Vintertur med dramatik (5)

Med tanke på den långa väg vi hade till Abisko planerade vi att stiga upp någon timme tidigare än vanligt. Strax efter klockan 6 började vi röra oss i sovsäckarna. En kort tur utanför tältet visade att det fortfarande blåste. Vi tyckte att det inte var lika hårt väder som på kvällen så vi sa till varandra att det fanns hopp. Men morgonproceduren tog sin tid, och det var extra mycket att gräva upp denna morgon. Klockan hann bli 10 innan vi stod redo med pulkan.

Det började bli en vana med att få tältet begravt i snö. Muren var Anders mycket stolt över, han hade gjort det mesta av den på kvällen. Våra mur-konstruktioner var väl inte så vackra, men de var tjocka och stabila. Och snöpinnarna satt som i betong när vi grävt ner dem och lagt dem vågrätt samt vinkelrätt mot tältlinan.

Mot Lapporten

Det var mindre blåsigt än föregående kväll. Men definitivt mer blåsigt än vid motsvarande tid föregående morgon. Temperaturen var lägre, jag skulle tro 5-6 minusgrader.

Jag var ivrig att få komma iväg. Dels för att ta tillvara varje stund till att komma närmare vårt mål, dels för att mina fingrar blivit så kalla att de smärtade. I det tillståndet brukar det ta mellan en halv och en timme att få upp värmen i dem. Det bästa sättet är förstås att få igång kroppens blodcirkulation genom rejält muskelarbete. Det blir en värme som varar länge och som står emot många minusgrader. 

Fortfarande kom vinden rakt emot oss. Det var ju bara väntat eftersom den följde dalens riktning. Precis som dagen före var det snödrev och vitt i luften, men sikten var i genomsnitt något bättre. Vi kunde hjälpligt se sluttningarna på bägge sidor om oss.

Långsamt tog vi oss framåt och hittade skoterspåret igen, delvis täckt av snödrev. Vi passerade en av fångstarmarna till renstängslet. Den andra fångstarmen såg vi inte. Det kom emellanåt vindstötar men inte av samma kaliber som dagen före. Ändå kändes det inte säkert. Vi hade en bestämd känsla av att vinden långsamt ökade i styrka, och vi befarade att vi skulle få samma scenario som tidigare: kraftig vind som övergick i storm. Om vi bara kunde komma igenom Lapporten skulle vi känna oss säkrare. På grund av dess trånga passage var vädret troligen hårdast där. Men porten var närmare 6 kilometer lång och en okänd terräng väntade oss.

Framme vid Lapporten. Foto: Anders Gudmundsson.

När vi närmade oss passet blev terrängen svåråkt. Det som vållade problem var stora ytor med barblåst, blank is. Egendomligt. Kunde det vara något vattendrag som svämmat över och fryst? Eller var det resultatet av tidigare tödagar? Vi vet inte, men att åka på is är ingen god idé. I hård vind är det rentav dåraktigt. Det blev till att åka runt om istället.

Det kom fler sådana områden. På andra ställen var marken antingen barblåst eller täckt av decimeterhöga, stenhårda snövalkar. Inte gick det fort att åka i sådan terräng. Lugnt och metodiskt tog vi oss vidare.

Det värsta som kunde inträffa med vädret var ökad vindstyrka. Vi var oroliga för detta när vi bit för bit tog oss in i Lapporten. Kullar och ojämnheter gjorde att vindstyrkan varierade. När vindstötarna var extra kraftiga vilade vi. Vi tog på oss balaclava för att inte skada huden. Anders tog på skidglasögon för att inte få vassa snökorn rakt in i ögonen. Jag känner mig instängd i sådana och behöll mina vanliga glasögon på och hoppades att de skulle räcka. Under de närmaste timmarna skulle kylan och vinden skapa de mest fantastiska istappar under näsan i Anders mustasch. Jag noterade med stor förundran hur istapparna växte men själv märkte han ingenting. (Av hänsyn till hans rykte på Internet tog jag inget foto av dem.)

Vinden tilltog efterhand som vi gled in mellan de höga bergssidorna i passet. Men vi kom framåt! Vinden var förvisso kraftig men absolut inte omöjlig. Inne i dalen minskade också snödrevet och vi kunde se de omgivande höga topparna. När vi närmade oss mitten av passet och stod mellan Tjuonatjåkka och Nissončorru 1633 kände vi att vi skulle klara oss igenom. Vilken befrielse!

Vi följde den västra kanten av den långa norra sjön. Framför oss fanns bara en kant vid horisonten och himmel. Vi såg ingenting av landskapet utanför Lapporten. När det öppnade sig blev vi på nytt överväldigade av fjällets enorma vidd. Långt nedanför oss bredde Torneträsk ut sig, och överallt syntes höga och låga fjäll. Här pausade vi med lunch i en snödriva och fick till och med några solstrålar på oss. Himlen var för det mesta molntäckt.

Ute ur Lapporten! Vädret blev genast mer stabilt och även om det fortfarande blåste kallt så var det inte i närheten av vad vi upplevt tidigare under dagen.

Vid lunchplatsen, på den flacka sluttningen norr om Nissonsnuohkki.

Utsikten ner mot Torneträsk. Fotot gör inte landskapet rättvisa, det var mycket vackert och storslaget. Abisko ungefär i mitten av bilden.

I fortsättningen gick det mestadels nedför mot Abisko. Dit var det ungefär en mil. Vi följde först en ravin, men den drog iväg åt fel håll så vi lämnade den. Terrängen var som vanligt renblåst eller täckt av hård skare.

Anders med ryggsäck, på väg ner mot Abisko. Lapporten i bakgrunden.

Vi kom ner i partier av kullar och björkskog och det gick först hyfsat. Men ju längre ner vi kom desto krångligare blev det. Flera gånger hittade vi skoterspår åt rätt håll, men de ändrade alltid riktning och drog för mycket åt öster. Vi var tvungna att lämna dem och hamnade istället bland kullar och små raviner i björkskogen. Vi ett sådant tillfälle där vi kört fast i terrängen störde vi en älg som vi fick se på nära håll.

Det sista fotot av Lapporten. Klockan var halv sju (sommartid).

Det började skymma och vi var trötta. Slutligen kom vi på ett skoterspår som följde kraftledningen söder om järnvägen. Vi kom in i Abisko från öster. Men det var fortfarande flera kilometer till STF som ligger väster om samhället. Vi var inte säkra på vägen och frågade oss fram.

Klockan var närmare 21 (sommartid) när vi steg in och bokade sovplats. Restaurangen hade stängt, men det gick att köpa öl och chips i receptionen. Vi duschade först och satt sedan med vår öl i brasrummet och vande oss vid att vara tillbaka till bebodda trakter.

Under dagen hade vi förflyttat oss minst 20 kilometer. Sol och vind hade tagit ut sin rätt på våra kroppar, men i Abisko verkade man inte ens känna till att det hade blåst uppe på fjället. På hotellet hade man annat att göra, det var fullt av ungdomar från många håll i världen som var där för att se norrsken. Men vi kände hur skönt det var att för en gångs skull bara få koppla av och vila. Slippa gräva ner och resa tältet. Slippa pysslandet med köket i snön. Rena lyxen.

Nästa dag tog vi tåget söderut.

Bergen på norra sidan av Torneträsk, fotograferade från Abisko västra järnvägsstation.

Vintertur med dramatik (4)

När vi vaknade på morgonen verkade allt vara ungefär som föregående dagar. Tältet fladdrade i vinden men inget onormalt. De små utflykterna man måste göra utanför tältet ingav heller ingen oro. Vi åt frukost liggande i våra sovsäckar som vi brukar. Läste ett stycke i Nya Testamentet och samtalade en stund över det. Klädde på oss och snörde på kängor och gaters.

Avfärd i frisk vind

Jag var ute ur tältet först. Vinden hade ökat utan att vi lagt märke till det och det kändes väldigt kallt. Men det berodde inte på temperaturen, den var nära noll grader. Det var vindens kyleffekt. Blåsten var kraftig.

Jag tog några foton på vår lägerplats och man ser att det hade blivit rejält snödrev. Berget Viddjá (som låg två kilometer bort och som varit vår fasta punkt vid orienteringen föregående dag) var mestadels osynligt.

Foto av tältet innan vi packade ihop det. Klockan var nästan halv elva på förmiddagen. Det ser ut som snöfall på bilden, men det jag minns var snödrevet. Den finkorniga snön fyllde luften runt omkring oss och bildade ett ljust töcken.

Foto av landskapet vid samma tillfälle fast åt ett annat håll. Man anar att det var klart väder ovanför snötöcknet. Berget, vars sluttning reser sig till vänster, är Viddjá. Åt andra hållet, dvs norr om oss, hade vi en topp av Nissončorru (1447). Den låg lika nära men vi såg ingenting av den på hela dagen.

Efter att ha fotograferat bestämde jag mig för att packa ner kameran i pulkan och inte använda den så länge blåsten pågick. Jag hade slarvat med det den förra oväderskvällen för några dagar sedan. Kameran hade legat i sin väska medan vi satte upp tältet. Snöpulvret hade blåst in i väskan och jag hade haft ett drygt jobb att få kameran ren och torr. Anders hade ett tätt skydd till sin kameraväska så det blev några foton från dagen trots allt.

Vi startade vår färd. Berget Viddjá kom fram ibland ur töcknet och hjälpte oss att hålla rätt riktning. Terrängen var relativt jämn, men lutade nedåt åt höger. Snön var hård och skarliknande. Vinden, som kom snett bakifrån, tog hela tiden tag i pulkan och fick den att hasa nedåt på den hårda ytan. Jag var draghäst och fick hela tiden parera när pulkan for iväg nedanför min högra sida. Den välte emellanåt.

Vinden ökar

Vi följde sommarledens rösningar en bit, men det blev dags att lämna den och gå i en nästan nordlig riktning. Vi fick då vinden mot vår vänstra sida och den ökade ju högre upp på sluttningen vi kom. Sikten var tidvis obefintlig och jag tog riktmärken på kullar och stenar för att ha något att gå efter. Vid det här laget var vindbruset så högt att det tjöt i öronen. Vi fick stå nära varandra för att göra oss hörda. Vi såg också till att inte komma för långt ifrån varandra om sikten skulle försvinna helt.

Fotot ovan togs av Anders när jag drog pulkan. Det var innan jag satte på mig skidglasögon och balaclava.

Vi stannade och plockade fram skidglasögon ur den lilla säcken med extraprylar. På grund av vinden hjälptes vi åt att hålla fast alla lösa föremål. Exempelvis höll jag fast Anders stavar i ett fast grepp medan han satte på sig glasögonen. Vi vågade inte släppa dem en ett ögonblick för risken att de blåste bort.

Jag lyckades också få på mig skidglasögon (mina vanliga stoppade jag ner). Jag tog också på mig balaclavan för att förhindra förfrysning av ansiktet. Det var ovanligt tidsödande med dessa enkla procedurer och trots att jag arbetade med tunna handskar blev fingrarna stela direkt. Jag misslyckades exempelvis med att spänna de två snören som skulle dra ihop min kapuschong. Den fick sitta lite för löst.

På överkroppen hade jag ett tredubbelt lager: ylleunderställ, fleecetröja och min fodrade stora vindjacka. Jag kan inte minnas att jag någon gång tidigare på våra vinterturer behövt så många lager när jag dragit pulka på fjället. Vindens kyleffekt var enorm trots att det nog bara var någon enstaka minusgrad.

När vi klarat av vår påklädning tittade vi på varandra genom skidglasögonen och utbytte blickar av samförstånd. Visst var det storm, men det här skulle vi klara av. Vi tänkte inte ge oss i första taget.

Vi vände oss ibland om så att vinden blåste från oss. Om man tappade en lätt pryl här så var den borta för alltid. Foto: Anders Gudmundsson.

Vi fortsatte mot det stora rengärde som ligger före Lapporten. Vi såg det inte, men det dök upp ett skoterspår som tycktes leda åt rätt håll. Ju längre vi följde spåret desto mer vred det åt vänster, och det verkade ju rätt. Vi var på väg mot Lapporten.

Storm!

Vinden blev bara värre och värre. Pulkan blåste ofta omkull och Anders fick vända den rätt medan jag stod stilla. Vid det här laget var vindbyarna så kraftiga att det tidvis inte gick att ta sig framåt överhuvudtaget. Vid ett tillfälle fick vi en smula paus i skydd av en kulle med en stor snödriva. Där tog vi fram kartan och kollade att vi var rätt. Vi såg inte bergen men däremot en ravin till höger om oss, ravinen där Čuonjájohka ligger.

Det gick långsamt. Mellan vindstötarna kunde vi ta oss en liten bit framåt, men ofta var det bara att stanna och vända sig från vinden och vänta på att det skulle lugna sig något. Klockan var närmare tre på eftermiddagen, men ingen av oss hade en tanke på lunch. Eller att det ens skulle varit möjligt. Ändå stod det klart att vi inte kunde fortsätta utan någon paus. Och det var fortfarande tre kilometer kvar till Lapportens mynning. Men vad hade det hjälpt om vi kommit dit? Vi skulle ju ha samma vind som vid det här laget kom rakt emot oss genom porten. En nordvästvind som var nästan lika styv som en vägg. Jag har aldrig varit med om något liknande.

Medan vi kämpade oss framåt kom en vindstöt som helt enkelt blåste omkull mig. Pang! Innan jag fattat vad som hänt låg jag på marken. Jag reste mig förstås och vi försökte åka en liten stund till. Men slaget var förlorat. Vi skulle inte komma till Lapporten denna dag. Nu gällde det att söka skydd. Anders påminde mig om den där snödrivan där vi läst kartan en stund tidigare. Det var väl några hundra meter tillbaka dit. Vi vände och tog oss tillbaka. Lugnt och stadigt. Man ville ju inte blåsa omkull fler gånger.

Ny plan: Överlevnad!

Nu hade färden övergått i något annat. Det gällde att hitta lä för vinden och göra en lägerplats. Exponerad för vinden hade en människa troligen inte kunnat överleva natten. Trots att vi var medvetna om detta kände vi ingen rädsla. Alla grejer var ju hela och vi hade mycket ork kvar. Så här efteråt kan vi inte riktigt fatta vad vi har varit med om. Just då kändes allt så självklart, som en ingrediens bland alla de andra under färden.

Snödrivan gav hyfsat skydd för vinden. Tältet grävdes ner extra djupt och en kraftig mur tillverkades mot vinden. En och en halv timme höll vi på med spadarna. För att kunna hantera smådetaljerna tog jag av mig skalhandskarna några ögonblick och lät dem hänga vid handlederna. De började genast fyllas med pulversnö. Mina fingrar smärtade både när de utsattes för vinden och när jag drog på handskarna igen. Tältet fick tätas överallt för att inte snöfyllas. Skidorna vågade jag inte ha stående, de kunde ju knäckas. Jag la dem på marken i lä vid ena absiden. Pulkan grävde jag ner i snön. Sedan räddade vi oss in i tältet och sov en timme innan kvällsmaten.

På kvällen sjönk temperaturen till ca 9 minusgrader. Det var svårt att säga om vinden minskade, men vi hade i varje fall en plats som fungerade som skydd. Vi visste att vi var säkra och vi litade att tältet skulle hålla. Vinden låg visserligen delvis på dörren och frestade på duken men det var bara med en bråkdel av sin fulla styrka. Jag kom på mig själv att fundera över vad som skulle hända om blixtlåset gick sönder. Då skulle snön blåsa rakt in mot väggen mellan absiden och innertältet. Men tältet från Bergan har aldrig svikit oss och det gjorde det inte nu heller.

Med hjälp av GPS:n konstaterade jag att dagens förflyttning varit drygt 4 kilometer, efftektivt. På ungefär lika många timmar. Det var ju långt ifrån vad vi tänkt oss. Men den fråga vi naturligtvis ställde oss var: skulle vinden minska till nästa dag så vi kunde ta oss till STF i Abisko före kvällen? Det var ca 2 mil dit. Eller skulle vi bli fast på kalfjället och missa tåget hem?

Vi somnade så småningom. Jag kan inte minnas att vår utsatta belägenhet förstörde sömnen. Vi var antagligen mycket trötta. Vinden slet emellanåt i tältduken och det var uppenbart att det blåste rejält utanför den skyddade plats som vi kallade "vår borg".

Vintertur med dramatik (3)

Färden gick över sjön Áhpparjávri och sedan förbi Bieggalouppal. Vi passerade ett järvspår. Åt båda sidor fanns mäktiga berg att njuta av, och även utsikten framåt var fin. Vädret var relativt klart men något växlande. Runt vissa bergstoppar hängde moln. Vinden var kall.

Några av topparna i Kåtotjåkka-massivet, söder om Bieggalouppal. Den något till vänster om mitten är 1701. Nästa till höger om den är 1601. Den längst till höger är branten Áhpparbohki.

Efter ca 7-8 km tog vi lunchpaus och vi skottade en bekväm, vindskyddad soffa i en driva.

En oroande pratstund

Medan vi satt och njöt vid vår snödriva närmade sig fyra personer från det håll dit vi var på väg. Det var ett gäng män från Finland i blandade åldrar. De hade pulkor allihop och såg välutrustade ut. Kanske hade de hyrt en del av grejerna i Abisko.

Vi fick en pratstund med dem. De berättade att de åkt från Abisko via Kungsleden och haft för avsikt att åka runt bergen och tillbaka via Lapporten. Men det hade inte varit så enkelt som de trott. De hade bestämt sig för att vända och var nu tillbaka samma väg som de kommit. Vi undrade förstås varför. Och så fick vi en förklaring på lite knagglig engelska som vi inte helt förstod.

För det första så var de ovana vid fjällkartan och dess skala 1:100 000. "Det blir längre att åka än vad man tror", sa de. Jaha. Sedan talade de om branta och klippiga partier som de haft problem med. Vi trodde att de menade Lapporten, men när vi senare på dagen tänkte över saken insåg vi att de nog menat något annat. För på fjällkartan såg vi inga sådana svårigheter. Kanske hade de följt jokkfåran alltför slaviskt? Eller hamnat i ravinen strax norr om Rautasjaurekåtan? Vi vet inte.

Vidare talade de om mark som var renblåst från snö och gjorde det svårt att ta sig fram med skidor. Till slut hade de haft storm. "Det var 30 - 40 meter per sekund", tyckte jag en av dem sa. Det är extremt mycket, och hur kunde han veta det? Nåväl, de hade tagit skydd för natten i sitt tält. Alla dessa besvärligheter hade lett till att de beslöt att vända för att hinna tillbaka till Abisko på lördagen (denna dag var det torsdag).

De frågade oss om våra planer, och vi sa att vi hade samma idé som de haft, nämligen att ta oss igenom Lapporten. De frågade då om vi hade tid att vända och åka tillbaka om det inte gick. Vi sa att vi inte hade tänkt på att behöva vända. Men att vi skulle fundera över saken.

Anders och jag återkom till det där samtalet flera gånger de närmaste dagarna. Finnarna hade varit en eller två dagar längre bort än vi och ändå vänt. Varför hade de inte kunnat fortsätta? De  var välutrustade och verkade kompetenta. Vi bedömde att det borde ha varit betydligt närmare och snabbare för dem att fortsätta än att vända. 

I vilket fall var det här samtalet en smula oroande. Framför allt på grund av att vi inte kunde få vår bedömning av natur- och åkförhållanden att stämma överens med deras beskrivning. Hade de gjort dåliga vägval, eller kunde det finnas något som vi hade förbisett?

Djur under vägen

Vi fortsatte utmed det frusna vattendraget Aliseatnu. Öster om höjden 923 böjer det av söderut och får ett slingrande lopp. Vi följde inte fåran utan tog en rakare väg.

Renar på vinterbete..

Fjällriporna spelade på kalfjället. Här en hane och en hona (hanen har en svart "tygel" mellan näbb och öga. På samma ställe fanns också två snösparvar, men dem fick jag inget foto av.

Foto: Landskap vi passerade.

Aliseatnu rinner ner i en rejäl ravin som syns på fjällkartan. Denna höll vi oss borta från och åkte längre norrut. Terrängen steg en aning och skymde det som fanns längre fram. Plötsligt öppande sig dalen nedanför oss och vi fick en makalös vy. "Wow", sa vi bägge två.

Vyn ner mot Rautasjaure, en mäktig syn. Berget till höger är Alip Vealevárri. Bilden visar också att det var lite si och så med snön under skidorna. Vissa ytor var helt barblåsta. Anblicken av björkskogen gav förstås blandade känslor. Vacker, javisst. Men den kunde bli besvärlig och segdragen att åka genom. Till att börja med såg det dock bra ut.

Vi gled varsamt nedför slänten med sikte strax söder om den renvaktarstuga som låg i överkanten på skogen. Då såg vi en snöskoter närma sig. Det var en man från Länsstyrelsen. Han körde fram till oss. Vi pratade om djur vi sett, och han var ute för att undersöka järv. Han berättade om nattens oväder och att SMHI angett vindstyrkan till omkring 19 meter per sekund. Detta tyckte Anders och jag stämde bra med vad vi tyckte att vi haft på kvällen. Han sa också att ett skotergäng "suttit fast" i Lapporten. Vi antog att han menade att detta inträffat under det senaste ovädret. Men det blev inte mer sagt om saken än så.

I björkskogen

Vi åkte  en stund i det skoterspår som Länsstyrelsen kört upp. De första kilometrarna var relativt lättåkna med stora ytor mellan skogdungarna. Spåret ledde ner till jokkfåran efter renvaktarstugan och sedan försvann det. Kanske hade han korsat fåran, det gick inte att se. Vi höll sedan höjd, vilket förde oss allt längre bort från jokken.

Efterhand blev terrängen alltmer kullig och fordrade noggrann planering för att man inte skulle fastna i tröttande upp-och-ned-farter mellan träden. Vi var dock överens om att det var bättre att hålla sig en bit upp på sluttningen än att åka nere vid jokken. På detta sätt fick vi kortast möjliga sträcka och slapp framtida höjdmeter. Vi slog läger i björkskogen 2-3 kilometer efter renvaktarstugan.

Tö!

Nästa dag vaknade vi till plusgrader och sporadiskt duggregn. Tö är något vi inte gillar på våra vinterturer. Men vad ska man göra åt saken? Det var bara att åka vidare. Som väl var gled skidorna ganska hyfsat i skogen, vilket nog berodde på att det var skare på snön. Så vi fortsatte träget i den kulliga och trädklädda terrängen.

Ibland hände oväntade missöden som fick oss att skratta glatt åt varandra. Här tappade Anders skidan. En hård gren knäppte upp bindningen.

Vi åt lunch vid en jättelik snödriva som vi sedan var tvungna att ta oss uppför för att undvika kullar i närheten. Vi kom allt högre och närmade oss den sommarstig som finns utritad på fjällkartan.

Foto: Utsikt från vår lunchplats. Kåtan vid Rautasjaure ligger på en kulle strax till vänster om sjöns hitersta ände och syns som en liten prick. Den infällda rutan visar en förstoring.

Kalfjället igen

Vi närmade oss den stora ravinen från Nissonvággi. Den är en parallelldal till Lapporten. Det blåste uppe på kalfjället, men inte särskilt allvarligt. Dagen såg fin ut och några tankar på kommande oväder hade vi inte. Vi slog läger någon kilometer innan ravinen. Det hade då börjat blåsa upp. Vinden ökade under natten men stannade av igen.

Vi beräknade att det var ungefär 6 km till mynningen av Lapporten från vår lägerplats. Vi hade alltså klarat av i princip all den terräng som finnarna beskrivit som besvärlig. Enligt vårt sätt att se var terrängen ganska exakt vad man kan förvänta sig om man studerar kartbilden, varken bättre eller sämre.

Under nästa dag borde vi enkelt klara av att åka igenom passet och sedan tälta på andra sidan med utsikt över Torne Träsk och Abisko. Därefter kunde vi lugnt skida den sista sträckan till fjällhotellet och hinna med tåget efter ytterligare en natt. Situationen kändes under kontroll. Vi hade tillräckligt med tid och allt borde kunna fungera bra.

Men så enkelt skulle det alltså inte bli. Nästa dag skulle naturens krafter mycket handfast påminna oss om att inte ta ut några dagsetapper i förskott.

Vintertur med dramatik (2)

När jag någon gång frestas att ge upp tanken på vinterturer i fjällen så beror det främst på att det är så tungt att släpa omkring på all packning på järnvägsstationer och på själva tågen. Det finns inget som är så jobbigt, särskilt inte om tåg och bussar är överfulla. Och ännu värre om de är försenade. Men denna gång fanns det plats, allt var i tid och alla byten gick bra. Vi anlände till Kiruna och steg på en buss till Nikkaluokta. Där var det ompackning. Pulkan och ryggsäcken lastades.

Anders saknade solglasögon och gick till fjällanläggningen och inhandlade ett par sådana. Efter lite inledande förvirring och allmänn ovana vid situationen kunde vi komma igång strax före klockan två på söndagen. Vädret var mulet och temperaturen någon eller några minusgrader. Vårt mål var Vistasstugan. Dit var det ca 30 km så det skulle ta flera dagar. Ett STF-gäng vi träffat på bussen skulle också dit, men de skulle åka skoter. Det är många som gör så, eftersom det inte finns någon stor stuga före Vistasstugan. Därefter skulle de fortsätta till Alesjaurestugorna på Kungsleden.

Ut i det stora vita. Visttasvággi känns nästan oändligt lång, och den första dagen tyckte vi att vi knappt förflyttade oss alls i förhållande till bergen omkring oss. 

Vi följde västra sidan av dalgången och stötte efter en stund på skoterspåret som var bra att åka i. Efter ca 12 km slog vi läger. Vädret var bra så vi åt kvällsmaten utanför tältet (premiär i fjällen på vintern), drack upp en överbliven öl (även det premiär) samt åt upp ett salladshuvud (naturligtvis premiär).

Natten blev god. Det var -14 grader utanför tältet men betydligt varmare inuti. På morgonen blåste till att börja med en kall vind från NV, men det blev behagligare senare på dagen.

En kort paus mellan åkpassen. Anders nyinköpta solglasögon skulle fått vilken 16-åring som helst att se ut som en riktig macho i Stadsparken.

En dragvillig arbetshäst.

Ungefär mitt i Vistasdalen ligger en liten stuga som kallas Lisas stuga (utsatt på fjällkartan). Här rastade vi med lunch.

Vinden tilltog igen och vi slog läger, ca 13 km från vårt förra. Det var både den tilltagande vinden och vår egen trötthet som bestämde det. Vi hittade en driva som gav skydd för en tältplats. Dagen efter fick vi höra att det varit "storm" i Nikkaluokta. Ungefär 20 meter per sekund hade uppmätts, men ska man vara petig så är det en bit kvar till gränsen för storm. Vi märkte dock inte blåsten så mycket där vi var. En del snö hade dock tagit sig in i absiden genom en glipa under tältöpppningen.

Nästa morgon började med en kylig vind men den avtog när vi åkte, precis som dagen innan. Ett större gäng blev skjutsade på 3 skotrar och passerade oss. Vi pratade senare med förarna. Det var de som berättade för oss om "stormen". Gruppen skulle till Vistasstugan för att därefter skida vidare upp till Nallostugan. Själva åkte vi halvmilen till Vistas, pratade en stund med stugvärdinnan och fortsatte sedan.

Från Vistasstugan ser man upp i dalgången Stuor Reajddávággi där berget Nallo (Nállu) tornar upp sig. En utflykt upp till Nallostugan härifrån hade varit spännande, men det fick bli en annan gång.

Lunch åt vi på en snödriva som var vänd mot solen. Det var underbart fint i dalgången och detta var den varmaste lunchplatsen vi hade under hela turen. Helt enkelt ljuvlig. Flera turister som kom från från Alesjaurestugorna passerade när vi satt där.

Foto: Efter Vistasstugan grenar sig dalgången. Visttavággi fortsätter till höger om berget 1594 och till vänster går Unna Visttasvággi som är en betydligt högre och brantare väg. Vi åkte den högra vägen.

När vi fortsatte norrut i dalen kom vi in i skugga av de höga bergen och det blev kallare. Vi slog läger ett par kilometer före "tröskeln" upp till sjöarna i norra mynningen av Vistasvággi. Dagens etapp var ca 14 km.

På kvällen blev det närmare -17 grader utanför tältet. Detta var den kallaste natten under hela turen. Under de två föregående nätterna hade jag varit för varm i två sovsäckar (komforttemp. för innersäcken av dun: -1°; yttersäcken av syntet: -3°) men denna natt kändes det ganska bra. Under resten av turen använde jag bara syntetsäcken, vilket räckte till yttertemperaturer ända ner till ca -10° (varmare inuti tältet förstås). Den säcken är en nyinköpt Haglöfs Zensor 2s, och jag var först lite misstänksam mot den eftersom fyllningen verkar lite tunn. Men skenet bedrar, det är en alldeles utmärkt säck.

På natten vaknade vi och upptäckte att det var norrsken ute. Anders gav sig ut för att fotografera det. (Här är meningen att det ska vara ett foto på norrskenet. Får se om jag kan sätta in det i efterhand, när Anders är klar med bildbehandlingen av sina foton.)

Foto: Ny dag, den fjärde dagen på vår tur. Strålande sol på förmiddagen. Vi har just packat ihop tältet. Kameran är riktad åt söder, dvs åt det håll vi kom ifrån dagen före.

Foto: Vi tog oss fram till den branta stigning som leder upp till sjöarna i norra delen av dalen. Tröskeln som ska passeras är knappt 100 höjdmeter (den släta snöytan till höger om Anders). Arbetsamt men annars inga problem.

Vinden hade friskat i när vi tog oss uppför tröskeln och det gällde att inte låta vantar och annat löst ligga på snön. Både vindriktning och lufttemperatur växlade ofta. För första gången var det så kallt att jag tog på mig jackan. Under de tre första dagarna hade jag nämligen åkt i enbart underställ och en fleecetröja på överkroppen. Man blir varm av pulka och ryggsäck!

Det var motvind genom passet vid sjöarna och sedan en lång, härlig nedförsbacke till samevistet Alisjávri. Vi åt lunch utanför det folktomma lägret. Vi fick hålla fast i alla våra prylar, för nu hade det blåst upp rejält. Vinden kom från sydväst utmed Alisvággi och det passade oss bra eftersom vi skulle norrut. Vi såg flera grupper med turskidåkare färdas söderut på Kungsleden, mot Alesjaurestugorna. De hade det tufft i motvinden och snödrevet. Men vi skulle ju norrut och blev behändigt fösta med god fart på den östra sidan av Alisjávri. Här uppskattade vi vindhastigheten till ca 10 meter per sekand. Kanske mer.

Vår plan var att slå upp tältet före Áhpparjávri, men det var inte lätt att hitta någon svacka eller klippa som gav lä för den allt kraftigare vinden. Marken var relativt slät, och vinden hade en förmåga - naturligtvis - att smita runt hörn och anfalla från alla håll. Snön yrde och gjorde sikten dålig (i Skåne säger vi att det "fyker"). Men efter en stunds letande hittade vi en driva där vi grävde ner tältet djupt och byggde en mur mot vinden. Vi hade då kommit nästan ända fram till sjön. Vi räddade oss in i tältet, lagade kvällsmat och fick en riktigt god natt.

På morgonen var det inte mycket vind och vi kunde gräva upp pulkan och tältpinnarna utan problem. Vi tyckte att vi klarat "stormen" bra och att det var lite spännande med ett oväder.

Men nu stod vi inför ett viktigt beslut. Färden hade hittills gått som vi hoppats, och vi tänkte att vi borde ha tillräckligt med tid för att åka österut och gå genom Lapporten till Abisko. Det skulle naturligtvis bli längre - omkring 2 mil - och innebära ospårade sträckor i björkskog. Vidare skulle vi inte kunna vända om vi fick problem t ex vid Lapporten, för då skulle vi missa tåget hem. Men vi var fyllda av tillförsikt. Vädret såg ju bra ut och vi kände oss i god form. Vi beslöt oss för Lapporten.

Men hade vi vetat vad vädret och fjället hade i beredskap för oss de närmaste dagarna hade vi sannolikt valt något helt annat. 

Vintertur med dramatik (1)

Jag och Anders har idag, tisdag, kommit tillbaka till Lund efter en tälttur på skidor som efterhand utvecklades till den mest dramatiska vintertur vi varit med om.

Vår plan var att börja i Nikkaluokta och åka Visttasvággi till Abisko. Men hela turen var inte färdigplanerad på  förhand. Vi hade en idé om att kanske hinna med att åka genom Lapporten istället för att ta Kungsleden mellan Alesjaurestugorna och Abisko. Förutsättningen för detta var att vi låg bra till i tiden och att vädret såg lovande ut. Och efter tre övernattningar i Visttasvággi började vi tro på att det skulle kunna vara möjligt. En plan gjordes upp och...

Nej, det bästa är nog att ta allt från början. Jag får ta tid på mig så att det blir lite mer genomtänkt. Men några bilder med kommentarer vill jag ändå få med här.

En blåsig eftermiddag uppskattade vi vinden till minst 10 meter per sekund. Som väl var hade vi den i ryggen och det var bra glid framåt. Mot kvällen ökade vinden i styrka. Vi var tvungna att gräva ner tältet och bygga en skyddande mur vid ena absiden. På morgonen såg det ut som på fotot ovan. Snön hade drivit över tältet och nästan begravt det. Pulkan fick grävas upp ur halvmeterdjup snö.

Nästa dag mötte vi Länsstyrelsen på skoter. Mannen sa att vinden varit mellan 15 och 19 meter per sekund under natten. Vi trodde därmed att vi upplevt ett ordentligt fjälloväder. Då kunde vi inte föreställa oss vad som var på gång för oss ett par dagar senare.

När vi lämnade Kungsleden kunde det på en del håll se ut så här. Barblåsta ytor där man förgäves letade efter snö att ha under skidorna. På fjällstationen sa man att det varit en del tödagar i mars och det var inte svårt att tro. Men det måste ha blåst mycket också i vinter.

Förresten, den som vill kan ju försöka gissa vad det är för panorama bakom Anders på fotot ovan. Trots att bakgrunden ser konstgjord ut, som en väggtapet, så är det helt äkta. Vi var där.

På STF:s fjällhotell i Abisko, måndagen den 31 mars Vi njuter av en av de godaste frukostbufféerna jag någonsin ätit. Vi kom dit sent kvällen innan efter att ha varit ute på skidor en hel vecka. På väggarna på fjällstationen finns (förutom foton av norrsken) en mängd bilder som föreställer Lapporten. Liksom den till vänster om mig, på väggen. Dessa målningar är nog menade att framkalla en känsla av romantisk längtan hos betraktaren. Anders och jag kan dock berätta den sanna versionen om vad Lapporten gör med de aningslösa skidåkare som försöker passera den.