en liten bassäng och här är det bra att vada. Man förkortar då sträckan att gå i blockterrängen.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2009-11-26 19:22   peter1969
Vi ska hålla koll så att inget händer dig.
Annars vet vi ju vem den skyldige här....
Fina bilder och bra skrivet!
 
2009-11-26 19:41   Håkan Friberg
Mycket spännande vägval och en mäktig prestation. Grattis!
 
2009-11-26 20:22   OBD
Instämmer helt i Håkans kommentar.
Har själv bara gått det du kallar "normalvägen".
 
2009-11-27 11:11   thegedd
Nu längtar jag dit igen....
 
2009-11-27 20:04   fowwe
Tack för kommentarer! Och försäkran om beskydd. Anders kommer förresten snart och hälsar på mig här hemma. Vi ska botanisera bland våra fjällbilder.
 
2009-11-29 14:00   Gräsänkan
Tack Hans för intressanta avslöjanden... :-)
 
2009-11-30 07:36   kaggen
Tack för ännu en härlig berättelse.
 
2009-11-30 17:54   Bulingen
Tack för trevlig läsning och fina bilder! Jag gick den s.k. normalvägen i somras. Såg då bland annat en del av de branter ni forcerade. Jag lyfter på hatten........
 
2010-03-08 11:37   dHANScan
Självklart. Ta' ryggsäcken upp över Bårddetjåhkkå - spara kanske ett par km på rutten mellan Luohttoláhko-Loamebuolldahyllan och Boarek-Kvikkjokk. Spännande alternativ till att korsa Ruopsokjåhkå för att ta sig västerom Tjievrra till Sähkok, när ryggsäcken på turslutten har blivit pass lättare. Super berättelse fowwe!
Hans/DK
 
Svar 2010-03-08 14:33   fowwe
Tack för kommentaren, Hans! Denna gång hade vi bra väder, då är detta en fin väg (om man inte tycker att det är för brant i början). Men ibland är det dimma eller snö på Pårte och då vill man nog slippa! Då blir det att gå runt Tjievrra som du skriver.
 
2018-08-09 17:21   andy69
Tack för uppdateringen, precis den infon jag sökte efter :)!
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Glöm allt du lärt dig om vandringsskor

Sneakers och löparskor kan vara bekväma för enklare promenader, men de är inte designade för de utmaningar som vandring kan erbjuda. Ojämn terräng, ...